SVENSK-NORSK
DEBATT
I förra årgångens sista häfte, sid. 673 ff., lämnade konsulent Knut
Getz Wold några sammanfattande uttalanden om norska synpunkter
på förhållandet mellan Sverige och Norge under kriget. Det skedde
såsom ett led i den önskade uppriktiga och öppna debatten mellan
broderfolken. Svensk· Tidskrift framlägger här nedan några svenska
synpunkter.
VÅNNER böra och kunna tala rent ut med varandra. Därom
äro vi i Sverige och Norge säkerligen ense. Det är alldeles riktigt,
som konsulent Getz Wold skriver i sitt sympatiskt uppriktiga
inlägg, att- såsom förhållandena eller snarare stämningarna utvecklat sig mellan våra båda länder under krigsåren - ett meningsutbyte måste komma till stånd. Så har ju också skett, men
-däri ge vi författaren alldeles rätt- det har icke varit så klargörande som man kunnat önska. En mängd på mer eller mindre
lösa rykten grundade missförstånd kvarstå alltjämt och måste
utluftas genom öppen och saklig diskussion. Båda lände".rna skulle
vinna på detta, inte minst Sverige. Men från svensk sida utgår
man från att detta ord måste icke får anses betyda, att Sverige
är belastat med skuld gentemot Norge eller att vårt land är
moraliskt skyldigt att försvara sig. Denna uppfattning har ej
sällan framträtt i den tidigare diskussionen och har urgerats ej
minst av de svenska män, Torgny Segerstedt, Ture Nerman, Israel
Holmgren m. fl., som författaren kallar Norges närmaste vänner
i Sverige.
Sverige, Norge och Danmark förde från det andra världskrigets
utbrott och fram till den 9 april i princip alldeles samma politik.
De förklarade sig neutrala och försökte med alla medel hålla sig
utanför kriget. Så skildes med ens de tre ländernas vägar. Danmark och Norge blevo överfallna och gingo sorgliga öden till
mötes. Sverige fick vara i fred och fortsatte med sin gamla politik
att söka undgå kriget. Den 9 april avgav svenska regeringen, i
ett tvångsläge som inte kunde vara värre, ett löfte om strikt
neutralitet, d. v. s. ur tysk synpunkt en försäkran att icke hjälpa
Danmark och Norge. Vilken statsledning skulle ha handlat på
annat sätU Svaret ger sig självt, men det kan understrykas genom
en ny fråga: Om exempelvis Sverige blivit överfallet men Norge
l
 Svensk-norsk debatt
däremot ej, och ett tyskt krav på ny neutralitetsförklaring riktats
till den norska regeringen- vad skulle den ha svaraU
Sedermera måste Sverige tid efter annan göra eftergifter för
nya tyska krav, d. v. s. med nya medgivanden trygga fortsatt fred.
Så skedde, men icke utöver en viss gräns. Gång på gång sades
också nej. Denna begränsning av eftergifterna, som ingalunda
var riskfri, företogs i mycket stor utsträckning just av hänsyn
till Norge. Ingen svensk man i ansvarig ställning har veterligen
under detta krig gjort något eller sagt något i avsikt att skada
Norge. Däremot förhåller det sig som bekant så, att åtskilliga
norrmän icke dragit sig för att misstänkliggöra Sveriges åtgärder
och avsikter, och en allmän norsk benägenhet att inte tro väl om
Sverige har länge varit för handen, och det från allra högsta ort
och ned till folkets breda lager. Det skulle icke vara uppriktigt
att i en öppen och vänskaplig diskussion förbigå dessa fakta.
Men i den mån man i Norge ansett, att Sverige haft en skuld
att utplåna, har man nu efter krigets slut av åtskilliga uttalanden
att döma insett, att anklagelserna inte äro hållbara. Detta måste
ju vara innebörden i den norska tacksamhet gentemot Sverige
som fått så många vackra uttryck och på vilka författaren ger
auktoritativa exempel i de av honom återgivna högtidliga förklaringarna, att Sveriges självständighet under det andra världskriget varit till största nytta för Norge, ja en förutsättning för
den norska frihetskampen och dess utgång. Själv ställer författaren sig på samma ståndpunkt, vilket kommer till uttryck i tydligen väl genomtänkta, generösa formuleringar.
