DAGENS FRÃ…GOR Välfärdsstaten Ända fram till första världskriget brukade det heta som arbetsgivare. i Sverige, »att statens kaka är knapp men säker». PÃ¥ den tiden med dess ständiga risk för arbetslöshet anmälde sig därför sÃ¥ mÃ¥nga aspiranter till anställningar i statens affärsdrivande verk, att dessa kunde vraka och välja välkvalificerad personal i tillräckligt antal. Verken själva och deras chefer sÃ¥go dÃ¥ som mÃ¥l och merit att till publikens tjänst ständigt förbättra all service, sÃ¥ snart detta möjliggjorts genom teknikens utveckling. Med det socialpolitiska tänkesättets uppkomst efter sekelskiftet blev kravet pÃ¥ det allmänna som »mönsterarbetsgivare» gängse och i praktiken även förverkligat i de europeiska länder med högre kulturstandard, där staten hade monopol pÃ¥ post, telegraf och telefon samt mer eller mindre pÃ¥ järnvägarna. I vÃ¥ra dagar har en förändring inträffat. överallt i de europeiska demokratierna och ocksÃ¥ hos oss komma klagomÃ¥l frÃ¥n statstjänarna, särskilt i lägre grader, över deras löners eftersläpning i jämförelse med motsvarande förhÃ¥llanden inom kommunerna och i det enskilda näringslivet. Pensionsvillkoren äro dock alltjämt välordnade för de svenska statstjänarna, ett privilegium, som likväl reduceras genom stipulerade avdrag frÃ¥n folkpensionsbeloppen och genom de i utsikt ställda arbetarpensioner, varmed generaldirektör Ã…kessons kommitte för andra gÃ¥ngen är sysselsatt. Det är ett uttryck för en generell tendens att även i andra avseenden utplÃ¥na den tidigare klart objektivt fixerade och subjektivt förnumna gränsen mellan tjänstemän och lönarbetare. De förra hade en relativt tryggad anställning, merendels med pension men saknade förhandlings- och strejkrätt, vilka de sistnämnda med sina kollektivavtal ägde i fullt mÃ¥tt. Arbetarna förmenades likväl tjänstemännens bättre skydd mot arbetslöshet samt kortare arbetstid och semester. Under de trenne senaste Ã¥rtiondena ha i vÃ¥rt land de bägge kategorierna kommit varandra närmare, i det att tjänstemännen fÃ¥tt arbetarnas förmÃ¥ner och omvänt. Tjänstemännens organisationer ha sÃ¥lunda erhÃ¥llit förhandlingsrätt, och arbetarna medelst politisk makt över lagstiftningen minskad arbetstid ävensom betald semester, vilka fördelar de icke kunnat uppnÃ¥ pÃ¥ facklig väg. Emellertid kan icke göras gällande, att denna utjämning uteslutande är en följd av lagstiftning och fackliga aktioner. Tjänstemännens ursprungliga undantagsställning berodde pÃ¥ att de voro eller i varje fall betraktades som arbetsgivarnas förtroendemän, varigenom de principiellt skilde sig frÃ¥n arbetarna. I den mÃ¥n som stordriften och tekniken framskridit ha dock vid mÃ¥nga företag och industrier antalet tjänstemän och tekniker, inklusive kvinnliga kontorister, telefonister m. m., blivit rent av större än lönarbetarnas och dessutom ibland utan krav pÃ¥ särskilda kvalifikationer. Följaktligen har sociologiskt det äldre avstÃ¥ndet mellan tjänstemän och arbetare bortfallit och är understundom sakligt menings- 352 '·' : Dagens frÃ¥gor löst, vilket ocksÃ¥ arbetarnas fackorganisationer Ã¥beropa gentemot »manschettproletärernas» alltjämt gynnsammare villkor i Ã¥tskilliga hänseenden. En viss nödvändig distinktion upprätthÃ¥lles pÃ¥ sÃ¥ sätt att enligt »förmansparagrafen» i kollektivavtalen arbetsbefäl icke fÃ¥ tillhöra vederbörande fackförbund och personer pÃ¥ chefsbefattningar ej inbegripas i tjänstemannaorganisationernas uppgörelser med sina arbetsgivare. Ur arbetsrättslig och socialpolitisk synpunkt ha statstjänarna i Sverige ingalunda anledning till missnöje, även om t. o. m. regeringen Erlander tills vidare skrinlagt ett betänkande av Ã¥r 1951 frÃ¥n de s. k. förhandlingsrättssakkunniga, som rekommenderade kollektivavtal och strejkrätt för med kunglig fullmakt och konstitutorial försedda tjänstemän! Som ovan nämnts, gälla i stället klagomÃ¥len lönerna i Sverige som flerstädes