Betygsfabler
Belåten
Odemokratiskt
Privat vård
Betygsfabler
Debatten om gymnasieintagningen i Stockholm erbjuder ett antal nyttiga
moraliska lärostycken. Bakgrunden är att huvudstadens skolsystem har en
bristvara, nämligen studieplatser på innerstadsgymnasierna. Där vill väldigt
många fler elever gå än vad det finns plats för.
Hur fördelar man då denna bristvara på bästa sätt? Enligt den närhetsprincip som gällde till för två år sedan var det folkbokföringsadressen som avgjorde. Eleverna togs in på det gymnasium som låg närmast, basta. Själva kunde de inte göra ett skvatt för att påverka sin placering. Utom att mygla. Falska adresser ,plötsligt uppträdande allergiska besvär, till och med religiöst dikterade matvanor användes som svepskäl i dessa varje år återkommande kreativitetsfestivaler.
Närhetsprincipen var alltså usel i praktiken. Än värre i princip. Det måste vara rimligare att fördela gymnasieplatser efter betyg än efter adress, för betygen kan den enskilde eleven faktiskt påverka själv. Därför infördes betygsintagning för två år sedan.
Dock ville det ansvariga skolborgarrådet inte nöja sig med det stålblanka principresonemanget. I sin folkpartistiska kluvenhet gjorde han också ett stort nummer av de förhoppningar som fanns om att betygsintagningen även skulle leda till "ökad integration ".Det får han äta upp nu, när ett principiellt oantastligt beslut mals ner till statistikkäbblande om hur sagda integration skall definieras och mätas. Ser man bara till variabeln betyg är det ju nästan per definition så att segregationen mellan olika skolor kommer att öka, när de som har bäst resultat får välj a gymnasium först. Det borde inte ha varit svårt att förutse.
Sensmoral: Den som gapar över alla opinionsvinster samtidigt, får ofta fläckar på slipsen.
På vänsterhåll säger man sig vara upprörda över att de mindre attraktiva gymnasierna "berövas" de studiemotiverade elever som skulle kunna inspirera mindre motiverade klasskamrater. En gymnasieelev är i detta perspektiv skolans och kommunens egendom, således. Individen betyder fortfarande inget, kollektivet allt.
Sensmoral: Gärna valfrihet, bara den inte får några mätbara effekter.
Vänsterpolitikerna, liksom vissa lärare, är också oroliga för att vissa gymnasier nu skall stämplas som sämre än andra. Det vill säga, att det som alla egentligen vet, inte längre skall kunna döljas bakom fromlerier om att alla skolor måste vara lika bra. Med skolpeng, friskolor och valfrihet kan nedläggning till slut hota de värsta sänkena.
Sensmoral: Organisationsplaner är svaga, duktiga elever starka, och samhället måste skydda de svaga.
: : : : : :
Belåten
Den politiske chefredaktören i Malmös enda morgontidning är nöjd och belåten
med regeringen och vill inte byta.
Det är intressant att notera att han är belåten med Lars Engqvist, Mona Sahlin, Björn Rosengren, Björn von Sydow, Tomas Östros, Jan O Karlsson, Kjell Larsson, Thomas Bodström, Marita Ulvskog, Margareta Winberg, Lena Hjelm-Wallén, Leif Pagrotsky, Britta Lejon, Lars-Erik Lövdén, Bosse Ringholm, Ingela Thalén, Göran Persson, Anna Lindh och Ulrica Messing.
En del har inte så höga krav.
: : : : : :
Odemokratiskt
I Ryssland har nu den sista privata tv-stationen stängts. Bara den statliga
återstår.
Lika odemokratiskt som i Sverige för tio år sedan.
: : : : : :
Privat vård
En blivande socialdemokratisk riksdagsledamot, känd från mobbing-TV, driver
vårdföretag i Stockholms län. Medias rapportering av den socialdemokratiske
riksdagskandidatens näringsverksamhet föranleder minst två reflektioner.
Om socialdemokrater tror att privat vård skall bedrivas som Jan Emmanuels företag förstår man ju att de är skeptiska mot privat vård.
Och om den offentliga sektorn tar sitt myndighetsansvar genom att lämna över det till företag som Jan Emmanuels, förefaller det bäst att avveckla den helt.