A andra sidan antyder han, att det alltjämt finns spörsmål
som måste klaras upp. De kunna tydligen sammanfattas i en
enda: Gjorde Sverige det minsta möjliga i fråga om eftergifter
till tyskarna~ En i sanning svår fråga! H ur och av vem skall
det kunna fastställas vad som var det minsta möjliga, eller med
andra ord, hur stora risker Sverige måste taga för att å ena sidan
icke fällas vid framtidens domstol, å andra sidan icke underkuvas
-och därmed skada både sig och Norge~ Man kan endast hoppas,
att så snart som möjligt så mycket material som möjligt framlägges till belysning av detta spörsmål, men också att granskningen måtte ske av män och kvinnor som ha fullt klart för sig,
att efterklokheten är en den historiska sanningens svåraste
fiender.
Det kan vara på sin plats att här ange några av de punkter
det främst gäller, och att klargöra till vilken uppfattning den
2
 Svensk-norsk debatt
rättskänsliga svenska opinionen kommit på grundval av de upplysningar som stått och numera stå till buds.
Hur begränsades de svenska eftergifterna till 'l'yskland under de
två månader, då verkligt krig pågick i Norge~ Svaret är, att
svenska regeringen enständigt avvisade tyska krav på transport
av vapen och krigsmateriel till Norge, med hänvisning till att
svenska folkets hederskänsla inte tillät den att genom Sverige
transitera vapen, som skulle användas eller kunde användas mot
vårt broderfolk. Detta skedde i fullt medvetande om risken att
Sverige kunde få dela Norges öde. I själva verket -trodde regeringen att dess nej åtminstone vid ett tillfälle - i medio av maj
- skulle föranleda omedelbart angrepp. Noggrant tillsågs också,
att inga vapen kommo igenom under denna tid.
Kan man skäligen begära att ett land skall gå längre i solidaritet med ett annat? Finns det i modern tid något exempel att åberopa att så skett?
Att omkring 300 sjukvårdare överfördes till Narvik har i diskussionen spelat en mycket betydande roll. För offentligheten har
ännu inte detta av regeringen säkerligen med största motvilja
givna tillstånd blivit till uppkomst och innebörd fullständigt belyst. Det från norskt håll gjorda påståendet, att sjukvårdarna
skulle varit maskerade sprängningsexperter, är föga trovärdigt
och förefaller i sin kategoriska form närmast orimligt. Man behöver blott fråga sig, om så många experter behövdes för att
verkställa det över lång tid utsträckta förstöringsarbetet i Narvik,
där det vid denna tid sannerligen inte saknades tysk militär.
Oavsett hur härmed än må förhålla sig: någon betydelse för krigets utgång i Norge kan denna transitering omöjligen ha haft.
Detsamma måste gälla om det långa tåg med matvaror som den
25 april ankom till Narviksområdet med den första kontingenten
sjukvårdare ombord. Det är dock beklagligt, att svenska regeringen ej tagit initiativ till en grundlig och allsidig - naturligtvis
under norsk medverkan företagen - undersökning, som ensam kan
skingra mystiken kring dessa företeelser.
Sedan den norska armen lagt ned vapnen den 9 juni och Sverige
saknade varje möjlighet att påverka utvecklingen nödgades
svenska regeringen ge sitt tillstånd till transitering av tyska
militärer och varor av alla slag, alltså även krigsmateriel. Emot
den ansvariga regeringens bestämda hävdande att denna eftergift
var ofrÃ¥nkomlig, kunna utanförstÃ¥ende svÃ¥rligen hysa och v~dÂ-
hålla en annan uppfattning. Man må erinra sig situationen i
3
 Svensk-norsk debatt
just dessa dagar. Tyskland i förbund med Ryssland. Frankrikb
i grund slaget. England så skakat, att man där veterligen på
högtstående håll umgicks med tankar på separatfred. I Norge
förhandlade högtstående norska män ur alla partier om konungens
avsättning.
