KAMPEN OM STORBRITANNIENS SJÖFÖRBINDELSER Av kaptenen vid flottan ERIK AF KLINT, Stockholm FöR det brittiska världsväldet med dess vitt skilda delar ha förbindelserna i alla tider varit av utomordentligt stor betydelse. Detta gäller i främsta rummet moderlandet, som icke blott är beroende av sjöförbindelserna för att importera rÃ¥varor till sina industrier och Ã¥ter exportera de färdiga industriprodukterna, utan även är helt hänvisat till sjöförbindelserna för sin försörjning. Visserligen har ett nytt transportmedel under senare tid tillkommit i flygplanet och visserligen har ett nät av flyglinjer knutits mellan imperiets olika länder, men flygplanet har än sÃ¥ länge icke kunnat övertaga ens nÃ¥gon nämnvärd del av transporten av de stora varumängder, som i en jämn ström flyter fram mellan imperiets olika delar. Dessa transporter gÃ¥ alltjämt pÃ¥ det sjöburna tonnaget. Sjöförbindelserna äro därför lika livsviktiga för imperiet i dag, som de varit i alla tider. Eftersom Englands insulära läge och dess starka flotta ständigt gjort ett anfall mot själva öarna sÃ¥ gott som omöjligt, ha dess motstÃ¥ndare i alla tider i stället sökt betvinga landet genom anfall mot dess sjöförbindelser. Metoderna ha varierat, men mÃ¥let har alltid varit ett och detsamma, nämligen för Englands fiender att anfalla och för England självt att försvara förbindelserna. För att rätt kunna bedöma det nuvarande krigets händelseförlopp kan det därför vara av värde att göra en Ã¥terblick pÃ¥ tidigare krig, som berört Englands sjöförbindelser. Under Napoleonkrigen kom England, sin politiska tradition likmätigt, att stÃ¥ som motstÃ¥ndare till den europeiska kontinentens dÃ¥ starkaste militärmakt Frankrike. SÃ¥som havens härskarinna använde sig England i första hand av de tvÃ¥ngsmedel, som stÃ¥r en sjömakt till buds, nämligen blockaden. Genom att blockera Frankrike och förhindra införsel över haven av alla de varor, som pÃ¥ den tiden ansÃ¥gos nödvändiga för försörjningen av det franska 173 --· ..: Erik af Klint folket och för krigföringen, sökte England försvaga sin motstÃ¥ndare för att sÃ¥ smÃ¥ningom övergÃ¥ till direkt ingripande med lantstridskrafter pÃ¥ den europeiska kontinenten. Napoleon förstod aldrig denna form av krigföring och underskattade förvisso ocksÃ¥ dess värde. Den franska flottan var visserligen den engelska underlägsen, men icke i sÃ¥ hög grad, att den icke under djärv och skicklig ledning kunde ha utgjort ett allvarligt hot mot England. En svaghet lÃ¥g dock däri, att de franska sjöstridskrafterna redan vid krigets början voro delade i en Brestflotta och en Toulonflotta. Den franska strategien under detta krig gick ocksÃ¥ ut pÃ¥ att förena de bÃ¥da flottorna i Engelska kanalen för att där Ã¥stadkomma den överlägsenhet gentemot den engelska flottan, som behövdes för att kunna föra de franska härarna över pÃ¥ engelsk mark och betvinga landet. Innan föreningen hade Ã¥stadkommits vÃ¥gade man dessutom icke upptaga kamp med de engelska flottorna. Denna strategi genomfördes med konsekvens av de franska amiralerna, vilket hade till följd, att den franska flottan· kom att uppträda i högsta grad defensivt under hela kriget. NÃ¥ gon förening flottorna emellan lyckades man pÃ¥ grund av ett alltför försiktigt uppträdande heller aldrig Ã¥stadkomma. Eftersom de franska flottorna icke vÃ¥gade upptaga kampen med de engelska och sÃ¥ledes varken kunde hota de engelska öarna eller den engelska sjöfarten, mÃ¥ste andra vägar sökas för krigföringen mot England. Lösningen blev kaparkriget. Kunde de franska flottorna icke slÃ¥ sig ut till sjöss och själva anfalla de engelska handelsvägarna över haven, fick man söka kringgÃ¥ de engelska flottorna. Detta skedde genom att skicka ut ett stort antal kaparfartyg, vilka osedda togo sig igenom den engelska blockadkedjan och sÃ¥ att säga bakom ryggen pÃ¥ de engelska flottorna härjade bland handelsfartygen. PÃ¥ denna väg sökte Napoleon eliminera den engelska sjömakten och trots dennas herravälde över haven nÃ¥ de sÃ¥rbara sjöförbindelserna. Hur skyddade