: : INVÄNDNING : :

Pensionsreformen liberaliserar Sverige
Feminism är frihetskamp
Kan man vara både högerman och kvinnosakskvinna?

FEMINISM ÄR FRIHETSKAMP

En av rubrikerna på omslaget av Svensk Tidskrifts senaste nummer löd "Stoppa feminismen!" Förmodligen var det tänkt att chockera, att sticka ut. Men när ännu en moderat man säger att feminismen bör stoppas lockas knappt mer än en gäspning fram ur mig. Det är så typiskt, så invant och tillrättalagt. Under mina tio år med MUF och moderaterna har jag mött både kvinnor och män som säger att "vi är starka, tuffa och klarar oss själva ".Vi behöver inte gömma oss bakom kön eller skylla på klass, utan kan ta oss fram av egen kraft, säger de. Sossarna hindrar oss, de tror att vi är veklingar och svagisar som behöver hjälp. Men nej, vi är hjältar, supermän och superkvinnor. Fantomen och Modesty Blaise.

Det verkar ibland som om den som är för marknadsekonomi och individens frihet dessutom måste vara emot feminismen. Som om den som vill att individen ska vara fri även måste tro att individen är stark nog att hantera sin frihet. Att högertyckare ständigt blundar för att det finns grupper i samhället som har olika förutsättningar på grund av sin grupptillhörighet är naivt. Självklart är vi präglade av vår omgivning, både individuellt och strukturellt.

Titta i julklappshögen i vilket svenskt hem som helst och se hur flickor och pojkar skapas genom stereotypa föreställningar. Spis och hårborste till henne, verktyg och boxningshandske till honom. Och tänk hur kvinnor i 25 –35- årsåldern med sambo eller ring på fingret betraktas ur rekryterarens ögon när bara 13 procent av föräldraledigheten tas ut av män. Ingen vill riskera att den nyanställda försvinner så fort introduktionen är klar.

Att kvinnors frihet begränsas på grund av att de är kvinnor är ett problem som en liberal borde ta till sitt hjärta – inte motarbeta eller förlöjliga. Det är dags att Ejemyr och hans gelikar inser att frihet är en större fråga än bara frihet från staten. Kulturen i form av fördomar, traditioner och normer är en minst lika stor frihetsberövare som socialismen. Artikeln i Svensk Tidskrift bygger på rädslan för att ett kollektivt tänkande kan leda till mer politik. Och visst. Det vore tråkigt om vi fick ännu fler lagar och regleringar som trampar på vissa för att skydda andra. Men det är en annan fråga.

Nej, man måste få tycka utan att vilja lagstifta och man måste få höj a sin röst för att höras i opinionen. Man måste få bekämpa problem i det civila samhället med det civila samhällets metoder. Det är ju trots allt det som är marknadens makt, det vi slåss för. Eller kan man endast stå för en minskad offentlig sektor och mer frihet från politikers godtycke om man tror att samhället i så fall skulle vara helt problemfritt?

Carolin Dahlman är journalist och frilansskribent.

: : : : :

KAN MAN VARA BÅDE HÖGERMAN OCH KVINNOSAKSKVINNA?

Kan man kalla sig både liberal och feminist? Den frågan ställer sig många ibland och vissa, som till exempel Peter Ejemyr i förra numret av denna tidskrift, svarar nej. Men jag både kan och vill och tror dessutom att det är viktigt. Jag ska försöka förklara varför. Finns det ett problem, och i så fall vilket ? Man kan ju börja med att fundera på om det finns några skillnader mellan män och kvinnor och om de i så fall är politiskt relevanta. Att vi ser olika ut är till exempel en sådan skillnad som är politiskt helt ointressant för alla utom rasister. Men om det finns skillnader som får effekter på aggregerad nivå angår det flera. Svenska kvinnor har lägre genomsnittslön än män. I svenska börsbolag finns det fler vd:ar som heter Göran än som är kvinnor. Är det ett politiskt problem? Ja det tycker jag, eftersom det är ett samhällsproblem och eftersom även liberala politiker bör ha uppfattningar om vad som är rätt och fel i samhället. Gör det mig till kollektivist? Nej, inte så länge som jag har individen som utgångspunkt och undviker att göra orsakssamband av konspirationsteorier som inte hör dit. Om en stor grupp individer har betydligt lägre genomsnittslön än en stor grupp individer med samma förutsättningar men annat kön, irriterar det mig inte bara som människa utan även som politiker. Då föreligger nämligen ett samhällsproblem. Inte på grund av patriarkaliskt eller kollektivt förtryck eller någon konspirationsteori utan på grund av att individer behandlas orättvist på grunder som inte är acceptabla.

