STORMAKTSTIDENS ANDA UTTRYCKT I DESS DIKTNING Av lektor, docenten JACOB KULLING, Västervik DEN svenska stormaktstiden är en heroisk tidsÃ¥lder. Professor Johan Nordström har visat, att den gamla götiska historieromantiken varit en av de förnämsta inspirationskällorna till denna själsstämning. Men han har ocksÃ¥ antytt, vilken utomordentlig roll den intensivt upplevda och tillägnade kristna religionen spelat för den dödsföraktande vÃ¥gsamheten; den har säkerligen i själva verket varit den starkast drivande faktorn. Stormaktstiden var ett trosstarkt tidevarv, dess människor voro sÃ¥ djupt förankrade i den överjordiska verkligheten, att detta livet för dem liksom förlorade mycket av sin realitet. I evighetens starka, klara ljus kommo de jordiska förhÃ¥llandena att te sig futila och intiga; det var ingen risk att vÃ¥ga skuggexistensen för det verkliga livet. Eller man kanske ocksÃ¥ skulle kunna vända pÃ¥ pÃ¥stÃ¥endet och formulera saken sÃ¥, att den levande förnimmelsen av förgänglighetens makt i människolivet hos dem skapade en lidelsefull mriktning pÃ¥ det religiösa, pÃ¥ den eviga verkligheten. Det förnämsta vittnesbördet om denna livsstämning utgöres av stormaktstidens diktning, det ur en viss synpunkt mest genuina uttrycket för dess inre liv. I själva verket är förkunnelsen om förgänglighetens makt, om det jordiskas fÃ¥fänglighet och ringa värde ett fullkomligt dominerande tema i denna diktning. Tidevarvets skilda skaldestämmor förena sig här liksom i en mäktig kör, vars mörka sÃ¥ng fyller hela tidsrymden med sina tongÃ¥ngar. Det är, som sig bör, gamle fader Stiernhielm, den svenska diktens store förnyare under stormaktstiden, som anger tonen i denna körsÃ¥ng, och det sker i den magistrala förgängelsehymnen i genombrottsverket »Hercules». Skakande skildras här i bildrik barockstil dödens fruktansvärda välde i människolivet och dess alltförhärjande makt. Den krossar allt som har kraft och hälsa, den »trampar i Träck» allt som är fagert och fint, den gör allt till 407 --------- Jacob Kulling »Als~Intet». Det är visserligen fru Lusta, som Stiernhielm lÃ¥ter frambära denna uppfattning av människolivets villkor, men det finnes inte nÃ¥got tvivel om att den i huvudsak ocksÃ¥ var hans egen. Fru Dygds skildring av Ã¥lderdomens fasor gÃ¥r i samma mörka tonart och slutar med det bistra konstaterandet, att »döden är yttersta mÃ¥let l i dy wij samkas l och ändas»; det är endast hÃ¥llningen gentemot förgängelsens faktum, som hos henne är en annan. Och Stiernhielm har ocksÃ¥ i eget namn direkt givit uttryck Ã¥t en liknande världssyn, för vilken intigheten av allt jordiskt utgör en axiomatisk sanning. Columbus ber~ittar i sin bok »MÃ¥l-roo eller Roo-mÃ¥l», hur hans vördade mästare, »när han en gÃ¥ng kom til at discurcra om werden ok diiss fÃ¥fänglighet, brast --ut i de orden, at af alt däd han hade läst ok hördt war ingenting rättare ok nättare sagt, än thet, at mänsklige lefwernet är anar skias thet är. Somnium umbrcc; en skuggedröm.» Stiernhielm är här inte lÃ¥ngt frÃ¥n den Ã¥ldrande Shaksl)eares milda och vemodiga visdom. Hos Stiernhielm sammanhängde denna hans illusionslösa världssyn framförallt med hans platonska världsÃ¥skÃ¥dning. Hos hans efterföljare och lärjungar, hos vilka alla förgänglighetskänslan var intensivt levande, har säkerligen kristendomen spelat en mer dominerande roll. SÃ¥ har i varje fall varit förhÃ¥llandet med Samuel Columbus. Det är den kristna religionens v~irldsuppfattÂ- ning, som ligger bakom det starka förgänglighetspatos, som, sÃ¥- som Ragnar Ekholm framhÃ¥llit i sin avhandling om diktaren, utgör själva grundtonen i hans kanske mest genuina verk, »Odae Sveticae», vilket f. ö. försetts