England den gÃ¥ngen sina sjöförbindelserf TvÃ¥ vägar stodo till buds. Endera kunde England avdela sina flottor till handelsvägarnas direkta skydd eller ocksÃ¥ kunde dessa insättas för att slÃ¥ eller blockera de franska flottorna, medan lätta fartyg, fregatter, fingo pÃ¥ sin lott att hÃ¥lla haven fria frÃ¥n kapare. Den senare vägen valdes. De engelska flottorna sändes att uppsöka och slÃ¥ eller binda de franska flottorna. Eftersom dessa förhöllo sig passiva etablerade de engelska amiralerna närblockad av de 174 Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser franska örlogsbaserna, d. v. s. engelska fregatter upprätthöllo en ständig bevakning av hamnarna, medan linjeskeppsflottorna kryssade utanför eller lÃ¥go till ankars i närheten, beredda att kasta sig över de franska flottorna, om dessa vÃ¥gade sig till sjöss. PÃ¥ detta sätt lÃ¥g lord Nelson utanför Toulon och väntade pÃ¥ den franska Tonlonflottan i nära tvÃ¥ Ã¥r, tills denna äntligen en stormdiger natt lyckades taga sig ut och undkomma. Den jakt som lord Nelson därefter började efter sin försvunne fiende genom Medelhavet, över till Västindien och Ã¥ter till Spanien, ledde slutligen till den franska Tonlonflottans förintande i slaget vid Trafalgar. Utanför Brest lÃ¥g pÃ¥ samma sätt en annan engelsk flotta under amiralen Calder och vakade över, att icke denna del av den franska flottan slapp loss ur sin fÃ¥ngenskap i den egna basen. Bakom de engelska flottorna kryssade snabba fregatter utefter de engelska sjöhandelsvägarna pÃ¥ jakt efter franska kapare. Förluster drabbade förvisso den engelska handelsflottan genom kaparkriget, men nÃ¥gon fara för öbefolkningens försörjning uppstod aldrig. Redan före Trafalgar torde Napoleon ha uppgett invasionstanken. Trots att en väldig invasionsarme samlats i de franska kanalhamnarna, var han oförmögen att föra den över det smala vatten, som skilde honom frÃ¥n qen i fjärran hägrande engelska sydkusten. Det enda medel, som nu stod till hans förfogande för att ruinera och därmed kuva England, var och förblev handelssjökriget. Kaparkriget intensifierades och all sjöfart till den europeiska kontinenten stoppades genom »kontinentalsystemet», men dessa medel voro icke tillräckliga. De engelska sjöförbindelserna kunde alltjämt upprätthÃ¥llas, örikets befolkning hade alltjämt sin försörjning tryggad, och England kunde till sist övergÃ¥ till anfall med lantstridskrafter pÃ¥ kontinenten. Detta beseglade Napoleons fall. GÃ¥r man sÃ¥ över till världskriget, skall man finna i stort sett samma metoder tillämpas av de bÃ¥da parterna. England började med blockad av Tyskland, och Tyskland svarade med kontrabl~cÂ- kad av de engelska öarna. Sedan segelfartygens dagar hade emellertid sjökrigsmaterielen genomgÃ¥tt en revolutionerande utveckling. Linjeskeppen hade icke endast ersatts av väldiga slagskepp och fregatterna av snabba kryssare utan sjökriget hade även tillförts helt nya stridsmedel, ubÃ¥ten och minan. UbÃ¥ten och minan gjorde det likväl omöjligt för England att 175 13-41166. Svensk Tidskrift 19'41. -~- Erik af Klint tillämpa sin gamla metod, närblockaden, ty örlogsfartyg som ständigt uppehöllo sig utanför fiendens baser skulle komma att utgöra ett lättfÃ¥nget byte för dessa sjökrigets nya vapen. England fann dÃ¥ en ny och efter den moderna tiden modifierad form för blockaden, nämligen fjärrblockaden. Grand Fleets slagskeppsdivisioner drogos tillbaka mot de dimmiga farvattnen vid Orkneyöarna och baserades där i den nyanlagda basen Scapa Flow. Här utgjorde de ett säkert stöd för den i norra Nordsjön mellan Skottland och norska kusten (ungefär vid Stavanger) anordnade blockadspärren, i vilken ett stort antal kryssare och hjälpfartyg höllo ständig utkik efter tyska fartyg. I Engelska kanalen anordnades en liknande spärr av Dover Patrols otaliga lätta fartyg, stödda av äldre slagskepp. SÃ¥ var ringen kring Nordsjön sluten. Inom detta vatten medgavs den tyska flottan en viss men begränsad rörelsefrihet, men utanför Nordsjön fick den icke komma. Varken den tyska flottledningen