t. ex. i Finland, Frankrike, Italien och nu senast inom det förstatligade brittiska järnvägsväsendet, vilket där vÃ¥llat öppna konflikter med sÃ¥dana skadeverkningar för samhälle och folkhushÃ¥ll, att de av oss icke böra imiteras men observeras för att med lämpliga Ã¥tgärder kunna förebyggas. Samtliga statsanställda i Sverige ha blivit obestridligen tillbakasatta med reallöner som för de högre äro en deklasserande underkompensation och för de lägsta ligga under de cirka 60 procents överkompensation frÃ¥n 1939, som lönearbetarna eljest som regel förskaffat sig. Den bittra oppositionen mot staten som arbetsgivare tar sig olika uttryck. PÃ¥ en del hÃ¥ll ha järnvägsmannaförbundets avdelningar protesterat mot förbundsledningens bristande handlingskraft, och inom postmannaförbundet ha avdelningar utträtt ur respektive orters arbetarkommuner. Ibland ha de fackliga ombudsmännen gjort sig till sprÃ¥krör för kritiken. Ett belysande exempel var härvid det uppseendeväckande uttalandet i vÃ¥ras av gruvindustriarbetareförbundets förtroendeman, att han föredroge Grängesbergsbolaget som arbetsgivare vid de lappländska malmfälten framför statliga organ..PÃ¥ en kongress i Stockholm efter pingst av försvarsverkens civila personalförbund konstaterade förbundets ordförande att statens kaka »numera blivit beskare» och undrade, om det längre funnes täckning för begreppet »mönsterarbetsgivaren-staten». SÃ¥dana Ã¥sikter uppfattas ännu inom socialdemokratien som »kätterier», jämväl av det skälet att de innebära en likvidering av den socialistiska, speciellt av Ernst Wigforss omhuldade illusionen att blott »folket» finge bli ägare till produktionsmedlen, antitesen arbetsgivare-arbetare inom kapitalismen skulle vika för en kollektivistisk syntes av solidaritet och samförstÃ¥nd. Inom arbetarrörelsen tycks man icke vilja analysera anledningen till denna revision av förlegade doktriner. De fackliga opponenterna ifrÃ¥gasätta naturligtvis icke den goda viljan hos de styrande, vilka hos oss äro deras egna partivänner. Orsaken är uppenbarligen att söka i de svällande socialpolitiska utgifter, varigenom den nutida demokratiska staten helt enkelt inte har rÃ¥d att i sin lönepolitik konkurrera med de vinstgivande enskilda företagen. Välfärdsstaten kan förty icke vara mönsterarbetsgivare. Men icke nog härmed! Efter guldmyntfotens försvinnande, som i sÃ¥ hög grad underlättade vÃ¥r forna autonoma riksbanks roll som valutavÃ¥rdare, har staten ocksÃ¥ fÃ¥tt pÃ¥ta sig plikten att söka förhindra en inflation som inifrÃ¥n skulle bl. a. urholka dess sociala prestationer. Staten mÃ¥ste därför se till att löneförhöjningar till alla anställda arbetare icke sätta sÃ¥ 24-- 553446 Svensk 1'idskrift 1955 353 ' . Dagens frÃ¥gor mycken köpkraft i deras händer att en överkonsumtion i relation till varutillgÃ¥ngen genom prisstegringar äventyrar penningvärdet. OcksÃ¥ härutinnan mÃ¥ste staten bli ett föredöme i karghet mot sina anställda. Man mÃ¥ ej undra pÃ¥ att staten överanstränger sig med en sÃ¥dan mÃ¥ngfald av svÃ¥ra uppgifter. Det har ocksÃ¥ medfört den paradoxala konsekvensen, att den socialdemokratiske finansministern Sköld i tysthet mÃ¥ste ha gillat Svenska arbetsgivareföreningens hot om masslockout i vintras för att avvärja de lönestegringar, för vilka sÃ¥ allvarligt varnades i Ã¥rets statsverksproposition. Det kan väl sägas, att detta skarpt kontrasterar mot den funktion av välfärdsstat och mönsterarbetsgivare som staten har skyldighet att fullgöra enligt socialdemokratisk uppfattning. Här möter en problematik, som icke lÃ¥ter sig lösas genom harmoniska harpaklanger frÃ¥n nya Harpsundskonferenser mellan representanter för det politiska Kanslihuset och för den fackliga Vatikanen. »Voiman-affären FrÃ¥gan om de fackliga organisationernas makthefogeni Finland. heter i Finland fick i februari och mars en rätt kuslig belysning i samband med den s. k. Voima-affären. Landets