DEN TREDJE STATSMAKTEN PROPAGANDAN Av docenten EDVARD TI-IER!Yl/ENIUS, Lund l SVENSKT politiskt helgdagssprÃ¥k talar man alltjämt gärna om Kungl. Maj:t som den första statsmakten och om Riksdagen som den andra. Med den tredje statsmakten menar man pressen eller noggrannare uttryckt dagspressen. Det är ett halvt skämtsamt hedersnamn, med vilket man vill uttrycka hur stor betydelse pressen eller »det fria ordet» har; det fria ordet och den allmänna opinionen, eller kanske rättare det fria ordet som skapar eller därför att det skapar den allmänna opinionen. Det behövs emellertid knappast nÃ¥gon eftertanke för att inse, att det i vÃ¥ra dagar icke endast och knappast ens företrädesvis är pressen, som Ã¥stadkommer denna. Det finns numera en hel del andra »meddelsemedel»: radion, filmen, den alltmer utvecklade reklamtekniken bl. a. i bild, den flödande, ofta med vetenskaplig noggrannhet och teknisk ackuratess organiserade, konstnärligt iscensatta muntliga agitationen. Allt detta och ännu Ã¥tskilligt kan lämpligen sammanfattas i och med beteckningen p r o p a g a n d a. De flesta av dessa propagandans arter äro icke nya. Propagandavapnet uppfanns ej under världskriget eller ryska revolutionen. Redan romarna bjödo pÃ¥ bröd och skÃ¥despel -- skÃ¥despel, som voro propaganda för regimen. Men man torde väl fÃ¥ erkänna att en gradskillnad föreligger mellan deras maner och vÃ¥ra; mellan exempelvis propagandan under trettioÃ¥riga kriget och vÃ¥r egen tids världskrig; ungefär motsvarande differensen mellan Gustaf Adolfs läderkanoner och »Tjocka Bertha». Det nya, som den m o d e r n a propagandan innefattar, är främst nÃ¥gra hittills okända tekniska hjälpmedel, varav radion fÃ¥r anses vara det främsta eller Ã¥tminstone det tills vidare mest lovande, samt mÃ¥lmedvetenheten i organisation eller samorganisation och användning. Lika litet som denna framställning vill hävda, att den moderna propagandan är nÃ¥got p r i n c i p i e l l t nytt, lika 396 Den tredje statsmakten - propagandan litet vill den ge sig sken av att komma med nÃ¥gra egentliga nyheter till en politiskt bildad eller blott regelbundet och inte allt för ouppmärksamt tidningsläsande publik. Den vill endast nÃ¥gorlunda fullständigt skissera och med ett försök till helhetsverkan bredvid varandra sHilla de olika former eller slag av människapÃ¥verkan, vilka t i Il s a m m a n s utgöra den moderna propagandan. Ämnet är obestridligen väl värt att begrunda. Vad är det som främst Ã¥stadkommit det fascistiska Italien och - än mer - det tredje riket, nationalsocialisternas nya Tyskland~ Svaret är enkelt: det är propagandan. Den man, som väl utan överdrift kan kallas världsmästare pÃ¥ omrÃ¥det, Adolf Hitler, vilken själv med yttersta öppenhet yttrat sig om sin konst, kallar med rätta propagandan för ett vapen. »Det iir ingenting annat än ett vapen», skriver han, »och till pÃ¥ köpet ett fruktansvärt vapen i fackmannens hand.» Propagandan är emellertid icke endast ett vapen eller verktyg Ã¥t nutidens hänsynslösa diktatorer. Den användes även och väl sÃ¥ mycket i demokratierna. Det kan vara skäl att genast pÃ¥peka, att propagandan före ett presidentval i U. S. A. väl alltjämt förtjänar betyget »biggest in the world». skillnaden mellan propagandan i (verkligt) demokratiska stater och diktaturstater är emellertid högst betydelsefull. I de förra kan Yarje mening propageras, i de senare endast en. I demokratierna kan valboskapen komma att stÃ¥ som Ã¥snan mellan minst tvÃ¥ men oftast flera lika lockande hötappar. I diktaturerna finns det blott en hötapp men intet val. Där arbetar endast en propagandaapparat Resultatet blir där ocksÃ¥ en enhetlig folkmening. Propagandan skapar en ideologi, en världsÃ¥skÃ¥dning, som blir folkets (enda) andliga egendom och som bär upp den rÃ¥dande regimen. I sin 1925-26 utgivna bok Mein Kampf diskuterar Hitler - väl att märka Ã¥tta Ã¥r före sin seger- om en diktatur kan uppehÃ¥llas endast med vÃ¥ld - alltsÃ¥ den gamla frÃ¥gan om man »kan sitta pÃ¥ bajonetter». Hitler förnekar det. Han anser det omöjligt; därtill behövs ocksÃ¥ en ide, en fast Ã¥skÃ¥dning, trosvisst omfattad av en mängd, ja den övervägande delen av statens medborgare. Här sätter nu propagandan in, skapar denna ide eller renodlar en förut befintlig, utbreder den, trumfar in den, gör den till den andliga grundval, pÃ¥ vilken folk och stat vila. Vart vi blicka i dagens Europa, se vi bevis pÃ¥ vad propagandan kan Ã¥stadkomma: bolsje- 397 Edvard Thermrenius vikernas Ryssland, som Ã¥ter frÃ¥n rena kaos uppstigit