Kort sagt, Sverige drevs av den hårda nödvändigheten. Från
början till slut kändes transiteringen som en börda, tyngre ju
längre trafiken pågick, och detta även sedan svenska regeringen så
småningom förmått hejda nya tyska anspråk och med tiden vidtagit inskränkningar i trafikens omfattning. Detta är ett faktum,
även om förklarliga hänsyn till vår säkerhet hindrade en fullständigt fri debatt. Fortfarande frågar sig emellertid mången,
om icke transiteringen kunnat avbrytas tidigare .än som skedde,
d. v. s. före augusti 1943.
Å ven om denna permittent- och vapentransitering gäller emellertid uppenbarligen, att den icke haft någon som helst inverkan
vare sig på det stora krigets förlopp eller på händelsernas utveckling i Norge. Detta kan givetvis inte räknas Sverige till förtjänst men är likafullt ett faktum. Och här som eljest i en saklig
diskussion gäller det att mot de svenska eftergifterna väga Norges
intresse, som statsminister Nygaardsvold den 16 juni 1945 uttryckte
med de orden: »... nå kan vi vrere så pass rerlige at vi erkjenner
at Sveriges nöytralitet var en lykke for Norge og det norske folk».
En sak förefaller emellertid i detta sammanhang värd att framhålla, nämligen att den svenska regeringens kritiker- och sådana
funnos många, och inte bara de i pressen mest synliga - otvivelaktigt spelade en betydande roll, nämligen i så måtto att de stärkte
den svenska statsledningens motståndsvilja och mod och sålunda
utgjorde en positiv faktor i den svenska utrikespolitiken. Författaren är själv inne på denna tanke och har säkerligen alldeles rätt. Samtidigt påverkades dock regeringen i samma riktning av andra, som oberoende av eller snarare trots Segerstedt
och hans eftersägare funno eftergiftspolitiken i längden ohållbar.
Mycket som hänt och sagts i Norge efter den 7 maj 1945 och
inte minst författarens inlägg i diskussionen visar, att det i Norge
finns en klarnande uppfattning om att Sveriges politik var rimlig,
ja, den enda tänkbara, antingen man nu vid närmare eftertanke
menar att Sveriges politik var den enda som den svenska regeringen under föreliggande omständigheter kunde föra, eller därför
att den efteråt visat sig ha varit till stor fördel för Norge. Men
samtidigt som man alltså är tacksam för den svenska hjälp, vars
4
 Svensk-norsk debatt
förutsättning just är att den tidigare så förkättade svenska utrikespolitiken bibehållit ett självständigt Sverige, ådagalägger
man på tongivande norskt håll en vida mer ostentativ tacksamhet
mot några prominenta förespråkare för den veterligen alldeles
onyanserade uppfattningen, att Sveriges hållning under kriget
varit klandervärd. Dessa män med Torgny Segerstedt i spetsen
kallas gång efter annan i konsulenten Getz Wolds inlägg för
Norges närmaste vänner. Nu säger författaren dock att det inte
är på grund av deras häftiga kritik mot den svenska statsledningen (och, om den nya norska synen på vår utrikespolitik som
helhet är riktig, också okloka och orättvisa kritik) som de blivit
så uppskattade i Norge. Tacksamheten och beundran mot dessa
män grundar sig därpå, att deras uttalanden under kriget betydde
ett tillskott av »mod och tro och trots» för det hårt prövade norska
folket. Författaren citerar en rad vältaliga och karska ord av
dessa män, Torgny Segerstedt, Ture Nerman och Israel Holmgren,
och han hävdar, att sådana ord betytt mera än den serie av gärningar, sammanfattningsvis av all den materiella hjälp, som det
officiella Sveriges hållning möjliggjorde och medförde.