eller - än mindre - den högsta krigsledningen i Tyskland förstodo den engelska uppläggningen av sjökriget. Därför gjordes heller aldrig nÃ¥got allvarligt försök frÃ¥n tysk sida att slÃ¥ sig igenom ut pÃ¥ världshavet, utan den tyska flottan fann sig i sin pÃ¥tvingade fÃ¥ngenskap i Nordsjön och Östersjön. Här kunde den visserligen försvara den tyska kusten, mot vilken aldrig nÃ¥got engelskt anfall riktades, och här kunde den göra sina mer eller mindre betydelselösa framstötar mot den engelska kusten och även utkämpa flera beryktade drabbningar, av vilka slaget vid Jutland i Tyskland firades som en stor seger. NÃ¥gon avgörande insats i kriget kunde den tyska flottan aldrig göra, sÃ¥ länge den icke riktade slaget mot England självt eller mot dess sjöförbindelser. I känslan av sin underlägsenhet försökte den tyska flottan dock aldrig nÃ¥gon av dessa vägar. I stället tillgrep den Ã¥ter den gamla beprövade metoden med kaparkriget. Redan vid krigsutbrottet hade den tyska flottan lätta styrkor utanför den engelska spärren. Vid MarshaHaöarna i Stilla havet lÃ¥g den framstÃ¥ende tyske amiralen greve von Spee med en icke föraktlig kryssarstyrka. Hans uppgift blev handelskrig. Efter att ha detacherat kryssaren Emden för att pÃ¥ egen hand föra kaparkrig i farvattnen vid Australien och i Indiska oceanen, förflyttade han sin styrka tvärs över Stilla havet till Sydamerikas västkust under uppbringande av alla brittiska fartyg som kommo i hans väg. Efter att ha slagit en mindre engelsk sjöstyrka utan- 176 Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser för den chilenska kusten gick von Spee runt Kap Horn in i Atlanten, där han emellertid mötte sitt öde vid Falklandsöarna i slutet av december 1914. Även Emden blev snart därefter förstörd i Indiska oceanen och samma öde drabbade ocksÃ¥ andra tyska örlogsfartyg, som vid krigsutbrottet befunno sig utanför spärren. Tillvaron av styrkor utanför spärren hade vid krigsutbrottet uppfattats av amiralitetet som ett allvarligt hot mot de brittiska sjöförbindelserna. Amiralitetet hade därför vidtagit omfattande Ã¥tgärder för att uppspÃ¥ra och förstöra de tyska kryssarna. Betydande sjöstyrkor deltogo i jakten. När de tyska kryssarna slutligen upphunnits och förstörts, lÃ¥go haven Ã¥ter fria för de brittiska handelsfartygen, tills nya tyska kapare började uppträda utanför spärren i Nordsjön. Dessa voro ubÃ¥tarna. I ubÃ¥ten hade tyskarna funnit en ny och modernare form för kaparen. UbÃ¥ten hade nämligen förmÃ¥gan att osedd taga sig igenom spärren och utanför denna nÃ¥ de engelska handelsvägarna. SÃ¥ började det hänsynslösa ubÃ¥tskriget, vilket kulminerade under 1917. Engelska amiralitetet stod i början handfallet. Man hade här att göra med en alldeles ny form av sjökrigföring, som man inte kände till och som den överlägsna engelska flottan icke kunde bemästra. Efter ingÃ¥ende studier av ubÃ¥tens möjligheter och svagheter infördes konvojsystemet, d. v. s. handelsfartygen sammanfördes i stora förband pÃ¥ upp till 25 fartyg, vilka under skydd av ett stort antal smÃ¥fartyg, utrustade med sjunkbomber, framfördes pÃ¥ sicksackkurser genom de av ubÃ¥tarna behärskade farvattnen runt de brittiska öarna. Det erforderliga antalet smÃ¥fartyg anskaffades framför allt frÃ¥n U. S. A., vilket den gÃ¥ngen möjliggjordes genom att U. S. A. inträdde i kriget. Konvojsystemet med svaga skyddsfartyg blev möjligt tack vare att de tyska övervattens-sjöstridskrafterna höllos fÃ¥ngna i Nordsjön. UbÃ¥tskriget höll pÃ¥ att kosta England livet, men man klarade sig den gÃ¥ngen, dels genom att smÃ¥fartyg i erforderligt antal kunde ställas till förfogande frÃ¥n U. S. A. och dels tack vare att den tyska Hochseeflotte aldrig insattes i sjöhandelskriget till ubÃ¥- tarnas hjälp. Det nu pÃ¥gÃ¥ende stormaktskriget inleddes vad sjökriget beträffar pÃ¥ traditionellt sätt med engelsk blockadförklaring mot Europa, denna gÃ¥ng i form av kontrabandslistor upptagande praktiskt taget alla varor av nÃ¥gon betydenhet, följd av tysk motblockadförklaring 177 "t ...... ....... ·- .