Åsiktscensuren i Sverige

| av Carl Johan Ljungberg

Hur skall vi komma tillrätta med konformismen och de reella hindren mot yttrandefriheten i vårt land?

Vad säkrar tolerans i vårt land? Åsiktsskydd ryms i FN:s rättighetsdeklaration och i Europa-konventionen; i Sverige har vi grundlagsfäst yttrandefrihet och en fri marknad för partier och opinionsmedier. Men det räcker knappast. Många får kämpa också för att de konstruktivt ifrågasätter godtagna sanningar. Vi påminns ständigt om att friheten behöver säkras på en rad sätt, anpassas efter nya krav. Riktig tolerans kräver mogna individer.

Den före detta socialisten Melker Johnson hävdade på 1970-talet att åsikter i Sverige då censurerades av medierna: ”För en gammal vänsterman är det beklämmande, att det förhärskande kulturklimatet i stor utsträckning är en vänsterskapelse”.

Så är det tyvärr ännu. Och trots raden av makt- och demokratiutredningar i Sverige förblir åsiktsfrihetens hinder märkligt obelysta.

I folkstyrets motsats – enväldet – krävdes inte enighet. Där skedde sällan öppen, bred övertalning. Närhelst en åsikt i dag möter enighet är det däremot till en betydande politisk kostnad. Att bygga upp den sker mödosamt, i fråga efter fråga. När regeringsmajoriteten är svag, som i vårt Sverige, får den intresse av att genom olika åtgärder söka försvaga motsidans åsikter.

AKADEMISK FRIHET?

Åsikter bildar ett kretslopp. Nya åsikter skapas med möda och sprids, för att sent nå beslutsfattarna. Gamla idéer avlöses av nya. Vi benämner de friheter olika, som skyddar idéer under deras ”livscykel”. Till de primära hör den akademiska friheten. Den började prövas långt före demokratin, då de lärde hämmades från att söka sanningen. Denna frihet är inte som vår tids individuella rättigheter, och mera underförstådd än lagreglerad. (Se till exempel Russell Kirks bok Academic freedom, 1955 och Robert Nisbets The degradation of academic dogma, 1971, 1996). Tyvärr kan akademisk frihet åsidosättas utan att många märker det. Ibland kan något vi tolkar som en lärd tvist eller en metodkollision rymma ett frihetsövergrepp.

Räcker det till exempel med att ha flera universitet, när de är statliga? Alla universitet och de flesta kunskapscentra i Sverige får väsentligen sina medel av statsmakten. Detta försvaras (diskutabelt) med vårt lands litenhet och önskan att effektivisera. Den forskare som inte har en reträttpost blir i detta system lätt obenägen att stå på sig. Det kända Kristian Gerner-fallet vid universitetet i Lund är tänkvärt. Bakom några vändningar i ett tjänsteutlåtande kan en intolerans eller en okunnighet döljas, som sällan når ut – och sällan överklagas.

I Gunnar Adler-Karlssons minnen, En uppblåst bakteries memoarer (2003), belyses en akademisk konflikt revoltåret 1968. Författaren blev – på en ambitiös juridikavhandling vid Stockholms universitet – visserligen godkänd. Han nekades dock trots en enig betygsnämnd docentkompetens med – som det tycks – krystade motiv. Avhandlingen belyste för svensk neutralitet tydligen besvärande fakta kring USAs ekonomiska sanktioner mot Sovjet på 1940-talet, samt hur bröderna Jacob och Marcus Wallenberg agerat i Nazistyskland. Av vad som kunde ha blivit en lätt akademisk seger blev nu en mindre skandal, och den unge forskaren (vars mentor varit Gunnar Myrdal) valde att gå i exil. Liksom Adler-Karlsson har andra akademiker med ”fel” åsikter fått avstå från en svensk forskarbana.

Att kulturen och utbildningen inte ses som fantasins spjutspets utan som medel att skänka ett statsparti glans är i sig inget nytt. Man får exempel på detta till exempel i cambridgeforskaren T C W Blannings bok om Europa före 1789, The culture of power and the power of culture (2002). Men i Sverige har kulturen i över ett halvsekel fått göra politisk tjänst. Sveriges Radio, Sveriges Television, Svenska Institutet, när möjligt också Dramaten och Operan, Filminstitutet, muséerna, olika kulturvårdande myndigheter, med flera får genom sin chefsrekrytering och programsättning ge tribut åt den svenska modellen. Lärar- och journalistutbildningarna tar väl inte order från socialdemokratin men syns ganska fast i dess åsiktsmönster. Relativt mindre berörda av sådana hänsyn är tekniska och naturvetenskapliga verksamheter.

FINNS IDÉTOLERANS?

Finns det då samvetsfrihet och idétolerans värd namnet? Ett försök att i litterär form diskutera facklig åsiktsregistrering av anställda tystades förra året. Författaren Carl-Henning Wijkmarks öppna och intelligenta försök att i romanen Den svarta väggen (2002) problematisera svensk åsiktsrädsla avsatte var sin intervju i DN och SvD men ignorerades av statliga medier.