SLARV STRAFFAR SIG

Lite är det vårt eget fel. Ju sämre och slappare liberaler är på att förklara varför till exempel kvinnliga genomsnittslöner är lägre än manliga, desto mer vänsterstämplat blir feministbegreppet. Om Gudrun Schyman oemotsagd får påstå att svenska män är ett kollektiv och dessutom som liknar talibaner som kollektiv är det ju ingen som vill vara feminist om man riskerar att buntas ihop med henne. Inte jag heller. Men i begynnelsen var feminismen liberal. Allmän och lika rösträtt ansågs på sin tid feministiskt och radikal t att förespråka. Idag borde det vara lika självklart att vara feminist som att vara antirasist, mot bakgrunden att det är fel att behandla människor sämre för att de tillhör en viss grupp. Ju färre liberaler som använder feminism desto fler konstiga och kollektivistiska åsikter förknippas med den.

Den största förklaringen till att svenska kvinnor har lägre genomsnittslön än svenska män finns rent statistiskt i att genomsnittslönen i offentlig sektor är lägre än den i privat och fler kvinnor arbetar i offentlig. Men ju mer vi låter Gudrun vara ensam om att förklara detta, desto större är sannolikheten att offentliganställda kvinnor fortsätter föredra hennes parti framför något mer liberalt alternativ. Det borde de inte göra om de insåg att kollektivavtal och arbetsgivarmonopol är de stora kvinnolönefällorna. De borde ju fundera mer på varför Gudruns parti vill behålla låglönemonopolen och Wanjas LO försvarar kollektivavtal med sämre villkor för kvinnodominerade yrken. Men många liberala individer är medskyldiga till att det fungerar. Utan bättre liberal motargumentation kan socialistiska feminister fortsätta locka fler än deras idéer för tjänar. Därför är det inte bara möjligt utan dessutom viktigt att vara feminist om man är liberal.

VÅGA VARA VARDAGSFEMINIST

Men hur ska man göra då? Ibland kan jag blir avundsjuk rent tekniskt på socialister, eftersom det är lättare för dem att visa politisk handlingskraft. Man kan förbjuda, reglera och skicka bidrag. Det är svårare att vara liberal feminist i politisk handling. Vad kan man göra i praktiken, förutom att allmänt förespråka att individer ska behandlas rättvist?

Ja, lika viktigt som det är att säga ifrån mot vardagsrasism, lika viktigt är det att våga vara vardagsfeminist. En viktig uppgift för en liberal politiker är att säga ifrån mot osaklig etikettering. Det är sådan som leder till diskriminering. Om man gillar rättvisa ska man reagera när någon behandlas orättvist oavsett om det är på grund av kön eller hudfärg eller något annat. För de flesta, även för vita, är det numera självklart att säga ifrån mot företag som inte anställer färgade sökande. Det borde vara lika självklar t att säga ifrån mot chefer som påstår att det inte finns kompetenta kvinnor.

Och lite mer fantasi kan man ha som liberal politiker än att "bara" uppmuntra landstingsanställda att starta eget. Det är viktigt att försöka hindra dumkollektivistiska beslut från att fattas. Reglerad pappamånad är förstås ett exempel på när politik kallas liberal men inte är det. Att ta skattepengar från undervisning och ge till kurser i feministiskt självförsvar är ett annat. Dåliga beslut är dåliga även när de motiveras med feminism. Men det är svårt att argumentera framgångsrikt emot dem för den som verkar förneka eller vifta bort alla skillnader mellan människor av olika kön. Då känns det mer seriöst att argumentera emot genom att ta feminismen på allvar men förklara varför den är bättre i liberal form. Många politiker har också rekryterande makt och kan själva påverka om styrelsens ordförande ska vara en av grabbarna eller den som bäst kan föra ut budskapet och attrahera väljare. Det är inte nödvändigtvis samma person. Ord har betydelse. Om ett ord är vänsterstämplat är det därför viktigt att ändra på det. Många ord har ändrat i betydelse genom åren och mycket av den politiska retorikens uppgift är att ladda viktiga ord med rätt innehåll. Om inte liberaler laddar ordet "feminism" med innehåll fortsätter Gudrun Schyman fylla det med fel. Kan vi ta tillbaka rättvisan kan vi väl ta tillbaka feminismen. Och få den att handla om just rättvisa i stället för om kollektivism.

Anna Kinberg är riksdagsledamot.

: : : : :

SVAR FRÅN PETER EJEMYR

Anna Kinberg menar att det både är möjligt och rimligt att kalla sig liberal feminist. Men hon erkänner samtidigt att detta kräver en omdefiniering av begreppet feminism. Jag tror dock – lite tillspetsat – att detta sätt att driva debatten är lika hopplöst som att säga att man är liberal och socialist. Och sen försöka förklara att man med socialism inte alls menar vad socialister i gemen lägger som betydelse i ordet. Sedan är det måhända ett problem att antalet Göran överstiger antalet kvinnor i svenska börsbolagsledningar. Men om detta är ett politiskt problem, återstår det för politikern Kinberg att berätta för oss hur den politiska lösningen på det problemet ser ut. Carolin Dahlmans inlägg är intressant, då det illustrerar hur accepterad sexismen är i feministiska kretsar. Eftersom min artikel var skriven av en man, lockar den knappt fram mer än en gäspning, skriver Dahlman. Tänk för en sekund om jag, eller någon annan man, hade skrivit så om en text författad av en kvinna...

Peter Ejemyr är kommunikationskonsult.