~~·----- ---------------------- Erik af Klint i form av tyska kontrabandslistor, upptagande samma varor som de engelska. Även om Italien sÃ¥som potentiell motstÃ¥ndare redan nu medräknas, var maktbalansen pÃ¥ sjön i stort sett till Englands fördel. PÃ¥ grund av Versailiefredens bestämmelser hade Tyskland hindrats bygga slagskepp och detta resulterade i, att Tyskland vid krigsutbrottet endast kunde ställa upp tvÃ¥ smÃ¥ slagskepp, Schauhorst och Gneisenau, samt tre pansarskepp av typ Deutschland mot en allierad slagskeppsflotta pÃ¥ icke mindre än 22 fartyg. I avseende pÃ¥ kryssare var den tyska underlägsenheten än mer markant. Beträffande lätta fartyg, jagare och konvojfartyg, var förhÃ¥llandet däremot mycket ogynnsamt för England, dÃ¥ de allierade icke ens kunde ställa upp ett lätt fartyg per axelmaktsubÃ¥t. Detta förhÃ¥llande kom givetvis att bli än allvarligare, dÃ¥ Frankrike ·efter sammanbrottet i juni slöt vapenstillestÃ¥nd och den franska flottans lätta fartyg föllo ur sjöfartsskyddet, vilket därefter kom att Ã¥vila den engelska flottan ensam. Sjökriget inleddes frÃ¥n engelsk sida genom fjärrblockad. De tyska övervattenssjöstridskrafterna stängdes nu liksom 1914 inne i Nordsjön genom en blockadspärr i norra Nordsjön och en i Kanalen. De tyska sjöstridskrafterna voro nu sÃ¥ underlägsna, att nÃ¥got slag mot den engelska flottan ej var att tänka pÃ¥. Den tyska krigsledningen gick därför liksom under världskriget redan frÃ¥n början in för kaparkriget som strategisk metod. Men nu hade ytterligare ett stridsmedel ställts till den underlägsnes förfogande, nämligen flygplanet. Tyskland kunde därför i kaparkriget mot de engelska sjöförbindelserna sätta in övervattensfartyg, ubÃ¥tar och flygplan. Kaparkriget med övervattensfartyg inleddes redan vid krigets början med att skicka ut ett av de tyska pansarskeppen, Admiral Graf Spee, vilket tycks ha passerat spärromrÃ¥det i Nordsjön redan före den engelska krigsförklaringen. Ett krigsfartyg mÃ¥ste emellertid kunna repliera pÃ¥ en bas. Visserligen ha de moderna krigsfartygen en betydande aktionsradie men förrÃ¥den äro dock icke större än att fartyget efter endast nÃ¥gon veckas kryssning Ã¥ter mÃ¥ste uppsöka basen för att förnya förrÃ¥den. Eftersom tyskarna vid detta krigs början icke ägde nÃ¥gra kolonier och alltsÃ¥ icke nÃ¥gra baser ute i världen, mÃ¥ste basfrÃ¥gan lösas pÃ¥ annat sätt. Den löstes ocksÃ¥ i form av särskilt för ändamÃ¥let iordningställda basfartyg eller tendrar, vilka medförde bränsle, ammunition, proviant och andra förnödenheter. 178 Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser Admiral Graf Spee träffade ocksÃ¥ sitt basfartyg Altmark nÃ¥gonstans utanför spärren och de bÃ¥da fartygen följdes Ã¥t mot södra Atlanten. Efter att ha kapat och sänkt 10 engelska Ã¥ngare pÃ¥ tillsammans 53,000 ton rÃ¥kade Admiral Graf Spee slutligen i den strid med tre engelska kryssare utanför La Plata, som slutligen ledde till hennes undergÃ¥ng. Därmed var den första tyska kaparen förstörd. Admiral Graf Spee efterföljdes emellertid av flera tyska kaparfartyg. Ã… ven de bÃ¥da andra pansarskeppen ha gjort liknande expeditioner bÃ¥de i Atlanten och Stilla oceanen och tyska kryssare ha även satts in i handelskriget. Liksom under världskriget ha även bestyckade hjälpkryssare sänts ut pÃ¥ kaparexpeditioner, varom bl. a. de strider skvallra, som utkämpats under sommaren och vintern 1940 mellan tyska kaparfartyg och engelska hjälpkryssare. Alltjämt äro sÃ¥dana fartyg i verksamhet bÃ¥de i Atlanten och Stilla havet och göra sjöfartsvägarna osäkra ända bort Ã¥t Australien. Vid krigsutbrottet befann sig efter allt att döma ett stort antal tyska ubÃ¥tar till sjöss ute i Atlanten. UbÃ¥tskriget Ã¥stadkom ocksÃ¥ en kraftig nedgÃ¥ng i sjöfarten pÃ¥ England under de första krigsmÃ¥naderna. England svarade omedelbart med att införa konvojsystemet, men bristen pÃ¥ smÃ¥fartyg lämpade för konvojtjänst blev redan frÃ¥n början kännbar. Konvojsystemet innebar ocksÃ¥ en avgjord nackdel för den engelska sjöfarten, emedan samlingen