till stormakt; fascisternas Italien, frÃ¥n halvfärdig, senare fallfärdig stormakt vorden en av samtidens mäktigare stater; nationalsocialisternas Tyskland, frÃ¥n nederlagets förnedring och vanmakt Ã¥terupprättad till stormakt. Var och en av dessa stater lever av och för ideologi, som pÃ¥ ort och ställe är den enda sanna och rätta och dessutom den enda tillÃ¥tna läran. I var och en av dem spelar propagandan en utomordentlig roll. Men i en tävlan dem emellan skulle Tyskland otvivelaktigt ta priset. I Ryssland respektive Italien kommo de nuvarande regimerna jämförelsevis lätt och raskt till makten. Icke sÃ¥ i Tyskland. Där fingo dagens makthavare formligen prata sig fram. Bakom nationalsocialismens seger ligger tretton Ã¥r av den mest intensiva och mÃ¥lmedvetna propaganda, i kamp med andra partier, som frÃ¥n begynnelsen ägde ofantligt mycket större resurser. Man propagerade sig fram frÃ¥n »sju man till ett folk» -eller rättare sagt nÃ¥got mer än ett halvt folk. Regimen har helt enkelt kommit till genom propaganda. Först dÃ¥ makten var nÃ¥dd, grep man dessutom även till vÃ¥ld. Nu stöder sig regimen icke - som mÃ¥ngen alltjämt tror och kanske rentav hoppas- uteslutande pÃ¥ vÃ¥ld eller rädslan för vÃ¥ld, utan framför allt pÃ¥ de övervägande gynnsamma resultaten av dess verksamhet, omsorgsfullt framhÃ¥llna av en alltjämt 'med utomordentlig precision, sakkunskap och skicklighet ledd och genomförd propaganda. Om man söker särskilja olika slag av propaganda, har man Ã¥tminstone fem olika huvudkategorier att lägga märke till: för det första pressen; för det andra »direktpropaganda» i tal, bild och upptÃ¥g, frÃ¥n och med den enkla samtalsmässiga pÃ¥verkan till de jättelika demonstrationerna och statsakterna; för det tredje pÃ¥- verkan genom herraväldet över bokmarknad, teater och film; för det fjärde genom undervisningsväsendet och slutligen genom radion. Indelningen är ingalunda otadlig. Gränserna mellan olika arter propaganda är ofta flytande, den inbördes ordningen de olika· kategorierna emellan kan diskuteras. Den förestÃ¥ende är vald av ett ganska genomskinligt pedagogiskt skäl, nämligen med hänsyn till vÃ¥r svenska, litet gammaldags uppfattning om vad som rätteligen menas med propaganda. 398 Den tredje statsmakten - propagandan Pressen betraktas av de flesta med all rätt som det främsta och mest effektiva propagandamedlet. »Droppen urholkar stenen, ej genom sin kraft men genom att oavbrutet falla.» Detta gamla visdomsord uttrycker med ojämförlig pregnans den normala, vardagliga arten av pressens pÃ¥verkan. Pressen är i demokratierna i princip »fri». Den är icke underkastad censur. staten hindrar icke genom sina lagar nÃ¥gon mening att göra sig hörd, som icke Ã¥syftar att grovt kränka eller skada stats- och samhällsordningen i vidsträcktaste mening. Att pressen likväl i praktiken blir bunden pÃ¥ olika sätt och av allehanda hänsyn är emellertid alltför väl känt: genom förtrustning, särskilt i Förenta staterna men även i England, genom beroende av mäktiga ekonomiska sammanslutningar eller andra bidragsgivare, sÃ¥som kanske framför allt är fallet i Frankrike. Idealet av en fri press - ett uttryck, som översatt till mera begripligt vardagssprÃ¥k väl fÃ¥r sägas innebära tillräckligt mÃ¥nga bärkraftiga och därför obundna tidningar, i bästa fall ägda och samtidigt redaktionellt ledda var och en av kunniga, samvetsgranna, sitt yrke hängivna män - detta ideal hotas emellertid i vÃ¥ra dagar främst av pressens mÃ¥ngomskrivna industrialisering. Beroendet av frÃ¥n strängt journalistiska hänsyn frigjorda ägare, av en stor och tilltagande läsekrets och av annonsörerna kan i mÃ¥nga fall göra pressen i realiteten lika ofri som överhetens eventuella ingripanden. Den tid är längesedan förbi, dÃ¥ Englands press sades vara redigerad »by gentiemen for gentlemen». Nu är det de stora tidningslorderna och de stora massorna, som i växelverkan bestämma pressens innehÃ¥ll. Och inte nog härmed. Det självständiga och .självgoda engelska folkets propagandaapparat är icke längre uteslutande engelskt ägd och ledd. Amerikanskt kapital har pÃ¥ sistone, enligt vad som obestritt pÃ¥stÃ¥tts, fÃ¥tt ett starkt inflytande över Englands publicistiska värld. I Sverige mÃ¥ste man alltjämt konstatera en relativt stor obun·denhet och mÃ¥ngsidighet för pressens vidkommande. Att en stor del av pressen är partiägd och/eller partibunden spelar i detta .sammanhang mindre roll; det hör helt enkelt till pjäsen. De Ã¥tminstone förr sÃ¥ kallade hemliga makter, som driva sitt spel inom .svensk press, florera självfallet men med hemligheten är det icke längre sÃ¥ strängt. Senast denna vÃ¥r har ju med en öppenhet, som i och för sig onekligen mÃ¥ste kallas sympatisk, en stor affärsman 399 29- 3742G. Svensk Tidskrift 1937. ....... Edvard Thermcenius med nÃ¥got skamfilat rykte helt enkelt och ogenerat använt sina tidningar som propagandaapparat. Det under senare Ã¥r inom och utom landet mycket omtalade judiska inflytandet över pressen och andra delar av propagandan förekommer, som var man vet, även hos oss. Ã… andra sidan möter det intet nämnvärt hinder för klart antisemitiska pressorgan och bokförlag att fÃ¥ sina alster spridda. Kommunistiska och nazistiska, kommunistanstuckna och nazistanstuckna blad florera; alla andliga smakriktningar kunna hos oss uppammas och tillfredsställas. Tydligt är emellertid, liksom naturligtvis pÃ¥ intet sätt förvÃ¥nande, att den allmänna politiska tendensen i vÃ¥rt land: frÃ¥n blÃ¥gult till rött och grönt med den djupnande röda färgen som dominerande, även Ã¥terspeglas i pressens äganderättsförhÃ¥llanden och upplagor, dess text och annonser. I själva verket framträder tendensen dock här i landet än sÃ¥ länge vida mindre än man kunde förmoda. Pressen liksom uppfostran är hos oss alltjämt till alldeles övervägande del borgerlig, medan andra propagandaformer huvudsakligen exploateras och domineras av vÃ¥ra marxistiska partier eller av den latenta folkfrontens mer eller mindre samordnade krafter. Pressens legala självständighet, tryckfriheten, är i vÃ¥rt land synnerligen vidsträckt, och detta sedan lÃ¥ng tid tillbaka. Den omgärdas ocksÃ¥ av en särskild g r u n d l a g, tryckfrihetsförordningen: den första med Ã¥rtalet 1766 (alltsÃ¥ ett par decennier före den stora franska revolutionen, vilket inom parentes visar att vi inte äro sÃ¥ efterblivna); den nu gällande är av Ã¥r 1812. Vi svenskar ha alltsÃ¥ en mycket lÃ¥ng och talande erfarenhet av tryckfrihetens bruk och värde, och även av dess missbruk. Den allmänna tendensen i vÃ¥ra dagars demokratier att i statens välförstÃ¥dda intresse inskränka pressens frihet har även hos oss i nÃ¥gon mÃ¥n gjort sig gällande; Ã¥rets ändringar av tryckfrihetsförordningen ha otvivelaktigt gÃ¥tt i denna riktning. I vÃ¥rt grannland Finland äro presslagarna och deras tillämpning Ã¥tskilligt strängare än hos oss, i tydligt syfte att hÃ¥lla exempelvis kommunismen nere. Det fria Schweiz tolererar icke utan har lagstiftat mot pressens angrepp pÃ¥ främmande länders politiska regim. I Frankrike ha under folkfrontens regemente pressfriheten genom lagändringar i betydande grad Ã¥tstramats. I detta sammanhang blottades offentligt och officiellt en rad sedan länge kända och ofta ventilerade missförhÃ¥llanden inom den franska pressen. Som exempel skall här blott 400 Den tredje statsmakten - propagandan noteras en rad ändringsförslag, behandlade i deputeradekammaren i början av december föregÃ¥ende Ã¥r. Tillsammantagna kasta de ett klart ljus över arten av dc faror, som Ã¥tminstone kunna hota den fria pressen i ett fritt land. SÃ¥lunda väcktes men avslogs förslaget om, att »tidningarna icke skulle behöva omtala, frÃ¥n vilka kretsar inom landet de erhÃ¥lla understöd». Vidare antogs en under utskottsbehandlingen tillkommen ändring, som gick ut pÃ¥ att tidningarna skola »offentliggöra genomsnittliga siffror för sina upplagor, antalet abonnenter, sÃ¥lda lösnummer, gratisexemplar m. m.». Ett förslag om att »ministrarna skulle förbjudas att upprätta hemliga fonder för tidningar med undantag för franska tidningar i utlandet» antogs. Vidare bifölls (enhälligt) ett ändringsförslag »om att de franska tidningarna skola förbjudas att erhÃ¥lla hemligt finansiellt understöd frÃ¥n utländska makter». Ett frÃ¥n kommunistiskt hÃ¥ll väckt förslag om skärpning av »kontrollen över tidningsannonserna» avslogs däremot. Som ett mycket observerat bidrag till historien om tryckfriheten -en episod, som säkerligen mer än en gÃ¥ng skalllÃ¥ta komma att tala tala om sig i framtiden- mÃ¥ slutligen pÃ¥pekas den mer eller mindre frivilliga censur, de engelska tidningarna underkastade sig, och den censur, utländska tidningar och tidskrifter utsattes för i England i oktober och november 1936. Redan i slutet av oktober kunde man i svenska tidningar läsa, att vissa amerikanska pressorgan icke fingo säljas i London; nÃ¥got senare, att utländska tidningar kommo prenumeranter och lösnummerköpare tillhanda med vissa sidor utrivna. Det var dÃ¥varande Mrs Simpsons skilsmässa och vissa planer i förbindelse därmed, som pÃ¥ detta sätt undertrycktes. Under hela den förberedande behandlingen av vad som sammanfattningsvis kan kallas Edward VIII:s giftermÃ¥lsfrÃ¥ga i kabinettet 27 nov.