DEN 15 SEPTEMBER
DET har sagts redan av andra, att årets val icke i första rummet är en strid mellan partierna utan de röstmyndiga medborgarnas manifestation av svensk samling och livsvilja.
År samlingen den 15 september 1940 blott en exceptionell händelse, föranledd av exceptionella omständigheter' Händelserna
runt omkring oss ställa många fordringar. Ingen ansvarskännande kan längre sätta den nationella samhörighetens krav efter
klasser eller partiintressen. Ingen kan längre tro, att den yttre
friheten kan värnas utan offer. Ingen blundar längre för att
statsmakten i en hård tid kan i allas intresse tvingas ingripa på
områden, som förut räknats till det enskildas domäner. Ingen
kan förbise, att organisationerna oavsett alla korporativistiska
doktriner kunna ställas inför stora och nya uppgifter för att medverka till att snabbt och smidigt omgestalta folkhushållningen
efter krigets och efterkrigstidens behov. Denna nödtvungna
anpassning uppfordrar alla krafter i samhället till gemensamma
ansträngningar, visserligen icke i principlöshetens tecken men utan
annan förutfattad mening än att göra det bästa av läget. Framför allt kräves det ett vidmakthållande, ej blott under krigskrisen
utan även därefter, av den nya nationella anda, som Sveriges
egna bekymmer och de nordiska grannarnas trångmål väckt till
liv; den broschyr »Den svenska linjen», som några yngre akademiker i dagarna utgivit (och till vilken vi i ett följande häfte
vilja återkomma), är i detta hänseende en väckelseskrift, vars
ansvarsfyllda maningar måste väcka starkaste genklang.
För den svenska folkstyrelsen borde den 15 september ej vara
en tillfällig händelse utan bilda inledningen till en ny epok.
Kanske är det just nu mer än under de häftiga partistriderna
före världskriget, som de ideer »våras», vilka skola bära upp en
stark svensk folkstat. Dessa ideer heta oförtröttligt arbete på
rikets säkerhet och oberoende samt alla klassers positiva delaktighet ej blott i pliktuppfyllelsen utan även i inflytandet över och
medansvaret för landets öden.
438