av handelsfartygen i konvojer medför en fördröjning, som i runt tal torde nedsätta den pÃ¥ England seglande handelsflottans effekt med omkring 25 %. Dessutom berövades handelsflottan ett stort antal fartyg, som rekvirerades av örlogsflottan och togos i bruk· som hjälpfartyg av olika slag, varigenom en icke obetydlig nedgÃ¥ng i det tillgängliga tonnaget uppstod. Konvojsystemet synes emellertid ha haft avsedd verkan, ty förlusterna i konvojerna ha under krigets första Ã¥r varit anmärkningsvärt smÃ¥. SÃ¥lunda uppgivas förlusterna av i konvoj seglande fartyg till 0,2 promille intill april 1940 och till 1,4 promille juli 1940. En allvarlig nackdel för de tyska ubÃ¥tarna var nu liksom under förra kriget den tillbakadragna baseringen i tyska bukten. Vägen ut till jaktomrÃ¥dena pÃ¥ andra sidan England och tillbaka hem var lÃ¥ng, vilket hade till följd, att icke mer än omkring 1/a av det tillgängliga antalet ubÃ¥tar samtidigt kunde befinna sig pÃ¥ station ute i Atlanten. Eftersom Tyskland vid krigets början endast 179 ----~·· Erik af Klint disponerade 71 ubÃ¥tar och ett flertal av dessa mÃ¥ste avses för utbildningsändamÃ¥l i hemfarvattnen, kunde icke mer än ett 20-tal ubÃ¥tar samtidigt hÃ¥llas ute pÃ¥ handelskrigföring. Sänkningssiffrorna blevo ocksÃ¥ under de första mÃ¥naderna lÃ¥ga. Den 21 oktober 1939 utförde tyska flygplan ett anfall mot en konvoj vid Grimsby. Detta var flygvapnets debut i handelssjö- kriget. Flygets verksamhet blev dock rätt inskränkt under höstoch vintermÃ¥naderna 1939, och först under de första mÃ¥naderna pÃ¥ 1940 tog flygkriget mot konvojerna nÃ¥gon större omfattning. Ã… ven flygstridskrafternas verksamhet i handelssjökriget reducerades i betydande grad pÃ¥ grund av den ofördelaktiga baseringen. SÃ¥väl spanings- som bombförband gjorde visserligen lÃ¥ngdistansflygningar ända upp till Shetlandsöarna och till farvattnen pÃ¥ andra sidan England, men dessa flygningar voro sporadiska och av ringa omfattning och fÃ¥ mera ses som sportprestationer än som operationer i vanlig bemärkelse. Den 18 november 1939 minsprängdes den holländska Ã¥ngaren Simeon Bollivar innanför den av engelsmännen utlagda minspärren utefter Englands ostkust. Det var ett av tyskarnas hemliga vapen, den magnetiska minan, som för första gÃ¥ngen kom till användning. De magnetiska minorna, d. v. s. bottenminor lagda pÃ¥ sÃ¥ grunt vatten, att minornas avfyrningsinrättning pÃ¥verkas av fartygens magnetiska fält, ställde i början till med mycken avbräck i den engelska sjöfarten, tills engelsmännen slutligen lyckades fÃ¥ upp ett par exemplar och undersöka dem. DärpÃ¥ framkommo motmedlen hastigt och verkan av dessa minor reducerades snabbt till normala proportioner. Motmedlen voro dels magnetiska minsvep, med vilka minorna sprängdes, och dels avmagnetisering av fartygen, varigenom minorna icke avfyrades vid passage över desamma. De magnetiska minorna utlades med övervattensfartyg pÃ¥ samma sätt som vanliga minor, men kunde ocksÃ¥ fällas frÃ¥n flygplan. Flygvapnet hade därmed fÃ¥tt en ny uppgift i sjökriget, och denna verksamhet har tagit allt större omfattning. ~umera kombineras de flesta större nattraider mot de engelska hamnarna med flygminering av inloppen. Flygplanet har i detta avseende den fördelen gentemot övervattensfartyg, att det kan framföras över och förbi den överlägsna flottan och lägga sina minor i farvatten, som ligga oÃ¥tkomliga för de egna minläggande övervattensfartygen. Flygplanet har däremot den svagheten, att det endast 180 Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser kan taga en eller ett par minor, varför det fordras ett helt förband för att Ã¥stadkomma även ett begränsat minfält. Med den nya metod för offensiv minkrigföring och med utnyttjande av ubÃ¥tar för minfällning, har minkriget Ã¥ter blivit en betydelsefull faktor i handelssjökriget. Den engelska handelsflottans förluster höllo sig enligt tämligen samstämmiga tyska och engelska uppgifter vid omkring 50,000 BRT per vecka under krigets första mÃ¥nader fram till Ã¥rsskiftet 1939-40. Under