RYSSLANDS
K_ANALSYSTEM
NÄR MOSKVA BLIR HAMNSTAD OCH SLAGSKEPP PLÖJA GENOM RYSSLANDS INRE- -l
Av kommendörkapten HELGE STRÖI\!IBA"c'F:, Stockholm
NÄR Peter I på 1690-talet inspekterade sitt rikes viktigaste utsjöhamn, Arkangelsk, för att övertyga sig om hur guvernören
Apraxin efterkommit befallningen om att utbygga den ryska sjö-
makten i Vita havet, möttes han, enligt den ryska historien, på
en sjöfärd till Solovjetskiklostret av en så våldsam storm, att han
och den medföljande biskopen ödmjukt beredde sig på döden,
medan lotsen Anton Tirnotens skickligt räddade fartyget. Huruvida det var denna händelse eller konstaterandet av att det
stränga klimatet tillät sjöfart i Vita havet endast tre månader
av året som gjorde, att tsar Peter vände det ryska lufthålet i norr
ryggen, angiver icke historieskrivaren. Han konstaterar blott att
självhärskarens tankar en tid dvaldes vid det moskovitiska rikets
andra vatten, Kaspiska sjön, såsom lämplig vagga för en rysk
sjömakt, innan de koncentrerades på att frånrycka turkarna
Azovska sjön. Med utnyttjande av vattenvägen Volga-Don för
framförande av trupper och en i Voronesch i hast uppbyggd galärflotta togs 1696 Azov.
Bland de nymodigheter tsar Peter sedan ville påtvinga sitt
efterblivna folk uppväckte icke minst åtgärderna för att förena
Don och Volga medelst en kanal förskräckelse, ja konspirationer
mot tsarens liv, hos de vidskepliga ryssarna. »Det är omöjligt att
giva floderna riktning åt ett håll, när Gud redan riktat in dem åt
ett annat», hördes folket knota. Men kanalbygget fick vänta. Tillfälle erbjöd sig för den våldsamme nydanaren att öppna en ny
port åt det ryska väldet. 1703 hade vägen Ladoga-Neva brutits
upp, och stolt lät tsar Peter då i ord och bild meddela sitt folk
och eftervärlden: jag har öppnat vägen till det fjärde havet åt
478
 Rysslands kanalsystem.
statsgräns.
flod.
kanal.
Rysslands kanalsystem
kanallinje längs flod.
479
 Helge Strömbäck
mitt land. En berömmelse som vad vägen till Svarta havet beträffar ej kan godtagas av eftervärlden.
Med samma kraft och målmedvetenhet, som Peter den store bröt
igenom murarna mellan Ryssland och öppna havet, har den nuvarande ledningen i Ryssland brutit upp nya eller förbättrat de
gamla vattenvägarna inuti landet mellan de fyra gränsvattnen
Vita havet, Kaspiska sjön, Svarta havet och Östersjön.
De kombinerade flod- och kanalsystemen genom det europeiska
Ryssland äro nu i stort sett tvenne, med sjön Onega som knutpunkt.
Det ena och äldsta är det, som skapar en transportviig vattenledes mellan Finska Viken och via Volgas flodsystem till väldiga
och viktiga områden i det inre av Ryssland samt Kaspiska havet
och Svarta havet. I detta system sammanbindes Neva medelst
Maria-(.Mariinski-)kanalen längs Ladogas södra strand (165 km.),
genom floden Swir till sjön Onega, vidare genom Onegakanalen
(73 km.) vid södra stranden av sjön till staden Vitegra, därifrån
genom egentliga Mariakanalen (10 km.) utefter floden Kovja till
Bjeloe Ozero, där en annan kanalsträcka (68 km.) för trafiken
fram till floden Sjeksna, vilken vid staden Rybinsk förenar sig
.med Volga. Sträckan Leningrad-Rybinsk är 1,125 km. lång och
på elen sammanlagda kanallängden, 316 km., finnas 38 slussar.