med det för tendensen karakteristiska mottot: »Bland allan W erlds fÃ¥fänglighet l Minst fÃ¥fängt är förnöylighet; Och högst af all förnöylighet l Är rätt förstÃ¥ fÃ¥fänglighet.» Det är detta Columbus ocksÃ¥ här bemödar sig om att göra. I dikt pÃ¥ dikt predikar den fine lyrikern människolivets flyktighet och den jordiska existensens skuggkaraktär. Detta livets väsensart gjorde för Columbus allt människans verk ens »eij wärdigt l Eon fingerknäpp», som han förklarar i den mollstämda dikten »En naturlig Döds-Betrachtelse», i vars molnhöjda värld människoskarorna strömma fram över de glömda dödas gravar. Samma starka förgängelsestämning behärskar ocksÃ¥ Lucidors diktning, framförallt hans religiösa poesi; även hans lidelsefulla röst stämmer in i tidens förgängelsehymn. Den tunga stämningen bryter fram i den pÃ¥ tyska avfattade dikten »0! solig der das 408 Stormaktstidens anda Zelb, diir Lucidor prisar den lycklig, som fÃ¥r bryta upp frÃ¥n världen och lämna dess oro och förvirring bakom sig: allt människoliv var blott ett sken, en skugga som försvinner, en vind som flyr. Temat varieras pÃ¥ svenska i ett par mäktiga strofer i den patetiska psalmen »0 Syndig Man! som säker är och trygger!», i vilken förgängelseförkunnelsen erhÃ¥llit en för Lucidor karakteristisk social tillämpning. Sitt kanske mest gripande uttryck har den emellertid fÃ¥tt i »It Samtaal emellan Döden och en säker .lienniskia», för vilken Jesu liknelse om den rike kornbonden ligger till grund, en dikt som för stormaktstiden utgör en motsvarighet till den wallinska »Dödens iingel» under romantiken. Dialogen ger en skärande skarp belysning Ã¥t den fruktansvärda osäkerhet, som kiinnetecknar alla mänskliga förhÃ¥llanden. I förgängelsekören faller ocksÃ¥ lantmäteridirektören och storsvensken Gunno Dahlstierna in med sin kraftiga bas. I den pam11iga introduktionen till gravskriften över pfalzgreven Adolph .Johan och pfalzgrevinnan Elsa Elisabet skildras tiden först som all ljuv skönhets förhärjare. Men sÃ¥ vidgas perspektivet, och förgiingligheten växer ut till en historisk makt, som bryter sönder borgar och fästen och störtar väldiga konungariken och förintar allt. Mot förgiinglighetens makt förmÃ¥r människan intet. Tapperheten stÃ¥r maktlös, den av skönhet och hälsa och krafter strÃ¥lande ungdomen dukar under, mannahoppet sviker. Det är betecknande för motivets sÃ¥ att säga konstitutiva karaktär för en 1600-talsdiktare, att det hos Dahlstierna ocksÃ¥ dyker upp i hans poetiska kraftprov, i det med hela barockens rika orkester spelade sorgekvädet »Kunga Skald». I det tröstetal, som han här lÃ¥ter en prästman hÃ¥lla till den med anledning av Karl XI:s död djupt bedrövade moder Svea, kan han inte lÃ¥ta bli att predika över tidens stora älsklingsterna, om dödens alltförstörande makt och om människolivets bräcklighet, det är »Ett Sole-grann: Et Inte». Ä ven Johan Runii mängstämmiga lyra hade en sträng, som klingade med starkt ljud för denna tidevarvets härskande grundstämning och denna klang hade en markant personlig ton. Detta blir uppenbart, om man tar del av hans av Böök först uppmärksammade poetiska mästerverk, »uttrycket för det högsta han kunde nå», dikten »Öfwer Werldenes ]'Ã¥fängligheter». Den inledes med en allmän betraktelse över hur föga allt jordiskt kan tillfredsställa människans Hingtan och hur snart det mÃ¥ste förloras, Och sedan övergÃ¥r Runius till att i olika av pÃ¥ en gÃ¥ng festlig 409 Jacob Kulling humor och djupt allvar hurna strofer visa fÃ¥fängligheten av börd, sinnenas lust och rikedom. Allt det som frestade en 1600-talsmänniska, allt det som hade frestat den glade karolinske diktaren själv avvisas här med sublim överlägsenhet. Det