nyaste isbrytare, över 10 000 hästkrafter, hade av sjömansförbundet [»Unionen»J förklarats vara till den grad ur facklig synpunkt pestsmittad, att alla finländska fartyg förbjödos att följa den vid försöken att assistera dem genom isarna. Anledningen till denna blockadförklaring var att riksdagen beslutat underställa isbrytaren försvarsmaktens ledning. Man hade i Finland under de senaste Ã¥ren sÃ¥ gott som varje vinter fÃ¥tt uppleva, att isbrytarnas besättningar, ofta blott maskinpersonalen, gÃ¥tt i strejk utan föregÃ¥ende varningar, vilket inneburit ett dödligt hot mot landets utrikeshandel. Finlands geografiska läge är nämligen sÃ¥dant att man varje Ã¥r mÃ¥ste räkna med allvarliga ishinder. Kunna dessa icke övervinnas, blir det en total stagnation i förbindelserna västerut. Dessa isbrytarstrejker ha fÃ¥tt de mest orimliga konsekvenser för hela handelsflottan. Det har aldrig varit nödvändigt för Unionen att gÃ¥ i strejk. Man har uppnÃ¥tt samma effekt genom att lÃ¥ta nÃ¥gra tiotal man pÃ¥ isbrytarna, i regel eldarna, inställa arbetet. Följden har varit att de fÃ¥tt sin vilja igenom eller att det blivit en kompromiss, liggande i omedelbar närhet av de strejkandes krav. För att undvika sÃ¥dana komplikationer beslöt riksdagen häromÃ¥ret att isbrytaren »Voima» skulle handhas av försvarsmakten. Denna kunde ju inte gärna tänkas gÃ¥ med i en strejkaktion. Det fanns emellertid borgerliga iakttagare, som ansÃ¥go denna utväg föga lycklig. I Finland ha isbrytarna städse, ända sedan början av 1890-talet, dÃ¥ den pÃ¥ Finnboda varv i Stockholm byggda första isbrytaren »Murtaja» sattes i trafik, betraktats sÃ¥som högeligen civila fartyg, fordrande stor erfarenhet, utomordentlig yrkeskunskap och förtrogenhet med sjöfartens krav ifrÃ¥ga om befälet. Tjänstgöring pÃ¥ isbrytare har aldrig ansetts vara nÃ¥got genomgÃ¥ngsyrke, utan en specialitet med särskilda kvalifikationer. Den kommitte, som pÃ¥ 1930-talet under ledning av dr Henrik Ramsay utredde isbrytarbefälets kompetensproblem, kom till den slutsatsen att isbrytarna borde vara underställda den civila sjöfartsstyrelsen. 354 Dagens frÃ¥gor Till saken hör att Unionen i Finland leds av en synnerligen tilltagsen person, hr Niilo Wälläri, som varken är socialdemokrat eller kommunist; i hemlandet karakteriseras han sÃ¥som syndikalist, :.Finlands ende syndikalisb. Denne Wälläri har aldrig frÃ¥gat efter om de stridsmedel han tillgriper äro lagliga eller olagliga. Hans motdrag mot riksdagens beslut att lÃ¥ta försvaret ta hand om »Voima» bestod inte i att närma sig dess militära besättning, utan i att förbjuda alla fartyg att följa den pÃ¥ dess färder genom isarna. Inte ens hamnisbrytarna fingo vara i rörelse, om deras verksamhet pÃ¥ nÃ¥got sätt kunde underlätta den trafik, som den förhatliga isbrytaren skulle främja. I mitten av januari hade läget blivit sÃ¥- dant, att regeringen sÃ¥g sig nödsakad att draga »Voima» ur trafiken. Sedan följde en del underhandlingar kring problemet, huru isbrytaren skulle bemannas och i vilken mÃ¥n militär skulle tolereras ombord. Regeringen kunde emellertid inte finna nÃ¥gon lösning, vilken vore förenlig med hr Wälläris vilja och riksdagens beslut. Den befarade att konflikten skulle sprida sig till samtliga isbrytare och därför avkopplades »Voima» frÃ¥n alla isbrytningsuppgifter. DÃ¥ läget utvecklade sig pÃ¥ detta sätt inlämnades av medlemmar, tillhörande de borgerliga oppositionella grupperna, en interpellation, i vilken det frÃ¥gades, om regeringen var medveten om, att dess handlingssätt utgjorde en eftergift för utomparlamentariska pÃ¥tryckningar och om att dess auktoritet därigenom försvagats, samtidigt med att landets näringsliv tillfogats allvarliga förluster. Interpellationen besvarades av statsminister Rekkonen den 25 mars. Svaret bestod av en redogörelse för händelseutvecklingen. Men den väsentliga sidan av saken, den omständigheten att