januari 1940 intensifierades sjökriget och förlusterna stego till omkring 80,000 BRT per vecka för att Ã¥ter falla under februari och mars till omkring 15,000 BRT per vecka. Orsaken till denna kraftiga nedgÃ¥ng synes ha varit, att tyskarna dÃ¥ drogo hem sina ubÃ¥tar för att vila besättningarna och göra bÃ¥tarna klara för den stundande Norgeoperationen. I slutet av mars 1940 uppgingo totalförlusterna frÃ¥n krigets början till omkring 1,7 milj. BRT. Samtidigt hade tyskarna förlorat mellan 30 och 40 ubÃ¥tar, d. v. s. hälften av ubÃ¥tsbestÃ¥ndet vid krigsutbrottet. Under vintern stod det klart för den tyska krigsledningen, att handelssjökriget aldrig skulle kunna giva önskat resultat, sÃ¥ länge sjö- och flygstridskrafternavoro hänvisade till de avlägsna baserna i Tyskland. Skulle England betvingas genom handelssjökrig mÃ¥ste baserna skjutas fram närmare fienden. Detta förhÃ¥lfande liksom det, att Tyskland mÃ¥ste bringa kriget till ett snabbt avgörande, torde ha varit avgörande för det tyska beslutet att vÃ¥ren 1940 övergÃ¥ till offensiv. Basframskjutningen inleddes med Norgeoperationen. Genom besättandet av Norge erhöllo de tyska sjöstridskrafterna baser i Bergen och Trondheim, utanför den engelska spärren i Nordsjön. Härigenom hade en bräsch slagits i den engelska blockadkedjan, och tyska sjöstridskrafter hade för första gÃ¥ngen erhÃ¥llit fritt tillträde till världshavet. Den engelska spärren mellan Skottland och norska kusten kunde icke längre upprätthÃ¥llas. Den drogs därför tillbaka till farvattnen mellan Skottland, Island och Grönland, ett mÃ¥ngdubbelt bredare vatten, där en effektiv bevakning blev svÃ¥r att upprätthÃ¥lla. Anmarschvägen för de tyska ubÃ¥tarna till de aktuella vattnen pÃ¥ andra sidan England hade förkortats till hälften. Även det tyska flygvapnet hade erhÃ¥llit gynnsamt belägna flygbaser bl. a. 181 .... " ' -~· .·: Erik af Klint vid Stavanger och Trondheim, frÃ¥n vilka flygvägarna till Skottland voro hälften av de tidigare och varifrÃ¥n effektiv flygverksamhet inom farvattnen väst om de brittiska öarna blev möjlig. Ockupationen av Norge och Danmark förde ocksÃ¥ med sig, att sjöfarten pÃ¥ England frÃ¥n dessa länder och frÃ¥n östersjöstaterna helt avbröts. Detta innebar en försämring av Englands försörjningsläge, dÃ¥ flera viktiga varor sÃ¥som järnmalm, träprodukter och livsmedel just importerades frÃ¥n dessa närbelägna länder. Genom ockupationen av Holland och Belgien avstängdes England ytterligare frÃ¥n närbelägna marknader. Härtill kom att sjö- trafiken genom Medelhavet i maj 1940 mÃ¥ste dirigeras runt Afrika med hänsyn till riskerna för Italiens inträde i kriget. Handelsvägen till Indien förlängdes härigenom med omkring 60 %. Under försommaren 1940 kom alltsÃ¥ Englands försörjningsläge att hastigt genomgÃ¥ en allvarlig förändring till det sämre. Ockupationen av norra och västra Frankrike tillförsäkrade de tyska sjö- och flygstridskrafterna nya framskjutna baser. Tyska flottan fick tillgÃ¥ng till de franska örlogshamnarna Cherbourg, Brest, Lorient och Bordeaux, samtliga belägna vid Atlanten väst om de engelska spärrarna och dessutom mycket nära de omrÃ¥den väster om England, genom vilka hela den engelska sjöfarten hittills dirigerats. De tyska flygstridskrafterna fingo samtidigt tillgÃ¥ng till basomrÃ¥den vid Atlanten, där ett stort antal flygplatser under sommaren iordningställdes. Av intresse för sjökriget är i detta sammanhang framför allt att tyskarna här kunde basera för sjökrigföringen speciellt avsedda flygförband, i första hand fjärrspaningsplan. Därmed hade man skapat möjligheter för en kontinuerlig flygövervakning av farvattnen runt England ända ut till Azorerna och upp mot Island. Sedan de tyska baserna och flygfälten iordningställts ombaserades under vintern de tyska sjöstridskrafterna och sjöflygförbanden till dessa. DÃ¥ engelsmännen icke längre äga möjligheter att effektivt spärra farvattnen mellan Skottland och Grönland, kunna tyska sjöstridskrafterna mer eller mindre ostört förflytta sig mellan baserna i Frankrike