är allt genomskÃ¥dat, det är vägt och befunnet för lätt. Mindre förvÃ¥nande är, att ocksÃ¥ Jacob Frese, som ju hela sitt liv marterades av sin svaga hälsa och sin sjukdom, bÃ¥de pÃ¥ vers och prosa gör sig till tolk för denna stormaktstidens illusionslösa syn pÃ¥ människolivets villkor. Den mÃ¥ste ha legat honom nära. I nÃ¥gra »Tankar öfver förgängligheten och döden» konstaterar han med bitter sakkunskap, att det under solen inte finnes nÃ¥got som kan kallas beständigt. Och han uttalar därför även i en dikt sitt »Föracht öfver verldsens fÃ¥fängelighet». Denna för alla de stora 1600-talsdiktarna sÃ¥ karakteristiska livsinställning, som kanske erhÃ¥llit sitt mest geniala uttryck i den glade och sorglöse Runii dikt, är ocksÃ¥ utmärkande för de talrika dii minores, som följde i mästarnas spÃ¥r; den bryter igenom hos dem alla. En och en uppträda de och avlägga sin bekännelse och uttala sitt förakt för den värld, som är full av lögn och svek och intighet. Framförallt behärskar naturligtvis dessa tankar tidens rikligt flödande begravningspoesi. Ã… ven om de här inte kunna tillmätas samma utslagsgivande betydelse för analysen av tidspsykologien, mÃ¥ste dock själva den envishet, med vilken dc här manifestera sig, sägas utgöra ett vittnesbörd om deras konformitet med tidevarvets livskänsla. Det fanns i själva verket en djup religiös grundton i detta frÃ¥n alla hÃ¥ll ljudande världsförakt. Den för stormaktstidens profana diktning karakteristiska uppfattningen av den jordiska verkligheten behärskar även den rent religiösa poesi, som tiden skapade och som till större delen flöt in i 1695 Ã¥rs psalmbok. Professor Jacob Arrhenius har gjort sig till tolk för den härskande livsstämningen i och genom översättningen av Michael Franeks bekanta förgängelsepsalm, vars ständiga refräng är konstaterandet av hur »korta och flyehtiga» alla saker äro hiir pÃ¥ jorden. Denna stämning har fÃ¥tt röst ocksÃ¥ i Petrus Brasks kärva psalm n:o 270 med dess levande visshet, att »alt hwad wi pÃ¥ jorden äga, Thet är alt förgänglighet», att alla mänskliga beräkningar iiro »ostadig stadighet» och att »wÃ¥re wärck samt ord och sinne, MÃ¥nde som en blixt förswinna». En likstämd melodi tonar i den av Brask översatta psalmen »Ach! hwad är doch lifwet här», där gods och 410 Stormaktstidens anda gull, högt stÃ¥nd och kall och mänsklig gunst, alltsammans för diktarens ögon upplöses i intet. Kamrer Gustaf Ollon anslÃ¥r samma ton i sin »tolamods»-psalm, och i den Magnus Gabriel De la Gardie tillskrivna n:o 387 förklaras detta >>Usle», bräckliga livet rent av vara »idel död»; den som rätt betraktade det kunde därför inte synnerligen akta dess lust och härlighet. Det är slutligen ocksÃ¥ stormaktstidens illusionslösa uppfattning av världen och människans villkor, som Hakvin Spegel vädjar till, när han i psalm n:o 278 Ã¥dagalägger dÃ¥rskapen av all mänsklig högfärd. Vad för anledning fanns det väl för en sÃ¥dan, frÃ¥gar han, dÃ¥ människan Ȋst jord och mÃ¥ste blifwa Jord», dÃ¥ »dräng och herre, arm och rik» alla smÃ¥ningom förvandlades till samma mull. Denna starka, hela tidevarvet och alla dess diktare behärskande förgänglighetskänsla fick emellertid pÃ¥ grund av den levande religiösa förvissningen om en högre verklighet aldrig en förlamande eller förkrossande karaktär. Den bidrog i stället att skapa den världsöverlägsna frihetskänsla, den sinnets kraft och det oberoende av och förakt för allt jordiskt, som utgjorde förutsättningen för den heroiska vÃ¥gsamheten och det svÃ¥righeter och död trotsande hjältelynne, som är sÃ¥ karakteristisk för stormaktstiden och skapat dess storhet. Man kan mycket tydligt lägga märke till förhÃ¥llandet hos fader Stiernhielm. När