-2 dec. innehöll den engelska pressen inte ett ord om saken. Sistnämnda dag togs den upp i landsortspressen; därmed var gärdet uppgivet, och den 3 dec. följde Londontidningarna exemplet. I diktaturländerna är pressen som bekant fullständigt underordnad den härskande regimen. Pressen ej mindre än andra former av propaganda ställes helt i statens tjänst. Detta beroende Ã¥stadkommes med nÃ¥got olika medel. Det enklaste och pÃ¥ sätt och vis minst ingripande är det tryck, som vetskapen om att förgripliga artiklar kunna medföra allvarliga efterräkningar mÃ¥ste utöva 401 Edvard Thermrenius pÃ¥ de olika pressorganens ledning och personal. Men de verkligt konsoliderade, stora och ledande diktaturerna nöja sig ingalunda med denna s. a. s. passiva överhöghet. I Ryssland är pressen som allt annat en statsinstitution. Den är i princip »fri» -men blott för »proletariatet». I praktiken har staten som sagt helt tagit hand om tidningsväsendet, vilket utnyttjas med stor skicklighet och, Ã¥tminstone till dess radion för nÃ¥gra Ã¥r sedan var fullt utbyggd, synes ha betraktats som det bästa och tillförlitligaste redskapet för opinionsbildning. Betecknande i detta hänseende är, att även de obetydligaste sprÃ¥kgrupper i det jättelika väldet blivit försedda med egna tidningar. I Italien, den diktatur, som näst efter Ryssland tidigast »likriktade» sin press, ingriper staten pÃ¥ ett mindre direkt, mera smidigt men därför inte mindre effektivt sätt. För det första övervakas pressen, och detta naturligtvis bÃ¥de sÃ¥, att vissa nyheter förbjudas och att andra pÃ¥bjudas till införande. Direkta order att undertrycka eller bagatellisera resp. smälla upp visst stoff och vidare att efter växlingarna i regeringens politik uttala den eller den meningen ingÃ¥ naturligtvis i systemet. För det andra handhar staten journalistutbildningen och legitimerar tidningsmännen innan de fÃ¥ träda i tjänst; nÃ¥gorlunda pÃ¥ samma sätt - utan jämförelse för övrigt - som sker med läkare och apotekare i vÃ¥rt land. Vissa reformer, som vällitet var gärna skulle vilja se genomförda, ha dessutom vidtagits i saneringssyfte. Pressen har sÃ¥lunda order att icke ägna mycket utrymme Ã¥t olycksfall, förbrytelser och vad man skulle kunna kalla pikanterier. Dessa principer, övervakning inklusive direktiv att tiga, tala och tycka jämte förbud mot misshagliga tidningar och ej sÃ¥ sällan mot import av utländska nyhetsorgan, sätta ocksÃ¥ sin prägel pÃ¥ den tyska pressen. En självfallen följd av pressen likriktning är enformighet, bristande intresse för tidningsläsning och en mycket omtalad »tidningsdöd».1 Icke desto mindre fortfar pressen i diktaturländerna trots sm likriktning och i de demokratiska staterna trots sin mÃ¥ngstämmighet att spela en mycket stor roll. Visserligen fÃ¥r man ej överskatta pressens betydelse som opinionsbildare. Allsmäktig härvidlag har den aldrig varit; icke ens pÃ¥ den gamla goda tiden i de enkla kretsar här i landet, där man trodde pÃ¥ tidningen 1 För den som speciellt intresserar sig för pressen hänvisas en gÃ¥ng för alla till Gunnar Bjurmans instruktiva arbete »Tredje statsmakten» (1935). 402 Den tredje statsmakten - propagandan som pÃ¥ almanackan. Det mÃ¥ vara tillÃ¥tet att ta nÃ¥gra närliggande exempel. Baldwin hade i Ã¥ratal »lordpressens» miljondrakar emot sig men gjorde deras ständiga angrepp verkningslösa. Presidenten Roosevelt hade vid sitt omval förra Ã¥ret att kämpa emot c:a 85 % av pressen i de östra, norra och västra staterna - men han blev vald med 523 elektorsröster emot 8. Det mycket fÃ¥taliga liberala partiet i Sverige 1923-34 kunde icke förökas utan blott med nätt nöd vidmakthÃ¥llas, fastän det förfogade över en rad av landets mest spridda och bäst redigerade tidningar. Bondeförbundet äter har haft och har alltjämt en relativt mycket svag press. Men intill 1936 Ã¥rs val har partiet likväl frÃ¥n 1921 nästan oavbrutet gÃ¥tt framÃ¥t. Den socialdemokratiska pressen anses f. n. omfatta c:a 10 % av hela landets. Men var och en vet, att partiets numerära ställning och faktiska inflytande mÃ¥ste anges med helt andra procentsiffror. Ytterligare ett observandum. Pressen dikterar icke h e l a opinionen; de allra flesta människor, även rättrogna läsare av resp. partiorgan, veta eller ha pÃ¥ känn, att pressen inte innehÃ¥ller hela sanningen; att det är mycket som inte »stÃ¥r i tidningen». SÃ¥ uppkommer, och