Wälläris organisation öppet trotsat folkrepresentationens uttryckliga beslut och att regeringen i handling deklarerat sin maktlöshet, berördes inte alls. Oppositionen däremot försummade inte att pÃ¥peka att svaret var lika otillfredsställande som regeringens eget handlingssätt. Regeringen hade genom sin undfallenhet, sade man, Ã¥dagalagt att det var hr Wälläri och inte vare sig riksdagen eller regeringen som bestämde, hur isbrytarna skola disponeras. Att man i det sammanhanget mera talade om hr Wälläri än om »Unionen», vars medlemstal inte är högre än 6 700, beror pÃ¥ den maktposition hr W. intar. Att samla en facklig opposition mot honom är sannerligen inte lätt; det gäller ett förbund, vars medlemmar äro spridda över hela klotet och vars ärenden avgöras av en ganska begränsad krets av funktionärer i Helsingfors. Det förslag till motiverad övergÃ¥ng till dagordningen, vilket hade formulerats av riksdagsman John österholm, den svenska gruppens ledare, lydde: »Efter att ha Ã¥hört regeringens förklaring uttalar riksdagen, att regeringens Ã¥tgärd att pÃ¥ grund av utomparlamentarisk pÃ¥tryckning försätta isbrytaren 'Voima' ur isbrytartjänst vid en tidpunkt, dÃ¥ den bäst behövdes för detta ändamÃ¥l, har varit ägnad att nedsätta statsmaktens auktoritet, kränka medborgarnas rättskänsla och tillfoga landet ekonomisk skada. Riksdagen motser att regeringen drar försorg om att statens samtliga isbrytare kommer till användning enligt riksdagens avsikt och beslut:. I den slutliga voteringen blev dock detta förslag till uttalande underkänt av riksdagens majoritet. Det fanns i alla fall Ã¥tskilliga agrarförbundare, som röstade med kritikerna. I agrarpressen hade man sett 24*- 553446 355 -. ·... - ·\;·'· "':. '· Dagens frÃ¥gor ,mÃ¥nga uttalanden mot den terror, som :hr Wälläris Ofganisation utövat ,och om dim förödmjukelse som han lÃ¥tit statsmakterna. undergÃ¥. Den socialdemokratiska pressen däremot försökte skämta bort det hela och tog sig aldrig nÃ¥gon ton mot hr Wälläris politik. - Vad som enligt socialdemokratisk uppfattning hotades var inte statsmaktens auktoritet eller landets näringsliv och utrikeshandel, utan helt enkelt strejkrätten, vilken kunde bli begränsad genom att försvarsmakten skulle bemanna och dirigera isbrytarna. Hänvisningarna till att det systemet tillämpas bÃ¥de i Sverige och Ryssland hade ingen effekt. -'--- Och nu Ã¥terstÃ¥r att se, vad riksdagen och regeringen ämna göra inför den isbrytarsäso-ng, som börjar pÃ¥ senhösten dettaÃ¥r. storpolitisk !,.y allt- att döma artar sig·instundande sommar att bli lika högsommar. .storpolitisk som fjolÃ¥rets, O'lycklig i Ã¥minnelse genom Genevekonferensen. Denna var i sin tur den enda positiva, men ur västmakternas synpunkt högst tvivelaktiga behÃ¥llningen av Berlinkonferensen föregÃ¥ende vinter,·dÃ¥ Mololovs önskan om en ny konferens mellan· samma »fyra stora» i frÃ¥ga om Korea och Indokina uppfylldes, Franska folket längtade dÃ¥ att fÃ¥ Ã¥tm~ostone skymta ett sll!-t. pÃ¥ det impopulära kdget i Indokina, vartill Gen~vekonferensen kunde erbjuda en ~öjlighet. Molot,ov Ã¥ sin sida ville introducera bundsförvanten Chou En~lai och den ~kineÂ- siska folkrepubliken)> J den internationella societen, och han lyckades som bekant - mÃ¥hända mera än han i hemlighet Ã¥stundade. Mot. bakgrunde.n av det .senaste Ã¥~ets tilldragelser i Indokina är mÃ¥nga amerikanska publicisters hÃ¥rda bedömning av Genevekonferensens resul- ~_at som »ett asiatiskt Miinchen» berättigad. De brittiska ungkonservativa, som i en karikatyrteckning i Punch pÃ¥satte Edens kappsäckar till Geneve ett illa undanskymt polletteringsmärke »Miinchen», voro objektivt sett pÃ¥ riktigt spÃ¥r. Subjektivt utgjorde det likafullt en orättvis underskattning av Edens berömvärda förmÃ¥ga som ärlig medlare i den lika elakartade som komplicerade konflikten. Det mÃ¥ste emellertid ha stÃ¥tt klart för Eden, att Mendes-France