Det är vackert sagt vad författaren här säger. Det är renhårigt
att säga det, och det måste mycket uppskattas, därför att
det klarlägger dagens läge och stämning. Vi i Sverige måste
acceptera dessa tänkesätt såsom realiteter. Men sedan de vackra
talesätten avskalats står det nakna faktum kvar, att för författaren och de många norrmän, vilkas talan han för, det immateriella stöd, som låg i tidningsartiklar fulla av »mod och tro och
trots», betyder mer än det materiella, som norrmännen fått i form
av en tryggad tillflyktsort och många välbehövliga lekamliga
håvor. Svenska opinionen skulle dock ha mycket lättare att förstå
detta, om inte just en så erkänt ovederhäftig person som Israel
Holmgren tillåtits figurera som ett slags andlig livskälla åt det
norska folket.
Om de män, som lett Sveriges politik, är från norrmännens sida
i detta sammanhang inte ens tal. Orimligt vore ej, synes det,
att draga konsekvenserna av det som tidigare sagts och även
uttala ett låt vara mera modererat tack till kung Gustaf, till excellenserna Hansson och Giinther, till statsrådet Sköld, för att nu
blott nämna några namn, och vidare till de många civila och
militära tjänstemän och andra, vilkas dagliga strävan, som också
krävde en hel del mod, gick ut på att Sverige icke skulle bliva
5
 Svensk-norsk debatt
ockuperat och som därmed skapade alla de möjligheter för det
norska motståndet, som författaren själv uppräknar.
I själva verket är det emellertid ingen i Sverige, som kräver
tacksamhet från Norge. Vi ha självfallet inte fört- d. v. s. regeringen fört och folket till mer än 90 °/o gillat - vår utrikespolitik
med Norges utan med Sveriges bästa främst för ögonen. Att vi
sedan befunnit oss i den positionen att vi kunnat hjälpa Norge
har varit vår glädje; vi ha hjälpt Norge i stor utsträckning och
på mångahanda sätt och det som en helt naturlig sak- av sympati, av lust att hjälpa. Men den som tror att vi gjort det för
att få tack, han känner inte svenskarna.
Vi ha varit glada åt den tacksamhet, som spontant strömmat
Sverige till mötes efter den 7 maj 1945, därför att vi uppfattat
den som ett tecken - ett väntat men ändå glädjande tecken -
på att norska folket börjat förstå Sveriges läge och hållning under
kriget; att man i Norge mer och mer insett att vår politik var
den vi måste föra; det synes också som om denna förståelse medfört att åtminstone det mesta av det öppna klandret och de försåtliga frågorna numera upphört.
Vi ha med andra ord uppfattat saken så, att norska folket numera funnit skuldteorin vara felaktig. Men då visade det sig
att de svenskar, som ivrigast lanserat denna skuldteori och som
inte haft ord nog starka att fördöma sitt eget lands hållning,
hyllas och tackas, som Norges närmaste vänner. Och detta sker
trots att Sverige, om dessa Norgevänners linje fullföljts, med
· stor sannolikhet icke fått vara i fred och alltså aldrig skulle
ha varit i stånd att hjälpa Norge.
I denna situation känna sig många svenskar åtskilligt konfunderade. Hur går detta ihop~ Man erinrar sig osökt historien om
den lille prinsen, som blev tillfrågad, om han ville åka eller gå,
och som svarade: »Prinsen vill både åka och gå.» Författaren
hyser själv uppenbarligen tvivel om att denna hållning är logiskt
möjlig. Självfallet är den det ej. Här stå förnuftet och känslorna
oförmedlat mot varandra.
Det viktigaste är dock inte att sammanpressa de svenska och
norska uppfattningarna. Det är att de bägge folken förstå varandra. Svensk Tidskrift är tacksam för det ridderliga och upplysande inlägget av konsulent Getz Wold. Det har varit ägnat
att väcka denna förståelse och därigenom bana väg för det samarbete, som de bägge folken i kommande tider säkerligen behöva
ännu mer än före 9 april 1940.
6