vidmakthÃ¥lles alltjämt, vid sidan av eller under de av pressen skapade allmänna opinionerna, en mera privat, inofficiell folkmening, som uppstÃ¥r, mÃ¥ngfaldigas och tar sig uttryck genom samtal »man och man emellan». Dessa exempel fÃ¥ nu gälla för vad de kunna. Att pressen alltjämt bibehÃ¥ller huvudparten av sin betydelse trots egna svagheter och nya, oväntade konkurrenter förefallit obestridligt. Och denna betydelse förstärkes helt visst av det faktum, att pressen med sin utomordentliga rikedom pÃ¥ stoff för mÃ¥nga nutida människor börjar bli den huvudsakliga kunskapskällan pÃ¥ snart sagt alla omrÃ¥den utanför det egna yrket, den egna specialiteten eller hobbyn. Den direkta propagandan i tal, bild och upptÃ¥g gör sig, som all propaganda i vÃ¥ra dagar, mest gällande i diktaturländerna, men demokratierna ligga här sannerligen inte lÃ¥ngt efter. Parti- och valpropagandan i frÃ¥n början mycket primitiva och stillsamma, sÃ¥ smÃ¥ningom alltmer uppseendeväckande och bullrande former är ju ingenstädes okänd. Det är ju f. ö. egentligen eller uteslutande den, man hos oss avser eller till för nÃ¥got Ã¥r sedan avsett med benämningen propaganda. Hit hör ocksÃ¥ den halvt personliga och privata, halvt offentliga muntliga agitation, som 403 Edvard Thermrenius hos oss faktiskt framalstrat socialdemokratien, fackföreningsrörelsen och bondeförbundet. Var och en av dessa rörelser ha under sina första decennier upparbetats av yrkesmässiga och frivilliga »agitatorer». Det är ett exempel frÃ¥n vÃ¥r närmaste närhet pÃ¥ nödvändigheten av muntlig propaganda - och pÃ¥ dess effekt. Den direkta propagandan blir i vÃ¥ra dagar alltmer raffinerad. Mötespropagandan är noga genomtänkt och skickligt regisserad även i ett litet och stillsamt land som vÃ¥rt. Det duger snart inte längre att locka blott med »politiskt föredrag»; nu skall mötet helst även bjuda pÃ¥ filmförevisning, sÃ¥ng och musik, fackeltÃ¥g, fanparader och talkörer. Talarna äro pÃ¥ förhand omsorgsfullt uppreklamerade. Särskilt gäller detta particheferna. I valtider le de välvilligt och faderligt mot oss icke bara i tidningsspalterna utan frÃ¥n plank och affischtavlor. Till modern propaganda hör nämligen även och ej minst just denna propaganda för ledarna. »Stauning eller kaos», »Möller räddat landet» äro närliggande motsvarigheter till slagord av typen »The new deal» i U. S. A. eller Hitlers »Gebt mir vier Jahre Zeit». Per Albin i sin blommiga blÃ¥ morgonrock är vÃ¥r version av Coolidge pÃ¥ hästräfsan eller Roosevelt i indiansk fjä- derskrud. Vidare övergÃ¥r den muntliga direkta propagandan i stor utsträckning till väldiga propagandaskÃ¥despel, i vilka tal och bild och själva massverkan sammanflyta i en enda effekt, en psykisk pÃ¥verkan av utomordentligt gripande slag. De stora statsakterna och paraderna i Ryssland, Italien och Tyskland, massmönstringarna, rikspartidagarna för att ta de största och märkligaste först; presidentnomineringarna i U. S. A. med sina rÃ¥a, löjliga och groteska upptÃ¥g; första-maj-demonstrationerna och medborgartÃ¥gen här i Sverige med sin prägel av en djupt allvarlig, men nÃ¥got rutinmässig pliktuppfyllelse- alla tjäna de samma ändamÃ¥l: propaganda genom gemensam uppbyggelse. Förutsättningen för att detta slags opinionsbildning i demokratierna skall kunna fullt utvecklas äro de demokratiska fri- och rättigheter, som vi kalla förenings-, församlings- och yttrandefrihet; demonstrationsfrihet vore kanske en ännu mera adekvat beteckning i vÃ¥ra dagar. I allmänhet föreligger den i välordnade och stabila demokratier, men inskränkningarna äro pÃ¥ marsch. Som en sÃ¥dan kan man utan tvekan räkna förbudslagarna bl. a. i Danmark, Sverige (1933) och nu senast (1936) i England mot poli- 404 Den tredje statsmakten - propagandan tiska uniformer. De politiska uniformerna äro nämligen ett av de mest suggererande - och provocerande - inslagen i demonstrationspropagandan. Ur principiell synpunkt äro naturligtvis uniformsförbuden en inskränkning av den demokratiska friheten; ur praktisk synpunkt enligt vad erfarenheten visat snarast raka motsatsen. Till den direkta propagandan fÃ¥r slutligen rälmas den metodiska pÃ¥verkan i renaste vardagslag, som exempelvis i Ryssland är sÃ¥ skickligt och pÃ¥passligt organiserad i och genom klubbar, läs- och samlingsrum eller Ã¥tminstone »Lenin-hörn» pÃ¥ eller invid arbetsplatserna. Liknande företeelser möta även i Italien och Tyskland. Där har man även dessutom, kanske särskilt i det senare landet, ägnat folkets och dÃ¥ framför allt arbetarnas helg