Utmaningen mot miljonprogrammets samhällssyn i Ylva Eggehorns Liljekonvaljekungen (2000) begravdes i tystnad.

Kring intellektuella som lämnar (s) bildar partiet ofta en mur av tystnad och förakt. När personer som Assar Lindbeck, Kjell-Olof Feldt, Bo Södersten – alla kloka och sansade – lämnat partiarbetet har det bemötts stumt med ett ”socialdemokratin lämnar man inte”. Ibland hävdar sig avhoppare ändå – genom sin begåvning och tyngden i sitt budskap. De icke-partianslutna anser partiet däremot som omöjliga från början.Många har genom åren i olika grad mött kulturnomenklaturans tystnad, avslag på ansökningar eller stängda dörrar.

”HAR DU TÄNKT PÅ DET? ”

Att ådra sig (s)-regeringens misshag kan stå en person eller ett företag dyrt. I Expressen (13.1.04) redogör (m)-riksdagsmannen Henrik von Sydow för hur regeringskansliet inför mediepolitiskt tunga beslut utvecklat en ren korruptionskultur. I ett konkret fall har TV 4 fått prova på statsministerns misshag. Kort före valet 2002 sägs Göran Persson ha yttrat till TV 4:s chef Jan Scherman: ”Vid en socialdemokratisk valseger får du hela kanslihuset emot dig, har du tänkt på det?” Enstaka tjänstemän i regeringskansliet sägs aktivt ha sinkat beslut som TV 4 är beroende av, inte minst om tillstånd för de digitala marksändningarna.

Men inte bara tv-chefer får tänka sig för. Ve den militäre chef som (sakligt) säger sin mening till försvarsministern, den museichef som utmanar Marita Ulvskog, den kristne friskolerektor som ifrågasätter Skolverket, den bibeltrogne komminister som i en politiskt korrekt fråga utmanar sin biskop.

Vi vet hur officerare först ifrågasatte den pågående avrustningen men tystnade, liksom hur förre ÖB kostligt förordade en länge tabuerad NATO-anslutning (!) – just då han avgick. Vi kan bara gissa hur oönskade åsikter hanteras. Sannolikt sker det i faser: först en diskret markering, så en tydligare, därefter marginalisering om man inte tar rättelse, därpå diskret hot om man framhärdar på lägre nivå, så ett tydligare hot, misstänkliggörande, nedsvärtning och skandalisering (detta kan komma tidigare, gränserna flyter i hop).

En gång försvarade frihetstänkaren J S Mill åsikter som avviker från (eller ligger ”före”) majoritetens. Man skall inte bara tåla utan skydda idéer skrev han, som fast nu i minoritet har sådant värde att de en dag kan få majoritet. Tyvärr är, fast det på papperet råder mångfald, konformismen ofta stark. Visst har vi tävlande medier, teatrar och förlag. Men hur ofta är det som de skapar fräscht och utmanande? Varför? Delvis kanske för att makt ännu utövas av folk präglade av 68-revolten, fördettingar tillåts fatta vitala beslut. En sorts följsamhet iakttas, mot vilken inte ens FN- eller Europarättigheterna hjälper. Ofta kan förstås ett tvång utövas vid sidan om staten – i en viss yrkeskår. 1960-talets vänsterströmningar i radio och tv till exempel ogillades veterligt även av socialdemokrater.

ÖKANDE YTTRANDEFRIHET?

Ofta sägs vi ha större yttrandefrihet nu än förr. Då var det omöjligt att hävda mer liberala, ateistiska, eller frigjorda åsikter. Det kan ha varit så, men ändå gjorde återhållande sedvänjor inom den kristna läran att människovärdet ej upphävdes. Staten hade inte slukat upp mindre gemenskaper. I dag sker nyckelbesluten krasst och centralt. Ett exempel påminde Andres Küng i sin memoar Ett liv för Estland (2002) om. Uttalanden om Baltikums rätt motarbetades fram till sent 1980-tal i Sverige från högsta ort – ja, ansågs smått förrädiska. Ett annat, ekonomiskt exempel är från 1980-talet då de som ville se inflationsbekämpning av LO sades vilja skada det arbetande folket. Idéns sakinnehåll värderades inte. Senare har LO tvingats ändrat åsikt.

En särskild makt har utvecklats kring radikalfeminismen. Den debattör eller forskare som inte godtar denna far illa. Carl Tham satte upp ett forskningsråd om ”genus”. Ett tjugotal centra för sådan forskning håller nu igång dessa värderingar. Nyligen påvisade Bo Rothstein i DN (04-01-19) att universitetskansler Sigbrit Franke avsiktligt manipulerat enkätdata för att ”bevisa” att landets kvinnliga doktorander anser sig grovt (genus-)diskriminerade.