han lÃ¥g pÃ¥ sin sotsäng, förmanade lian sin lärjunge Columbus, »at iagh intet wijdlyfftigare medh Wärlden och dhet Wärldzliga mig skulle inlÃ¥ta l än där af een Sinneroligheetz erhÃ¥llan kunde wara nödigt». Själv hade han ocksÃ¥ i sitt liv varit trogen mot denna sin förkunnelse. Columbus framhÃ¥ller i gravskriften över sin beundrade lärare, att denne »aktade Werlden fast mindre än inte». Det var i sista hand denna världsöverlägsna inställning, som gjorde Stiernhielm till den »stÃ¥l-hÃ¥rda natur emot mootgÃ¥ng», som Columbus skildrar honom, och som kom honom att efter ett skeppsbrott, i vilket han förlorade allt, vad han ägde, i den allmänna bedrövelsen stiga upp och »danssa ok sedan med allehanda lustige SprÃ¥k brafwera lyckan, sÃ¥ att alle mÃ¥tte lee, ok förgÃ¥to en stoor dehl af sitt innewarande elaka tilstÃ¥nd». Det var i sista hand ocksÃ¥ denna inställning, som lÃ¥g bakom Stiernhielms generösa nonchalans beträffande tid och pengar och författarskap. Han var verkligen sublimt sorglös i frÃ¥ga om det jordiska. 411 Jacob Kulting Det är samma mentalitet, som även kännetecknar Lasse Lucidor, som djupast sett förklarar denne oförbätterlige vagabonds grandiosa likgiltighet för människors domar och de högas gunst, för framgÃ¥ng, ära och ryktbarhet. Denna var väl som hos Stiernhielm delvis en temperamentssak, men den var ocksÃ¥ nÃ¥got mer och nÃ¥got annat. Den var en övertygelse och en förvissning. Lynnesdraget, som framträder redan i diktningen, där han förklarar »Werldens Gunst» vara »en Byggning satt pÃ¥ sand» och »adlig .Ätt» »it Ord som glöms ok nämpnas», fÃ¥r emellertid även det sin verkliga relief först i Columbus' klassiska skildring. Anekdoterna äro ju kända, men de äro ständigt lika nya och lika levande friska. Den svenske Diogenes gÃ¥r där gatan framÃ¥t och sjunger med full hals sina sÃ¥nger i vissheten om att »wädret eller luften war allmen ock altsÃ¥ hvar ok en hade fritt til at bruka henne, wari sig i sÃ¥ng, speel eller tal», att tungan var hans egen och att »wijsan den han sang, hade han sielf componerat». Och han bryr sig inte om att som sin följeslagare Columbus ta av sig hatten och bocka sig, när greve Pär Brahe, rikets drots, Ã¥ker förbi. »När jag baad honom bättre anwända sine gÃ¥wor, sökja ynnest hoos de höge, deraf han kunde winna bÃ¥de födan ock ähran, swarade han, at det wore wäl tokot at sällja sin frijhet för nÃ¥gre hundrad Richzdaler om Ã¥hret: Och dertill wore ded en idel inbillning om den ähran.» Kände sig Lucidor pÃ¥ detta sätt suveränt fri gentemot värld och människor, sÃ¥ kände han sig Ã¥ andra sidan bunden av evighetens verklighet i skräck och förtröstan. Tanken pÃ¥ de eviga kvalen kom hans hjärta att darra och hÃ¥ren att resa sig pÃ¥ hans huvud och gav honom det rätta perspektivet pÃ¥ all världslig fÃ¥fänglighet. Men vissheten om evighetens värld och dess herre fyllde ocksÃ¥ hans sinne med trygghet och förtröstan, med frimodighet t. o. m. inför döden och domen. .Även om döden var »faselig», gjorde de.n honom dock icke »häpen», »ty han är af Christo dräpen och kan intet skada mig». Och även om han hade all anledning att frukta domen, dÃ¥ han hade »illa giort», hade han dock den hugsvalande trösten, »at min Broder JEsus dömer» (»Herre Gud för tig iag klagar»). Trots den i de ovan anförda anekdoterna framträdande motsättningen till Lucidor fanns det i själva verket även hos Columbus nÃ¥got av samma i vissheten om den eviga verkligheten bottnande överlägsenhet gentemot den jordiska tillvaron och dess förhÃ¥llanden. Den framträder framförallt i hans inställning till dödens 412 Stormaktstidens anda faktum; han är beredd att när som helst bryta upp frÃ¥n det vanskliga livet. Det