och fritid ett speciellt intresse. De stora fritidsorganisationerna eller -rörelserna Opera Nazianale Dopolavara och Kraft durch Freude spela naturligtvis en betydande roll ur propagandasynpunkt; ehurU: självfallet realia här bÃ¥de i teori och praxis komma i främsta rummet. Ã…ven i demokratierna är denna det dagliga livets väsentligen oorganiserade pÃ¥verkan naturligtvis av sÃ¥dan betydelse, att den här bör Ã¥tminstone antydas; det kan ske blott med näronandet av de tvÃ¥ suggestiva namnen Folkets hus och Folkets park. Slutligen är här platsen att nämna, att Ã¥tminstone i en demokratisk stat, nämligen vÃ¥r egen, exemplet frÃ¥n Kraft durch Freude sÃ¥ till vida följts, att en i varje fall till sin ledning politiskt radikal fritidsorganisation för reselivets gynnande (»Reso») skapats och trätt i verksamhet. Hit kan man ocksÃ¥ utan tvivel räkna det väsentligen i socialdemokratisk regi ledda nöjeslivet pÃ¥ landet och i landsortsstäderna; att den sakligt sett mycket skickligt ledda folkparkrörelsen vänjer en god del av folket till socialdemokratien är ett faktum. Om detta är en avsedd produkt eller blott en gärna sedd biprodukt skall här icke bli föremÃ¥l för nÃ¥gon gissning. Om de styrande i en diktatur lagt sin fasta hand över pressen, är det ingenting annat än självklart, att den utsträckes även till andra meddelse- och opinionsmedeL SÃ¥ stÃ¥ bokproduktion och bokmarknad, teater och film i de fullfjädrade diktaturländerna helt under regimens hägn och uppsikt. Ã…ven och inte minst hit har likriktningen sträckt sig. Oppositionella författare, skÃ¥despelare och andra producenter i dessa branscher ha avförts; mot regimen lojala tolereras; de som positivt arbeta i dess tjänst upp- 405 Edvard Thermcenius muntras. Böcker av olämplig tendens kunna förbjudas och ha pÃ¥ vissa hÃ¥ll Ã¥tminstone symboliskt utrotats. I Ryssland med dess tvi:ira omkastningar har man i ty fall haft mÃ¥ngahanda besv~irligÂ- ligheter. Det som är 100-procentigt renlärigt ena dagen iir den andra ett livsfarligt kätteri. Konsekvenserna - t. ex. att vissa partier av den stora officiella encyklopedien mÃ¥st makuleras- te sig Ã¥tminstone pÃ¥ betryggande avstÃ¥nd som tämligen löjliga. Filmens och teaterns verksamhet, som siirskilt i Tyskland resp. Ryssland uppmärksammas och understödes, ställes mer eller mindre öppet och ofta mycket skickligt i de egna lärornas tjänst. FrÃ¥gan om propagandan -- inriktad pÃ¥ vuxna människor, vilka förutsättas kunna mottaga och uppfatta intryck av det talade och skrivna ordet - vidgar sig emellertid självfallet till frÃ¥gan om de nya generationernas uppfostran, till en frÃ¥ga om skola och uniyorsitet, om läro- och forskningsfrihet. Gott och väl att nazismen vid maktöYertagandet understöddes ay 52 % av tyska folket och omedelbart satte igÃ¥ng med att vinna, samt, som var och en i dag vet, genom en lika skicklig som hänsynslös propaganda och genom de uppnÃ¥dda resultaten av sitt regemente verkligen ocksÃ¥ vunnit de allra flesta av de Ã¥terstÃ¥ende 48 procenten. Väl sÃ¥ viktigt, betraktat pÃ¥ längre sikt, var och är problemet att vinna ungdomen. Hur det skulle lösas var i princip klart, och exempel att följa funnos: Ryssland och Italien. Om man närmare ser efter, skall man finna, att de dessutom existera även pÃ¥ annat hÃ¥ll, nämligen i alla stater i alla tider. I de nutida demokratiskt styrda staterna rÃ¥der principiellt lärofrihet frÃ¥n ovan och ända ned. Men särskilt i botten iir det som det kan med principens tillämpning; ja man kan säga att frihetens grundsats bredvid sig finner en annan som strängare tillgodoses: skolan skall vara statsbejakande eller samhällsbevarande. I U. S. A. ställes skolan exempelYis direkt i tjänst hos en stat, som ur en viss synpunkt kallats the rnelting pot, den smältdegel, ur vilken barn av vitt skilda raser skola komma som helstöpta, chauvinistiska U. S.