Sydöster om Bjeloe Ozero går en grenväg över ett flod- och sjö-
system till floden Suchoma i närheten av Vologda och genom
Suchoma nås förbindelse med Dvina och Arkangelsk. Från Rybinsk åter går trafiken uppströms för Volga till Twer och andra
betydelsefulla orter eller nedströms till de ofantliga områden, som
heröras av Volga och dess många segelbara bifloder. En förbindelse mellan nedre loppen av Volga och Don där dessa floder ligga
varandra närmast - omkring 50 km. - planeras. I Dnjepr slutligen kunna fartyg på 5,000-6,000 ton numera passera de bekanta
»porogerna» söder om Dnjepropetrovsk (Jekaterinoslav), där väldiga dammanläggningar och slussar nyligen färdigställts för att
låta sjötrafiken passera nivåskillnaden på 43 m.
Mariakanalsystemet påbörjades av Peter den store, men färdigställdes först 1852 med ett djup av 1,s m. i kanalerna. Det utvidgas nu och fördjupas så att fartyg med stort djupgående kunna
använda sig av det - ett jättearbete som omfattar även
ett fördjupande av Neva (omkring 50 km.) och Swir (omkring 180
km.) så att Onegasjön öppnas för direkt oceantrafik, i det att en- 480
 Rysslands kanalsystem
ligt uppgjorda planer slussarna skola bliva 300 m. långa, 50 m.
breda och 10 m. djupa. Från Onega skola sedan samma dimensioner gälla för trafiken via Volga till det inre av Ryssland - staden Moskva förenas direkt med Volga genom en 127 km. lång
kanal - och Kaspiska havet samt via Volga-Don till Svarta
havet.
Det andra kanalsystemet är det som förbinder Onegasjön med
Vita havet. Detta fullbordades 1933 med färdigställandet av
Stalinkanalen, som sträckan mellan Povenetz vid Onegasjöns
nordända och Soroka vid Vita havet benämnes.
Denna kanal, omkring 200 km. lång, ansluter sig huvudsakligast
till befintliga sjöar och floder och är endast på något över 50 km.
en utgrävd väg. På sin högst belägna delsträcka går kanalen
fram på en höjd av omkring 100 m. över havsnivån. Slussarna
äro 19 till antalet och av dem ligga 7 i tät följd strax norr om
Povenetz. Slussarnas dimensioner äro icke exakt angivna men
torde vara 120 m. längd, 17 m. bredd och 6 m. djup.
Det är givet att de här i stora drag skisserade kanal- och flodsystemen för Rysslands ekonomiska liv äro eller bliva av största
betydelse. De ofantliga avstånden inom Ryssland äro ju som ldint
ett försvårande moment i den nu med all makt bedrivna industrialiseringen och i utnyttjandet av de rika naturtillgångarna. Inom
Donetsbäckenet i södra Ryssland brytes omkring 70 % av landets
kolproduktion, 600 km. därifrån i Ukraina äro de största järnmalmsfyndigheterna belägna. I Bakudistriktet vid Kaspiska
havet finner man de rikaste oljefyndigheterna. Längst i norr, på
Kolahalvön, finnas rika tillgångar på apatit och andra mineraler.
Trä kommer från norra Ryssland, under det att miljonerna i
centrum och norr få brödsäd från södra och västra Ryssland. När
de största industridistrikten ligga så spridda som i Ukraina,
lVIoskvaregionen, Leningraddistriktet och i Ural och enbart ·ett av
dessa, lVIoskvadistriktet, sysselsätter 775,000 industriarbetare, d. v. s.
omkring 300,000 mer än antalet i hela Sverige sysselsatta, får man
en uppfattning om. de krav, som resas på transportmedel enbart
för den inre varuflyttningen. Ä ven om järnvägarna ta omkring
60 % av den inländska trafiken ha de utbredda och i fråga om allmän segelbarhet vällottade flodsystemen möjliggjort de ur ekonomisk synpunkt fördelaktigaste sjötransporternas utgrenande över
481
34-36397. Svensk Tidskrift 1936.