spelar liksom ett fint leende kring diktarens bleka läppar, när han viskar: ȁr nu fÃ¥fängt lijte wärdt l Hwem wil haat sÃ¥ mycki kärth (»Werldens fÃ¥fängia.») I dikten »En Naturlig döds-Betrachtelse» höjer han sig ocksÃ¥ i frihet över denna världens strävanden. Det ängsliga sökandet efter lycka och ära Ã¥samkar - det vet han - människans endast onödiga bekymmer. Fylld av denna levande visshet vänder han sig här slutligen även till frihetens gudinna och ber henne bryta hans ok med allt dess »träle-lijka beswär» i tusen stycken, det ok, som han självvilligt lagt pÃ¥ sig, »dÃ¥ jagh af OförstÃ¥nd til Skuggan sade: Tu äst mig kär». I sista hand betingas denna heroiska livsinställning av den kristna vissheten, att liv och öden vila i Guds, den barmhärtige Faderns händer. Det är i sista hand den kristna trons trygghet, som gjort honom sÃ¥ fri som han är. I sin nästan barnsliga religiösa förtröstan är han ödmjukt beredd pÃ¥ allt. Han har mod att leva, och han har mod att dö, sÃ¥som han förklarar i dikten »WerIdenes Förwanskligheet». Denna världsöverlägsna livskänsla fÃ¥r röst även i Runii och Dahlstiernas diktning. Den förres mästerstycke »Öfver Werldenes FÃ¥fängligheten ändar med en stolt frihetsförklaring, ett glättigt avsvärjande av allt världsligt. Han ger högfärden och vällusten och plÃ¥ten en god dag och förklarar med storslaget skämtlynne världen för sin narr. Hjältemodet behövdes ocksÃ¥, ty världen gjorde, vad den kunde för att byta om rollerna. Lyckades den kroppsligen bryta honom, andligen förblev han fri, och han kunde med rak rygg och glättigt sinne för alltid vända världen ryggen, viss om att han gick en rikare och mer beständig verklighet till mötes, sjungande: »Har JJfajus wari swÃ¥r och bitter tijd för Runius, sÃ¥ ger wäl honom Gud en liuf och rolig Junius.» Den religiösa inspiration, som sÃ¥ledes även hos Runius gett svingkraft Ã¥t världsöverlägsenheten, har även erhÃ¥llit ett vackert uttryck i den lilla dikten »Andelige Tanckar pÃ¥ LÃ¥ngfredagen», som brinner av en förgängelsekänsla, för vilken allt är likgiltigt utom den eviga saligheten. Det är samma frimodighet inför döden, som ocksÃ¥ bryter fram i Dahlstiemas diktning. När den jordiska fÃ¥fängligheten för honom i »Kunga Skald» avtecknar sig mot den eviga salighetens bakgrund, upplöses för honom all tvekan och rädsla. Livet i världen var intet annat än ett solegrann, »et Inte» men döden en 413 Jacob K ulling ingÃ¥ng till den himmelska härligheten. Dahlstierna sjunger därför dödens lov med stark och jublande röst, och han frÃ¥gar, sedan han pÃ¥ detta sätt ställt livsproblemet, med övertygande tonfall: »Hoo är dÃ¥ l som sin Hog wed denna J orden lödar.» När Jacob Frese i sin diktning uttalar sitt förakt för världen och dess fÃ¥fänglighet gör han det liksom sina diktarbröder därför att han »en annan werld för sig wet», dit hans »matte själ» längtar hän, därför att han visste, att människan i himmelen hade sin »bäste del». Det är denna förvissning, som även fyller den förut berörda De laGardiska psalmen: »Jag Kommer af et brusand haf PÃ¥ äkta glädie stranden.» Världsföraktet hade liksom pÃ¥ en gÃ¥ng till förutsättning och följd en fullviss tro pÃ¥ en högre verklighet och en trygg förankring i denna. Gud var tillflykten frÃ¥n all den jordiska förgängligheten, hans rike den enda säkra hamnen. Döden var därför icke nÃ¥got fasaväckande, den öppnade endast tillgÃ¥ngen till en högre och renare och lyckligare livsform. Det är detta för en 1600-talsmänniska alltid levande perspektiv, som Spegel ocksÃ¥ med utgÃ¥ngspunkt i Jesu ord om de tvenne herrskapen öppnar i sin kända psalm n:o 211: man hade att välja mellan världen och Herren Gud, och inte kunde