skulle kapitulera inför de kommunistiska krav, som Eden intensivt bemödade sig att modifiera. Fransmännen orkade hel.t. enkelt inte längre att fortsätta kriget i Indokina, som förlorades redan 1949, dÃ¥ Chiang Kai-shek mÃ¥ste utrymma det kinesiska fastlandet och den röde rebellen Ho Chi-minh fick den segrande Mao Tsetungs Kommunist-Kina till granne med rikligt understöd med modern krigsmateriel .via Sovjetunionen - ofta stämplat Skodaverken i den böhmiska staden Pilsen! - och med krigsvana befälskadrer. Under de föregÃ¥ende trenne Ã¥ren hade Frankrike kunnat kväva det kombinerat kommunistiskt-nationalistiska upproret, men kraftutvecklingen var icke tillräcklig. Natiopalförsamlingen vägrade att skicka dit värnpliktiga, vilket dock Storbritannien för sin del hade gjort, dÃ¥ det gällde att kuva liknande revolter i Malaya och senare i Kenya. Frankrike förde kriget med främlingslegionärer och färgade trupper, militärt synnerligen effektiva men till numerären otillräckliga. I Geneve mÃ¥ste ocksÃ¥ de amerikanska diplomaterna· förbli passiva, dÃ¥ statsledningen i Washington icke hade velat vara med om ·att genom insats av atombombflyg frÃ¥n ·hangarfartyg ~56 Dagens frÃ¥gor utanför Tonkins kust förebygga den kapitulation pÃ¥ vÃ¥reri 1954 av fästningim Dien Bien Phu och dess manstarka garnison, som psykologiskt' tycks ha varit den avgörande vändpunkten i Indokinakriget. Nu fortsätter häxkitteln i Sydvietnam att sjuda över alla bräddar, och allt· flera pessimistiska röster bebÃ¥da en kommunistisk seger vid den folkomröstning i juli 1956, som avser ett val mellan Ho Chi-minh eller den inhemska po-' tentat i Saigon, som dÃ¥ kan vara föremÃ¥l för amerikanarnas oumbärliga protektion. Nu skall alltsÃ¥ det i Ã¥ratal omdiskuterade mötet »pÃ¥ högsta nivå» äga rum - ävenledes i Geneve efter den 16 juli - men utan upphovsmannen Churchills inspirerande närvaro. Under längre tid än fem dagar kan president Eisenhower som statschef dock icke vara borta frÃ¥n Washington, helst som kongressen dÃ¥ ännu icke tagit sommarlov. Eisenhower har pÃ¥ förhand varskott härom för att icke ryssarna vid hans avresa plötsligt skola pÃ¥stÃ¥, att han sprängt konferensen. Washington har sÃ¥lunda infriat sin utfästelse till Eden under den senaste brittiska valrörelsen att Eisenhower skulle infinna sig. Men denne har enträget varnat amerikanska allmänheten att fästa alltför stora förhoppningar pÃ¥ utbytet av sÃ¥dana överläggningar om spörsmÃ¥l, »SOm för sin lösning kanske fordra en hel generations oavbrutna ansträngningar». Dulles har Ã¥ sin sida pÃ¥pekat, att »de högsta» egentligen endast kunna fastställa tÃ¥gordningen för en fortsatt procedur mellan utrikesministrarna ocli deras experter. I sin not har Kreml visserligen i princip bifallit bÃ¥de ort och tid för konferensen men pÃ¥ förhand bittert beklagat sig över att dess kortvarighet kommer att omöjliggöra en mera ingÃ¥ende behandling av de brännande frÃ¥gorna. Med sina häpnadsväckande nya manövrer har Kreml emellertid mÃ¥lmedvetet förberett sitt deltagande. Härvidlag har man velat urskilja f e m olika etapper. Början gjordes med ett sovjetryskt förslag i London vid de övermÃ¥ttan tröga förhandlingar, som under mÃ¥nader pÃ¥gÃ¥tt inom en subkommitte av FN:s nedrustningskommission. Jakob Malik gjorde därvid vissa eftergifter beträffande modus för nedsättning av de lantmilitära styrkorna och avstod frÃ¥n tidigare kategoriska ford"ringar pÃ¥ omedelbart förbud av alla slag av atomvapen, som eljest varit dragplÃ¥stret i de mÃ¥nga falska, camouflerat kommunistiska »fredsappellerna». Men problemets praktiska kärnpunkt: den internation~lla kontrollen av samtliga Ã¥tgärder för nedrustning, är alltjämt obeaktad, varför den sovjetryska re~ trätten bör betraktas som en ny propagandagest. Det andra schackdraget är försöket att fÃ¥ till stÃ¥nd underhandlingar om fred med Japan med sÃ¥- dana förespeglingar, att de skulle