 Helge Strömbäck
hela kontinentalmakten, och rationaliseringsbegäret har lett till
och leder fram till även den utrikes handelssjöfartens indragande
långt in på fastlandet. Det ligger intet verklighetsfrämmande
uti att dra in oceanfarten till Onega via Östersjön och Vita havet
eller att låta de stora tankångarna via Don och Volga hämta olja
direkt i Baku. Men att inom en 10-15 år få se t. ex. Moskva förvandlad till hamnstad - åtminstone sommartid - icke blott för
pråmar och flodbåtar utan även för stora, lastdryga handelsfartyg, som söka sig dit från norr via Stalinkanalen, från väster
genom Nevan och de stora sjöarna eller från söder uppför de
breda floderna, det synes förbluffande, men blir verklighet, därest
det gigantiska kanaliseringsprojektet fullföljes.
De ryska kanalsystemen ha förvisso främst ekonomisk betydelse, men de kunna under krigstid även bliva av stort militärt värde.
De ryska femårsplanernas mål är, som redan av Lenin angivits,
att ställa den ryska industriella, speciellt den krigsindustriella,
försörjningen på egna fötter. Kan detta ske, bortfaller en av de
största nackdelarna i det europeiska Rysslands geografiska läge,
den nämligen att tillförseln lätt kan strypas vid Östersjöinloppen
respektive Dardanellerna. När detta skedde under världskriget
var den tredje tillförselvägen, den från Ishavet in till landet, icke
färdig. Nu är den det i dubbel måtto, då järnväg förbinder Leningrad med de till följd av Golfströmmens inflytande ständigt isfria
hamnarna på Murmankusten (Alexandrovsk, Kola, Murmansk)
och då stalinkanalen är användbar så länge sjöfart kan gå fram
genom Vita havet, d. v. s. omkring 6 månader av året. Skulle
under ett kommande krig Ryssland icke vara självförsörjande,
står landet sålunda nu betydligt bättre lottat än under världskriget i fråga om tillförselvägar.
Vad· basering av ryska sjöstridskrafter beträffar öppna de befintliga och särskilt de planerade kanalsystemen nya och betydelsefulla möjligheter.
F. n. äro de ryska sjöstridskrafterna i Europa uppdelade på
östersjöflottan och Svarta-havsflottan, varjämte en del lätta fartyg äro permanent förlagda till den nyupprättade örlogsbasen i
Alexandrovsk på Murmankusten. Mellan östersjöbasen och Ishavsbasen kan efter stalinkanalens färdigställande en förskjut- 482
 Rysslands kanalsystem
ning av ubåtar och jagare ske på enbart ryska färdvägar. När utbyggnaden av Mariakanalen mellan Neva och Onega skett, kunna
även kryssare ombaseras samma väg.
Mellan östersjöflottan och Svarta-havsflottan kan f. n. en kraftförskjutning ske endast med användande av vägen runt Europa.
Vid inträdandet mellan Ryssland och annan makt av en spänd
situation, som gör en förskjutning av kraft mellan de åtskilda
baseringsområdena önskvärd, bli möjligheterna för en dylik förflyttning ovissa, vilket i och för sig medför nödvändigheten av
att bygga ut båda flottorna till den storleksordning, som kräves
för att de utan strategiskt samband med varandra skola kunna
lösa sina uppgifter. I och med upprensandet av det stora kanaloch flodsystemet i Rysslands inre kan - om vi vilja illustrera
förhållandena med en något överdriven teckning - den ryska
flottmakten från en tillbakadragen centralbasering i Onegasjön,
alltefter det militärpolitiska lägets krav, förskjutas till Svarta
havet, Östersjön eller till det för rysk sjömakt måhända viktigaste området, Norra Ishavet, där varken is eller havsförträngningar hämma sjöstridskrafternas insättande på världshaven.
Att ubåtar, jagare och kryssare snart äga full rörelsefrihet på
vattenvägarna genom det inre Ryssland är otvivelaktigt. Men
tanken ryggar onekligen tillbaka för möjligheten av, så djupa
spadtag i den ryska jorden, att även slagskepp kunna komma att
plöja Dons och Volgas böljor vid en omgruppering på de inre
linjerna mellan Svarta havet och Östersjön. Av de framskymtande planerna att döma får dock en sådan utveckling, väl överensstämmande med den ryska »breda naturen», icke anses omöjlig.
483