-amerikaner. Men man behöver inte gÃ¥ över Ã¥n efter vatten. VÃ¥r skola skall Yara och är i allt väsentligt politiskt neutral. Men den skall hÃ¥lla pÃ¥ det bestÃ¥ende, sÃ¥dant det i vart ögonblick under den lÃ¥ngsamt försiggÃ¥ende sociala och politiska evolutionen iir beskaffat. En lärare, som är högerman, folkpartist, bondeförbundare eller socialdemokrat uppfattas i sko- 406 Den tredje statsrnaklen - propagandan lan a priori som politiskt neutral och är det helt visst utan större svÃ¥righet. Men han fÃ¥r inte plädera partipolitik i skolan. Gör han det dock, knorras det väl pÃ¥ sina hÃ¥ll - men den demokratiska staten är tolerant. Veterligen har ingen avskedats för dylika förseelser, ej ens den pÃ¥ sin tid beryktade kommunistiske läraren i Jukkasjärvi. Nationalsocialistiska och kommunistiska lärare finnas väl även; om de nÃ¥gon gÃ¥ng finna det besvärligt att klanderfritt och helhjärtat lära barnen, att den demokratiska stats- och samhällsordningen är den bästa, förefaller det ursäktligt. Ty ur nazistisk och kommunistisk synpunkt är vÃ¥r skola ingenting annat än en borgerlig propagandainrättning, alldeles som ur vanlig svensk, engelsk eller fransk synpunkt skola och undervisning i Ryssland, i Italien och i Tyskland är rena rama propagandan. Detsamma gäller, mutatis mutandis, universiteten. I dessa de högsta läro- och forskningsanstalterna i Västeuropa och (helt visst med Ã¥tskilliga undantag) i Förenta staterna, har verklig frihet i forskning och framställning sedan länge varit rÃ¥dande och är sÃ¥ alltjämt. I diktaturerna ställes hela uppfostran i tjänst hos den allsmäktiga staten. Mera behöver egentligen inte sägas. I Ryssland har universitetens likriktning pÃ¥ sedvanligt sätt Ã¥stadkommits genom att den mot regimen motspänstiga eller blott misstänkta intelligensen successivt utrotats eller skingrats. I Italien krävdes inom kort av universitetsmännen en speciell trohetsförklaring; alternativet var avsättning, förvisning eller flykt. I Tyskland, vars professorskÃ¥r redan under kejsartiden och Weimarrepubliken Ã¥dagalagt stor förmÃ¥ga av anpassning, har utvecklingen gÃ¥tt jämförelsevis smärtfritt, pÃ¥verkad bl. a. därav, att universitetens studenter mycket tidigt och till mycket stor del voro vunna för nationalsocialismen och sedan bidragit att pÃ¥verka sina lärare. Organisatoriskt och praktiskt äro universiteten nu sÃ¥ statsbejakade nÃ¥gon kan begära. Detsamma gäller skolan i diktaturländerna. FrÃ¥n tidigaste Ã¥r inpräglas i det uppväxande släktet, att Lenin, senare Stalin resp. Mussolini resp. Hitler är fäderneslandets räddare och store man, som obetingat skall tjänas, lydas och dyrkas. Till yttermera visso omhändertages en stor del av ungdomen i särskilda organisationer (nÃ¥gorlunda av scoutrörelsens typ), vilka - sit venia verbo - tjäna som söndagsskolor i respektive -ismer. Att hävda, att uppfostran är partifärgad är alltsÃ¥ att säga allt för litet; den är helt och hÃ¥llet och in i minsta detalj underordnad statens intressen. I 407 Edvard Thermamius Ryssland är det sÃ¥ beställt, att menig man och hans barn erhÃ¥lla en ytterst obetydlig kunskap om de faktiska förhÃ¥llandena i v~istorlandot. I T;yskland och Italien gÃ¥r det naturligtvis inte sä lÃ¥ngt. Det förbjuder sunda förnuftet och det geografiska Hi~;ct. l\len den metodiska 1ceUanschaulige Schulun.g, som där pÃ¥ alla stadier bedrives, Ã¥stadkommer dock Ã¥tminstone en ansats till on inom sig sluten kultur, i mÃ¥ngt och mycket avvisande mot den, som vi Ã¥tminstone med nÃ¥gon rätt anse föreligga som en gemonsam västeuropeisk kultur. Själva fullkomningen och krönet av det tyska undervisningsväsendet, utexperimenterad och förd ut i världen först ganska nyligen, är den metodiska uppfostran av ett ledareskikt, som under växelverkan mellan skola, partiorganisation och universitet äger rum i de s. k. ordensborgarna. Att närmare ingÃ¥ 11Ã¥ dessa ting är här icke möjligt. Blott i förbigÃ¥ende skall noteras, att dessa blivande ledare ingalunda hÃ¥llas inspärrade inom Tysklands gränser; i deras utbildning ingÃ¥r obligatoriskt en icke alltför kort studievistelse i främmande land. I Dr Joseph Goebbels, den tyske rikspropagandaministorns, som dagbok skrivna revolutionshistoria V mn Kaiserhof zur Reichskanzlei läser man under den 3 februari 1933 - alltsÃ¥ nägra dagar efter nationalsocialismens makttillträde - följande satser. »J a~~ genomdiskuterar utförligt med Ledaron den nu börjande valkam- })anjen. Nu är det lätt att föra striden, ty vi kunna för vi'tr räkning ta i ansprÃ¥k alla statens medel. Radion och pressen stÃ¥ till vÃ¥rt förfogande. Vi skola utföra ett mästerverk av agitation. J\aturligtvis fattas denna gÃ¥ng ej heller pengar.» Och on vecka senare, den 10 februari: »Jag har i kväll genom telefonsamtal med de olika distrikten fÃ¥tt vota, att talet [av rikskansler Hitler] iiven genom högtalaron hade on enorm verkan. Högtalaren iir ett instrument för masspropaganda, som man i sin verksamhot i dag ännu icke tillräckligt kan upvskatta. I varje fall ha vÃ¥ra motstÃ¥ndare ej förstÃ¥tt att bogagna don. SÃ¥ mycket bättre mÃ¥ste vi lära att ta den i bruk.» Det skulle knappast behövas mer ~in dessa bÃ¥da citat för att Idargöra radions betydelse