och i Norge och därmed ocksÃ¥ deltaga i handelskriget. Under de senaste mÃ¥naderna ha krigsbyggda ubÃ¥tar i stort antal blivit färdigställda pÃ¥ de tyska varven och sättas nu in i kampen. Genom flygspaningen ha ubÃ¥tarna fÃ¥tt möjligheter att utföra koncentrering mot konvojerna och synas nu utföra anfall i förband om ända upp till nio ubÃ¥tar. Även de tyska lÃ¥ngdistans- 182 ~--~----~----~------------ Kampen om Storbritanniens sjöförbindelser planen anfalla handelsfartygen sÃ¥ snart gynnsamt tillfälle erbjuder sig. I de närmare farvattnen kring England uppträda slutligen tyska jagare och motortorpedbÃ¥tar samt bombförband, vilka söka anfalla sjöfarten utefter de engelska kusterna, särskilt den, som gÃ¥r genom Kanalen till London. Som en naturlig följd av det intensifierade handelssjökriget stego de engelska förlustsiffrorna hastigt och synas mot slutet av maj 1940 ha hÃ¥llit sig vid omkring 60,000 BRT per vecka. Under juni sprang förlustsiffran upp till 200,000 BRT per vecka för att därefter Ã¥ter falla till omkring 125,000, där den stod konstant under mÃ¥naderna juli till november. Mot vintern minskades förlusterna Ã¥ter beroende framför allt pÃ¥ att tyskarna dÃ¥ drogo in ett stort antal ubÃ¥tar till skolor för utbildning av besättningar till de nya bÃ¥tar, som skulle komma under vÃ¥ren. Under januari och februari 1941 ha förlusterna därför hÃ¥llit sig vid endast 50,000 BRT per vecka, ända till sista veckan i februari, dÃ¥ de (enl. tysk uppgift) plötsligt sprungo upp till432,000 BRT. Uppgifterna för mars mÃ¥nad äro mycket motstridiga. Hur stora förlusterna i verkligheten varit är därför svÃ¥rt att avgöra, men med tanke pÃ¥ att sÃ¥väl slagskepp och kryssare som ett stort antal ubÃ¥tar och flygplan deltagit i jakten efter de engelska konvojerna böra förlusterna ha varit betydande. Ha förutsättningarna för ett intensivt handelssjökrig ur tysk synpunkt undergÃ¥tt en radikal förbättring genom basframskjutningen, sÃ¥ ha Ã¥ andra sidan möjligheterna för engelsmännen att försörja moderlandet pÃ¥ senare tid ocksÃ¥ förbättrats genom den ökade hjälpen frÃ¥n U. S. A. För England gäller det dels att öka sjöfartskyddet och därmed nedbringa förlusterna, dels att ersätta förlorat handelstonnage. Möjligheterna att skydda handelsfartygen mot anfall av ubÃ¥tar och bombflygplan ökas med ökat antal ubÃ¥tsjagare och eskortflygplan. UbÃ¥tsjagare, s. k. corvets, ha ocksÃ¥ i stort antal nybyggts i England under sista Ã¥ret. Därjämte ha 50 överÃ¥riga, men för eskorttjänst brukbara amerikanska jagare ställts till förfogande och möjligheterna att förvärva ytterligare jagare frÃ¥n U. S. A. undersökas för närvarande. Stora Sunderlandflygplan liksom ett ständigt växande antal amerikanska lÃ¥ngdistansplan ingÃ¥ nu ocksÃ¥ i det engelska handelsskyddet. Englands möjligheter att ersätta förlorat handelstonnage ha under Ã¥r 1940 varit goda. En stor del fientligt tonnage har beslagtagits och tagits i bruk för transporterna till de brittiska öarna. 183 .. ' Erik af Klint Efter den tyska ockupationen av Norge, Danmark, Holland och Belgien och efter det franska sammanbrottet har ytterligare tonnage tillförts den brittiska handelsflottan. PÃ¥ grund av rubbningarna i världshandeln har tonnage ocksÃ¥ kunnat frigöras frÃ¥n andra delar av vär1den för att sättas in i trafiken pÃ¥ England. Sammanlagt beräknas tillskottet av fientligt, neutralt och allierat tonnage uppgÃ¥ till omkring 7,o milj. BRT. Lägges härtill det under Ã¥r 1940 i England och dominierna nybyggda handelstonnaget samt det frÃ¥n U. 8. A. inköpta tonnaget, sammanlagt omkring 2,o milj. BRT, erhÃ¥lles ett tillskott till den engelska handelsflottan under Ã¥r 1940 av icke mindre än 9,o milj. BRT. De engelska förlusterna beräknas under Ã¥ret hava uppgÃ¥tt till omkring 6,5 milj. BRT. Drages denna siffra frÃ¥n det beräknade tillskottet erhÃ¥lles ett överskott pÃ¥ 2,5 milj. BRT. Ser man endast till dessa siffror ter sig sÃ¥ledes Englands försörjningsläge vid Ã¥rsskiftet 1940/41 synbarligen ganska gynnsamt. Emellertid bör observeras att det