Att vissa livsåskådningar mobbas har samband bland annat med att en stridbar ateism styr dem som utdelar utbildnings- och kulturanslag. I boken Klappjakten (2003) visar Ruben Agnarsson och Carin Stenström övertygande, att Skolverket i dag på ad hoc-bas sätter upp arbetsgrupper, ofta med förlängning i medierna, för att misskreditera trosgrundade friskolor och genom plötsliga, attackliknande inspektioner skrämma upp de berörda. Det kan röra sig om ministerstyre. En insändare på liknande tema skrevs nyligen om filmen Skenbart av Peter Dalle: ”Det handlar om en sorts diskriminering som aldrig skulle fällas av DO, eller skulle leda till fällande domar i någon rättsinstans. Den har inga direkta påhopp på kristendomen, eller på kristna, utan nöjer sig med att konsekvent framställa kristna människor på ett konstigt och förvrängt sätt.” Teser som i dag är svåra att driva (tabu) gäller till exempel friskolors rätt, problem med den fria sexualitetens effekter på de ungas hälsa, frågan om myndigheter bör hävda en könsneutral syn på äktenskap och adoption, eller om vilka egenskaper som är önskvärda hos vårt samhälles eliter.

Vad den sista frågan angår, finner många den pinsam och svår. Att inte alla är födda att leda, att det på en hög post krävs mognad och omdöme samt förmåga att improvisera ansvarsfullt är känsligt. Att vi med utpräglade teknokrater i ledningen får en sorts maktutövning, som utestänger etiska och historiska synsätt, är en lika obehaglig tanke. Oberoende forskare kunde ha väckt frågan, varför chefer i den nya staten är så politiskt utslätade. Säkert skulle man ha funnit att Olof Palmes tid medförde nya ledningsmetoder. Det äldre ämbetsidealet med krav på oväld byttes då ut mot tanken att tjänstemän bör följa en viss politisk avsikt; ”allmänvilja” i Rousseaus mening, samtidigt som en klassisk liberal strävan efter en begränsad statsmakt övergavs.

EN GRÅ DEPRESSION

Man kan tycka att många trender – valfrihet i skola, vård, omsorg inte minst – borde bidragit till att decentralisera makten. Men trenden har inte gynnat den personliga friheten. Regeringens utnämningsmakt ger till exempel chans att med rätt sorts personer påverka skeendet på hög nivå i statlig och kommunal förvaltning, när landshövdingar och verkschefer, höga domare, ambassadörer och andra nyckelpersoner tillsätts. Vad betyder det att socialdemokrater (nu t o m en rikspolischef) gjorts till ordförande i universitetsstyrelser? Att man får hållhake på många verksamheter via toppositioner i utbildning, samhällsplanering, bostadspolitik, offentlig egendomsförvaltning, och i de myndigheter och kommittéer som numera fått rätt att driva breda livsstils- och idékampanjer, mm? (Se Martin Tunström ” Den svenska teofobin” i Och sedan? (2003) Mottot är alltför ofta ”bevaka”, inte ”låta växa”.

I ett land där styrningen är så given blir opportunism ett självklart drag hos dem som vill göra karriär. När offentliga tjänstemän syns på tv frågar man sig, om de talat som de gör, i fall vårt styresskick medgett tätare maktskiften? Den välkomna utveckling som på 90-talet förde oss mot familjers oberoende, ekonomisk liberalisering, bättre företagarvillkor, och olika slags självstyre har bromsats in. Yttrandefriheten tycks ha avtagit, en grå depression råder, den orädda initiativkraften saknas som kunde ge landet välbefinnande.

En sorts frågor rör hur vi i Sverige skall uppfatta oss i en öppen omvärld. En del tror till exempel att vi gör bäst i att tona ned, ja censurera vårt kulturarv. Detta arv skall inte ha någon särställning, heter det, inte skjutas fram; det svenska bör vara neutralt. Vi väntas däremot ta till oss andras kulturella särdrag, som gällde det en besk medicin. Men förståelse över kulturgränser tar som vi vet tid. Tyvärr tolkas frågor om hur svenska livsstilar kan berika vår omvärld av vissa som en dold nationalism – dömd att framkalla konflikter. Detta är synd, för just genom att vara trogna vår egenart kan vi nå samsyn med och förstå andra folk. Forskare och författare borde genom tankens och konstens fördjupning lockas finna nya vägar till fredligt umgänge – men inte överge eller släta ut sitt eget kulturarv.

BEFRIELSE FRÅN NOMENKLATURAN

1990-talet såg östblocket kollapsa. Plötsligt fick länder som styrts av en nomenklatura konstitutionell frihet. EU-medlemskapet till trots fortsätter däremot de svenska opinionsmonopolisterna i sina spår. Höga löneskatter och annonsskatter mm gör det ekonomiskt svårt att driva den personalkrävande opinionsbildningen. Folk med idéer flyttar ut, för att uppmuntras och slippa vår ogina statsmakt.

Vi behöver nu få en öppen debatt om villkoren i bred bemärkelse för fri åsiktsbildning, en som visar hur beroende vi är av en skapande, konstruktiv fantasi. Fritt måste vi här få lufta hur vi i en gränslös värld kan vara oss själva – och därigenom både bli goda grannar och äkta kosmopoliter.

Carl Johan Ljungberg är Fil dr i statsvetenskap och frilansskribent.