kunna bereda amerikanerna avbräck i deras strävan till varaktig vänskap med den forne fienden. De tre Ã¥terstÃ¥ende Ã¥tgärder av nämnda slag frÃ¥n Kremls sida, som väckt verklig sensation ·i Europa och i· Amerika, äro följande. P r i m o: Kremls medverkan att äntligen underteckna statsfördraget med. Österrike, som försiggick i Wien den 15 maj för det ryska priset av en förpliktelse frÃ¥n Österrikes regering <?Ch parlament. att för framtiden i'aktta en neu~ tralitet efter ungefär schweizisk modell. Secundo: de högsta sovjetryska dignitärernas uppvaktning hos f. d. avfällingen Tito med förödmju:.: kande ursäkter för Kaminforms bannlysning i juni.·t948. Det uppenbara syftet var att vinna president Tito för en neutralitet; :som skulle fjärma 35T ' . Dagens frdgor Jugoslavien frän Titos egen pakt med Grekland och Turkiet samt avkyla hans förbindelser med västmakterna. Tito tycks likväl framhärda i sin gynnsamma mellanställning och aktade sig noga att pÃ¥ nÃ¥got sätt Ã¥nyo nalkas det beroende, vari satellitstaterna stä till Moskva och som militärt ytterligare ökats genom östblockskonferensen i Warszawa i april. Kremls senaste kupp var t e r t i o noten den 7 juni via respektive ambassader i Paris till västtyska regeringen med anmodan om äterknytning av diplomatiska, merkantila och kulturella förbindelser ävensom en inbjudan till den nyss som »imperialistisk amerikansk krigshetsare,., ,.Hitler-revanschist. m. m. frenetiskt förföljde Adenauer att •inom den närmaste framtiden besöka Moskva•. Det var en helomvändning, som kom knäna att vika sig pÃ¥ marionetterna i Pankow, Warszawa och Prag men som även väckte en viss oro västerut. Den kallblodige Adenauer, som nu gentemot sina socialdemokratiska opponenter under den genstörtige Ollenhauers ledning fick sin tes bekräftad, att Sovjetunionen skulle ta reson, sedan Parisfördragen ratificerats och den västtyska upprustningen kunde igÃ¥ngsättas, har icke förhastat sig utan lÃ¥ter sitt definitiva svar anstÃ¥ i avvaktan pÃ¥ de samtal han nu fört i Washington och i New York med Eisenhower och Dulles samt med Macmillan och Pinay. Det är ocksÃ¥ möjligt, att han väntar tills nästa Genevemöte är över och nöjer sig med att pÃ¥ hans bestämda hemställan västmakterna för sin del beslutat uppföra frÃ¥gan om Tysklands framtida äterförening som första punkten pÃ¥ dagordningen i Geneve. Om en sak äro Adenauer, västmakterna samt t. o. m. Ollenhauer ense: nÃ¥gon neutralisering av Tyskland kan det aldrig bli tal om. Jordbrukskaos Det elände och kaos, som jordbruket i Estland rÃ¥kade i i Estland. efter den Ã¥r 1949 slutgiltigt genomförda tvÃ¥ngskollektiviseringen' visar ännu inte nÃ¥got tecken till förbättring trots Sovjets omfattande planer och löften, utan flera krisföreteelser visa tvärtemot en tendens att förvärras. Som bekant har Moskva redan för en tid sedan bestämt, att SovjetEstland skall höra till det s. k. husdjursavelsomrÃ¥det, dvs. boskapsskötseln mÃ¥ste dominera jordbruket, huvudsakligen uppfödning av mjölkkor och grisar. Enligt Moskvas planer skall Estland vara en av huvudleverantö- rerna av animaliska produkter till Leningrad. PÃ¥ grund härav, men även till följd av den av Chrusjtjev företrädda nya jordbrukspolitiken i Sovjetunionen• har pÃ¥ sista tiden huvuduppmärksamheten riktats pÃ¥ kreatursaveln. Enligt officiella uppgifter torde i Estland ungefär 80 % av kolchozernas bruttoinkomst i penningar härröra frÃ¥n kreatursaveln. Vad Ã¥ter beträffar sovchozerna - dvs. de statliga egendomarna, vilka omfatta endast omkring •;,. av Estlands Ã¥kerareal- är procenttalet troligen ännu högre. Det nämnda ganska höga procenttalet sammanhänger Ã¥ ena sidan med de relativt höga priserna pÃ¥ animaliska produkter och de mycket lÃ¥ga priserna pÃ¥ jordbruksprodukter, och Ã¥ andra sidan med att man till varje 1 Senärmare Svensk Tidskrift 1951, sid. 472-481. a Se Svensk Tidskrift 1955, sid. 38-48. 