man, menar den karolinske biskopen, väl tveka ett ögonblick i det valet. Man gjorde det inte heller. Man tryggade sig till evighetslivets uppenbarare och Herre, den levande Kristus. Han blev tröstaren och kraft- och glädjekällan i livets oro, betryck och smärta. Stormaktstidens litteratur är ocksÃ¥ full av brinnande Jesuspsalmer. När grevinnan J ohanna Eleonora De la Gardie i nÃ¥gra dikter med vämjelse vänder sig bort frÃ¥n denna världens skatter och gÃ¥vor, sÃ¥ är det därför att hon valt sig Jesus, som ger henne allt, som felar henne, och för vilken ensam hon vill leva. Det är sÃ¥ även pastor Michael Renner uppfattar sitt livsproblem; »ledse Ã¥th värden, kär vedh sin Jesum» bedyrar han, att när han äger Honom, sÃ¥ frÃ¥gar han efter intet annat i världen. Aktuarien Henrik Georg von Brobergens livssituation är densamma. Han hade funnit världen full av falskhet och flärd, endast Jesus hade kunnat göra honom förnöjd, endast han hade kunnat fägna hans hjärta och fördriva all sorg. Och dÃ¥ greve Erik Lindsköld i sin enslighet besinnar sig pÃ¥ den »usla» jordiska tillvarons fÃ¥fänglighet och mÃ¥ngahanda ränker, längtar han bort och önskar gÃ¥ till sin Jesus »som fullt för mig inskänker». (Psalm n:o 388.) En renare och större ton har denna Jesusdyrkan hos HÃ¥kan 414 Stormaktstidens anda Ausius, vars jubel »Si, Jesus är ett tröstrikt Namn» ännu klingar under svenska tempelvalv, och hos kyrkoherde Stephan Larsson Muraens och kanslirÃ¥det Johan Schmedeman. Muraens bekänner fylld av salig glädje: »Jesus är mitt lif och hälsa», och han betygar med gripande tonfall: »Har jag Jesum i mitt hierta, Si sÃ¥ har jag glädjen all.» schmedemans av den varmaste innerlighet genomstrÃ¥lande psalm andas samma levande förvissning: »Jesus är min hägnad Och min biertas fägnad.» Och denna J esusupplevelse blir för honom pÃ¥ ett för en 1600-talsmänniska betecknande sätt tillflykten undan världens fÃ¥fänglighet, utgör förutsättningen för den världsöverlägsenhet, som psalmen ger uttryck Ã¥t. Högst bland alla dessa Jesuspsalmer stÃ¥ väl dock Jacob Arrhenius' underbara sÃ¥nger, framförallt de tvenne: »Jesus alt mitt goda är» och »Jesus är min wän den bäste, H wilkens like aldrig är». Här har den mystiska, av pietismen influerade Kristuskärleken i stormaktstidens diktning sÃ¥ att säga nÃ¥tt sin klassiska form. Den kärve akademieräntmästaren och professorn kan här utan att tveka och utan affektation ta i sin mun Pauli jublande ord i Romarbrevet om hur intet, varken liv eller död, varken änglar eller höghet eller väldigheter, varken de ting som äro eller de som skola komma kunna skilja honom frÃ¥n Guds kärlek i Kristus Jesus. Kristus är för honom livets enda absoluta värde, och han avvisar med en kunglig. gest hela den fÃ¥fängliga jordiska verkligheten. Jesus ensam gav den rena glädjen, allt annat var »bemängt med pust»: »Jag ei frÃ¥gar efter gull, Efter höghet och stor ähra.--- Thet ock snarlig alt förgÃ¥r: Jesu godhet ewigt stÃ¥r.» SÃ¥ Ã¥terklinga ocksÃ¥ här de tvÃ¥ toner, som genomljuda stormaktstidens hela diktning och utgöra dess dominerande tema: världsföraktet och världsöverlägsenheten med dess förankring i det eviga. I själva verket var problemet f. ö. ju inte bara diktningens utan hela tidevarvets. Den gustavo-karolinska poesin utgör i sista hand ett vittnesbörd om det hjältesinne, som bar vÃ¥rt folk genom storhetens och prövningens dagar och gjort stormaktstiden till den svenska historiens klassiska period, om det hjältsinne, av vilket Karl XII utgör liksom en levande inkarnation. Och efter honom tÃ¥ga ämbetsmän, befäl och meniga, ett helt folk, genom handlingar predikande över samma stora tema som diktarna i rim och meter. 415