största tillskottet erhÃ¥llits genom beslag eller timechartning av främmande länders handelsfartyg ute i världen. Denna tillgÃ¥ng är emellertid nu tagen i ansprÃ¥k med undantag av en mindre del tyskt och italienskt tonnage i amerikanska hamnar, varför nÃ¥got nämnvärt tillskott pÃ¥ den vägen icke stÃ¥r att vinna under 1941. FrÃ¥nsett möjligheterna att förvärva ett mindre antal äldre amerikanska fartyg är England under 1941 sÃ¥ledes hänvisat till egna och amerikanska nybyggnader. Den engelska varvskapaciteten är emellertid begränsad. I England och dominierna beräknws därför icke mer än omkring 1,o milj. BRT handelstonnage kunna nybyggas under Ã¥r 1941. Den amerikanska varvsindustrien är ävenledes begränsad och beräknas även med väsentliga utökningar icke kunna komma upp till en kapacitet, som under innevarande Ã¥r nämnvärt överstiger 2,o milj. BRT. England skulle sÃ¥ledes under 1941 icke kunna pÃ¥räkna ett tillskott till sin handelsflotta, även med amerikansk hjälp, pÃ¥ mer än 3,o a 4,o milj. BRT. Även om förlusterna kunna begränsas till samma storleksordning som under 1940, skulle England vid slutet av innevarande Ã¥r börja lida brist pÃ¥ tonnage. Medför det intensifierade handelssjökriget större förluster än under 1940, kommer tonnageknapphet sannolikt att göra sig gällande redan under sommaren. För att rÃ¥da bot härför ha överläggningar inletts med U. S. A. i avsikt att erhÃ¥lla hjälp av den amerikanska flottan. Än sÃ¥ länge har U. S. A. icke vÃ¥gat tillmötesgÃ¥ de engelska kraven, vilket sannolikt skulle betyda inträde i kriget pÃ¥ Englands sida. 184 Kampen orn Storbritanniens sjöförbindelser SÃ¥ länge tyska övervattenssjöstridskrafter icke deltogo i handelssjökriget, kunde konvojerna försvaras med endast lätta fartyg och flygplan. För England har frÃ¥gan ocksÃ¥ varit att anskaffa ett nog stort antal sÃ¥dana fartyg och flygplan. I och med att de tyska slagskeppen och kryssarna sluppit ut pÃ¥ världshaven och tagit upp kampen mot den engelska sjöfarten räcker det emellertid icke med detta svaga skydd. Engelsmännen ha nu tvÃ¥ vägar att välja. Endera skola slagskepp sättas in i konvojstyrkorna eller ocksÃ¥ skola de tyska övervattenssjöstridskrafterna förstöras. Tidigare i historien ha engelsmännen tillämpat den senare metoden och, även om slagskepp för närvarande ingÃ¥ i konvojskyddet, talar allt för att engelsmännen skola göra sÃ¥ även denna gÃ¥ng. FrÃ¥gan är blott, om de lyckas ställa de tyska fartygen till strid. De tyska fartygen äro moderna och snabba, de engelska slagskeppen gamla och lÃ¥ngsamtgÃ¥ende. Av de engelska slagfartygen är det endast de tre slagkryssarna, Hood, Repulse och Renown, som ha nÃ¥got sÃ¥ när hög fart, men ocksÃ¥ deras fart ligger sannolikt under de tyska fartygens. Först när de fem slagskeppen av King George V-klassen införlivats med flottan, komma engelsmännen att disponera fartyg, som kunna bekämpa de tyska slagskeppen. TvÃ¥ av dessa fartyg äro redan i tjänst och de tre Ã¥terstÃ¥ende beräknas komma under detta Ã¥r. Kunna engelsmännen rikta ett avgörande slag mot de tyska övervattenssjöstridskrafterna och sätta dessa ur spelet, förbättras möjligheterna att skydda sjöfarten pÃ¥ England. Visserligen är ubÃ¥tsfaran stor för att icke säga mycket stor men ubÃ¥tar kunna dock bekämpas med smÃ¥fartyg och flygplan, som i stort antal kunna erhÃ¥llas frÃ¥n U. S. A. Det tyska flygvapnets insats i handelssjö- kriget har ännu icke varit av avgörande betydelse och dess verkan kan sannolikt hÃ¥llas inom mÃ¥ttliga gränser genom förstärkning av konvojskyddet med luftvärnsbestyckade lätta eskortfartyg och lämpliga flygstridskrafter. SÃ¥ har ·den lilla tyska flottan genom sin moderna materiel, sin goda basering och sitt skickliga och modiga uppträdande kommit att utgöra den största faran för det engelska världsväldet. För närvarande stÃ¥ oddsen mot England, men den engelska flottan har upptagit jakten efter sin fiende. Kanske komma vi inom en icke alltför avlägsen framtid att fÃ¥ uppleva ett nytt Trafalgar, som avgör kriget. Den 22 mars 1941. 185