358 Dagens frÃ¥gor :pris har försökt att pÃ¥ konstlad väg hälla uppe kreatursavelns produktivitet med hjälp av stora mängder av ytterst dyrbart kraftfoder, och ~etta särskilt i sovchozerna. Därför bli ofta självkostnadspriserna för .mjölk och kött högre än vad kolchozerna och sovchozerna fä för dessa varor. PÃ¥ sista tiden kan man därför i Sovjet-Estlands huvudorgan »Rahva Hääl» se meddelanden, att den ena eller andra kolchozen eller :sovchozen trots hög mjölk- och köttproduktion arbetat med förlust, att bruttoinkomsten visserligen har ökat betydligt, men att överskottet och mera ändÃ¥ har uppslukats av kraftfodret. För kolchozernas del betyder ·en sÃ¥dan situation, att kolchozböndernas inkomst mÃ¥ste minska. I maj i Ã¥r publicerades t. ex. en hel rad detaljuppgifter rörande Estlands mest bemärkta kolchoz, den i propagandan som mönsterkolchoz prisade kolchozen »Uns Elu» (>>Nytt Liv») som man i själva verket med -det gamla ryska traditionella uttrycket skulle kunna kalla Potemkin-kol·chozen. Bruttoinkomsten i denna 3 000 har stora kolchoz, som omfattar 157 tidigare bondefamiljer, hade i jämförelse med är 1951 ökat med 42% ·Och utgör nu över 2 miljoner rubel om Ã¥ret. Men under samma tid har kostnaden för inköp av kraftfoder ökats sju gÃ¥nger, varför det blev 115 000 rubel mindre överskott än 1951. För varje s. k. normdag ha kol- -chozbönderna Ã¥r 1954 fÃ¥tt 2,5 rubel mindre än är 1951. SÃ¥lunda ha kolchozbönderna ur egen ficka fÃ¥tt vara med om att betala den »berömdhet» ;som omstrÃ¥lar denna propagandakolchoz och dess kommunistiske ordfö- rande Harald Olbrei. En liknande tendens kan man även märka i de andra kolchozer, där man till varje pris försöker uppfylla de frÃ¥n Moskva föreskrivna planerna för mjölk- och köttproduktionen. Det lÃ¥ge nära till hands att tro att man utan att fästa sig vid den ekonomiska lönsamheten med hjälp av stora kvantiteter kraftfoder verkligen har kunnat uppnÃ¥ en produktionsökning j kilogram. Den verkliga situationen visar emellertid motsatsen enligt officiella uppgifter frÃ¥n Estland. I den ovan nämnda mönsterkolchozen »Uns Elu» var exempelvis mjölkproduktionen i medeltal per Ã¥r och ko, Ã¥r 1951:3141 kg, Ã¥r 1952:3423 kg, Ã¥r 1954 däremot: endast 3106 kg. Den genomsnittliga mjölkproduktionen per ko för hela Estland var i kolchozerna Ã¥r 1950 och 1951 ungefär 1 600--1 700 kg, men Ã¥r 1954 1 601 kg. Oaktat denna förvÃ¥nansvärt lÃ¥ga mjölkproduktion och en kännbar ;sänkning av antalet kor kom Sovjet-Estland i frÃ¥ga om mjölkproduktionen Ã¥r 1954 pÃ¥ andra platsen bland Sovjetunionens 16 unionsrepubliker. PÃ¥ första platsen kom Sovjet-Lettland. SÃ¥lunda har Estland, oaktat att mjölkproduktionen i kolchozerna har sjunkit till 1 600 kg (Ã¥r 1939 före sovjetockupationen var mjölkproduktionen i Estland i medeltal 2187 kg per ko), med heder uppfyllt Moskvas order att vara kreatursavelsomrÃ¥de <>ch leverantör till Leningrad - tack vare Rysslands ännu lägre mjölkproduktion. Även svinuppfödningen har i kolchozerna gÃ¥tt betydligt tillbaka. De .estniska kolchozerna producera för närvarande enligt officiella uppgifter j medeltal endast 9-10 dt fläsk (levande vikt) per 100 har Ã¥kerjord (1939 var medeltalet för hela landet över 3 gÃ¥nger större). FrÃ¥gan varför antalet kor och deras genomsnittliga mjölkproduktion trots alla ansträngningar och allt kraftfoder har minskat erhöll ett klart 359 ' i1 ~- --~--~------------------- Dagens frÃ¥gor och tydligt svar av det estniska kommunistpartiets centralkömmitte& förste sekreterare Ivan Käbin redan pÃ¥ centralkommittens sammanträde i oktober 1953: »De naturliga ängarna ha lämnats Ã¥t sitt öde, de ha blivit snÃ¥rbevuxna och pÃ¥ nÃ¥gra ställen har det redan vuxit upp skog pÃ¥: ängarna. Därför ge de mycket litet hö» (se »Rahva Hääl» 17.10.1~53). Den 9 december 1954 publicerade Moskva-tidningen >>Pravda» nÃ¥gra belysande siffror: precis 50 o/o - 432 000 har - av kolchozernas ängar i Est• land ha pÃ¥ grund av vanskötsel blivit vattensjuka, och hundratusentals har betesmark har blivit oduglig. När sovchozdirektörerna nyligen voro samlade till överläggning i Tallinn klagades det pÃ¥, att även sovchozerna hade vanskött sina ängar och betesmarker, sÃ¥ att de själva täcka endast 11 o/o av sitt foderbehov (se »Rahva Hääl» 29.4.55). Därför är det inte alls förvÃ¥nansvärt, att det varje vinter under de senaste Ã¥ren har klagats pÃ¥, att särskilt i kolchozerna korna lida brist pÃ¥ hö och att det t. o. m~ händer, att kor dö av hunger. Men varför har dÃ¥ svinuppfödningen gÃ¥tt tillbaka sÃ¥ katastrofalt? Det bästa svaret pÃ¥ denna frÃ¥ga fä vi i ett anförande som Aleksej Miiiirisepp, »premiärministern» i Sovjetestlands marionettregering, höll vid Sovjetunionens högsta räds sammanträde den 25 april 1954 i Moskva, där han sade, att om man skulle Ã¥terinföra och rekonstruera de gamla meliorationssystemen skulle det bli möjligt att äter bruka omkring 300 000 har Ã¥kerjord. LikasÃ¥ skulle det bli möjligt att bruka en hel mängd Ã¥kerjord, om man avlägsnar snÃ¥rskog och buskar. All denna Ã¥kerjord har följaktligen under kolchozsystemets tid förvandlats till sumpmark och blivit bevuxen med buskar. Om man därtill tar i betraktande, att - pÃ¥ grund av bristfällig gödsling och undermÃ¥lig bearbetning av Ã¥kerjorden - medelskörden per hektar av spannmÃ¥l och potatis har sjunkit betydligt, är det inte alls förvÃ¥nansvärt, att Estland inte mera orkar försörja sig med egen spannmÃ¥l (nÃ¥got som vitsordades av partisekreteraren Käbin för ett är sedan). Den omständigheten att det finns för litet spannmäl och potatis är det största hindret för utvecklingen av svinuppfödningen i kolchozerna. För att bemästra alla dessa problem har man tillgripit majsen - som ett räddande halmstrÃ¥! Kolchozerna ha fÃ¥tt order att sÃ¥ majs Ã¥tminstone .PÃ¥ 30-40 hektar. Mönsterkolchozerna ha t. o. m. tvingats att sÃ¥ majs pÃ¥ minst 100 hektar. Enligt planerna mÃ¥ste pÃ¥ vÃ¥ren 1955 över 10 o/o av ut" sädesarealen besÃ¥s med majs. För att popularisera majsen igÃ¥ngsattes redan tidigt pÃ¥ vÃ¥ren en jättelik propaganda i tidningar, radio, folkets hus och t. o. m. i skolorna, vilken i omfattning och intensitet överträffar alla hittills för jordbruket företagna propagandaaktioner. Det har understrukits, att propagandisterna mÃ¥ste bryta kolchozböndernas misstro inför majsen -'---- deri majsfientliga stämningen pÃ¥ landsbygden mÃ¥ste med andra ord övervinnas. Det är mycket naturligt att majsen pÃ¥ landsbygden möts med misstro, ty i Estland har man aldrig odlat majs förut. Som bekant mognar aldrig majsen i det estniska klimatet. De frÃ¥n Moskva dikterade planerna föreskriva inte heller att· majsen mÃ¥ste fÃ¥ mogna. Ungefär hälften av den mÃ¥ste enligt föreskrift ensileras pÃ¥ förhösten. Den andra hälften fÃ¥r halvmogna, och pÃ¥ senhösten ensileras stjälkar - blad och halvmogna ax för 360 Dagens frÃ¥gor sig (de sistnämnda huvudsakligen för att göda svin). För ensileringen blÃ¥ste redan denna sommar i all hast byggas tjugo gÃ¥nger flera siloanläggningar än som uppförts under de föregÃ¥ende Ã¥ren. Enbart för majsen torde det behövas siloanläggningar rymmande 1 milj. ton. Man kan nog ganska säkert antaga, att kolchozerna inte kunna förverkliga en sÃ¥ onaturligt stor uppgift, sÃ¥ mycket mer som det räder stor brist pÃ¥ cement. Även kolchozbönderna veta detta, vilket är en av orsakerna till att det har uppstÃ¥tt »motvilja mot majs>) 'pli Iartd.et. Det äterstÃ¥r att se om majsen blir - det räddande halmstrÃ¥et. Aleksander Kaelas. 361 CARL SETTERWALL &Co. A/s Etabl. 1869 EXPORT• IMPORT J Ä R N OCH s T A L BOX 3272 · STOCKHOLM 3 ALINGSÃ…S BOMULLSVÄFVERIAB VÃ¥ra tillverkningar försäljas endast till grossister och konfektionärer Ett gammalt välkänt firmanamn ger den bästa garantin för förstklassiga varorvaror med kvalitet och elegans.