som integrerande del av den nutida »tredje statsmakten». Blott nÃ¥gra ord om det självklara förhÃ¥llandet, att radion är den lättast centraliserade formen av propaganda, och det om möjligt ännu mer triviala pÃ¥stÃ¥endet, att dik- 408 Den tredje statsmakten - propagandan tatorns bud och befallningar, ja hans egna ord med radions hjälp snabbast och lättast tränga in i de tusen hemmen; i jätterikenas avlägsnaste vrÃ¥r och över hela jorden. Radion som de stora härskarnas - Stalins ej mindre än de engelska kungarnas - bästa hjälpmedel är helt enkelt svÃ¥r att övervärdera. Som direkt propagandaredskap, särskilt kanhända som instrument för den propaganda, vilken bestÃ¥r i distributionen av väl valda och tillrättalagda nyheter, kompletterar den pressen pÃ¥ ett sätt, som gör att man kan tala om en mÃ¥hända rent av hotande konkurrens. Det ligger i sakens natur, att radions betydelse är alldeles särskilt stor i välskötta diktaturer. Men även i demokratierna börjar den tas starkt i ansprÃ¥k av de härskande. EtervÃ¥gorna binda engelska imperiet samman pÃ¥ ett ännu för nÃ¥gra Ã¥r sedan oanat .sätt. Under staviskykrisen för tre Ã¥r sedan började f. d. presidenten, dÃ¥varande konseljpresidenten Doumergue, tala direkt till framka folket för sin statsreform via radion. Folkfrontsregeringen Blum erbjuder ett slÃ¥ende exempel pÃ¥ att en härskande .konstellation ogenerat monopoliserar radion. En lÃ¥t vara nÃ¥got partisk meddelare till svensk press skriver härom- veterligen oemotsagt - bl. a. följande: »Den vänsterorientering, som för närvarande är förhärskande i Frankrike torde till stor del fÃ¥ tillskrivas det inflytande de marxistiska elementen fÃ¥tt över press och radio. Sedan ungefär tvÃ¥ Ã¥r tillbaka är programmet i de statliga sändarna- vilka utgöra nio tiondelar av de franska stationerna - förenhetligat. Under det att den politiska nyhetstjänsten tidigare kännetecknades av eri viss objektivitet har detta efter Blums makttillträde i avsevärd grad förändrats. De statliga franska radiosändarna ha blivit till propagandainstrument, som pÃ¥ det hänsynslösaste angripa alla s. k. fascistiska företeelser.» Problemet att lÃ¥ta radion riktigt och rättvist Ã¥terspegla eller tillfredsställa de oändligt skiftande opinionerna inom även ett ganska enhetligt folk har i de flesta verkligt demokratiska Hinder lösts pÃ¥ ett relativt tillfredsställande sätt: i Finland exempelvis genom svenska program vid sidan av de finska, i Sch'\veiz genom tyska och franska program frÃ¥n olika stationer; i Holland genom -ej mindre än fyra olika program, som efter viss plan släppas ut i -etern; ett »allmänt» program, ett för katoliker, ett för reformerta, ·ett för arbetarrörelsen. I vÃ¥rt land, där radion skall vara skrupulöst politisk neutral, 409 ----=·~==""""' ___ Edvard Thermrenius höras stundom klagomÃ¥l över den »vänstervridna» radion, och att en dragning Ã¥t visst hÃ¥ll för en kritisk iakttagare kan vara skönjbar, skall inte förnekas. Men i jämförelse med den »vänstervridna» teatern - för att inte tala om regering och riksdagsmajoritet - mÃ¥ste svenska radion i stort sett sägas intaga en effektiv och rejäl neutralitet. Att m ö j l i g h e t e r att utnyttja denna statskontrollerade inrättning i propagandasyfte äro för handen pÃ¥ ett helt annat sätt än vad fallet är beträffande press, skola etc. är däremot ganska tydligt. Ä ven i vÃ¥rt land intar radion i sÃ¥ mÃ¥tto en (lÃ¥t vara latent) särställning i förhÃ¥llande till andra delar av propagandaapparaten. OvanstÃ¥ende snabbteckning är ett försök att Ã¥terge konturerna av den statsmakt, som sammanfattningsvis bör kallas propagandan. Var dag se vi den i bruk för politiska syften. I vÃ¥rt eget land har den skickligt utnyttjats av värdarna i »folkhemmet» i samverkan med välpreparerade utländska vänner för att Ã¥stadkomma föreställningen om »välfärdspolitiken» som en exklusivt socialdemokratisk uppfinning. I England arbetar propagandaapparaten för fullt för att landet skall komma över kungakrisen; närmast för att göra Georg VI sÃ¥ folkkär, att Edward VIII skall förgätas. I Ryssland utnyttjas alla dess väldiga resurser för att särskilt i de senaste veckornas kris stödja Stalin. Andra exempel än dessa, de senaste Ã¥rens betydelsefullaste för oss, och sista halvÃ¥rets märkligaste föreställningar pÃ¥ den mondiala scenen, behöva säkerligen icke anföras. Allting tyder pÃ¥, att den moderna tredje statsmakten i sin brutala storhet under de kommande Ã¥ren skall framstÃ¥ allt tydligare; även för dem som i det längsta icke vilja se. 410