Print Friendly

Zdenek Hejzlar; Östeuropa och perestrojka

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

ZDENEK HEJZLAR:
••
Osteuropa och
perestrojka
Med de inhemska kommunisternas hjälp krossade Stalin efter
andra världskriget de centraloch sydösteuropeiska småstaterna och skapade så ett bälte
av ”vänskapliga” stater mellan
Östersjön och Adriatiska havet.
Alla dessa länder är i stort
behov av samma ekonomiska
och politiska förändringar som
Gorbatjov nu försöker genomföra i Sovjet. Utvecklingen i de
enskilda länderna skiljer sig
dock väsentligt åt då de inhemska makteliterna utnyttjar den
utökade handlingsfriheten efter
sina egna särintressen.
Zdenek Hejz/ar var chef för
tjeckiska radion under Pragvåren 1968.
I
fjol har Michail Gorbatjov återigen
blivit ”årets man” på flera håll i väst.
Hans ”perestrojka” anses även i fortsättningen som den mest betydelsefulla
förändringsprocessen i dagens värld –
även om ingenting är ännu avgjort, vare
sig i Sovjets inrikes- eller utrikespolitik.
stalinismens arv
Gorbatjov själv talar oftast om behov av
övervinnandet av den brezjneviska ”stagnation”, som drabbat Sovjet under de senaste decennierna. Han erkänner Sovjets
oroväckande efterblivenhet, och det är
förstås ett viktigt steg framåt, även om det
i sig inte löser de anhopade problemen.
Men den friare samhällsdebatt, som i
”glasnost” anda pågår iMoskva, visar tydligt att det nu rör sig om mycket mer än
om den senaste tidens ”stagnation”. Det
rör sig om att göra upp räkningen med
stalinismens tunga arv, om smärtsamt avståndstagande från den samhällsmodell
som fr o m slutet av 1920-talet utgjorde
sovjetsamhällets självaste grundvalar.
Många heliga kor har redan slaktats, och
ingen behöver låta sig förvirras att även
detta sker med åberopande av Lenins lä-
ra. Ideologierna – i synnerhet statsideologierna – har alltid varit tänjbara. Bara
den, som känner till det sovjetiska förflutna, fattar, vilken vändning t ex uttalandet
av Alexander Jakovlev, sekreterare i det
sovjetiska kommunistpartiets centralkommitte, aviserar: ”Vi får inte förbise att
i stället för en stegvis absorbering av staten genom det s k ‘civila samhället’, genom en ‘fri association av producenter’,
har det kommit till det civila samhällets
absorbering av staten, till samhällets underordnande under de byråkratiska
strukturernas diktatur”. Så sent som för
bara 10 år sedan skulle ett sådant uttalande ”belönas” med minst 20 års straffarbete iSibirien.
Avslöjanden om och avståndstagandet
från många stalinistiska konceptioner,
våldsdåd och brott har redan ägt rum,
men långtifrån från alla sådana. Nästan
tabubelagda förblir än så länge de stalinistiska – och brezjnevska – våldsdåd, som
hänger samman med imperiets territoriella erövringar och med uppbyg~nad av
Sovjetunionens hegemonisfär i Osteuropa.
Gorbatjov länstar framför allt efter
lugn och ro i Östeuropa.
”Export” av samhällssystem
Det var redan år 1943 som Stalin uttryckte Sovjets önskan att efter kriget ha ”ett
bälte av vänskapliga stater” mellan Östersjön och Adriatiska havet, och ingen ifrå-
gasatte då det berättigade i denna önskan.
Tanken att säkra ”ordningen” i Europa
med av segermakterna överenskomna dominanssfårer var inte alls främmande vare
sig för W Churchill eller F D Roosevelt.
För Östeuropas öde blev sedan de militä-
ra styrkornas framryckning i krigets slutskede avgörande. Med få justeringar blev
det den linje, på vilken de sovjetiska och
västliga styrkorna stannat, som delade
Europa i två mot varandra stående block.
Varken i Jalta, Potsdam eller senare hade
västmaktema och de berörda småstaterna
någon reell möjlighet att förhindra detta.
Det skulle ha krävt helt annorlunda krigsinsatser från västmakternas sida mycket
tidigare.
25
Stalin hade också en bestämd uppfattning om den lösning, som skulle göra hegemonin över Östeuropa varaktig. Redan
i april 1945 förklarade han: ”Detta krig
liknar inte dem som ägt rum i det förflutna. Den som militärt erövrar och besätter
ett område kommer också att föra dit sitt
eget samhällsystem”. Och så gick det
också till, även om Jugoslavien och Albanien senare fick undgå Sovjets kontroll.
Sovjetunionen hade aldrig den ekonomiska, sociala och kulturella överlägsenhet, som skulle säkra en varaktig hegemoni över de i flera avseenden högre utvecklade central- och sydösteuropeiska nationerna. Endast genom att med hjälp av de
inhemska kommunisterna krossa deras
samhällsstruktur och ersätta den med en
struktur som liknade den sovjetiska, d v s
med den stalinistiska samhällsmodellen,
kunde hegemoniställningen bli tillräckligt
stark.Dessa stater kunde sedan kontrolleras i den ”socialistiska internationalismens” namn, och deras inhemska kommunistiska makthavare hade av övertygelse och egenintresse en större lojalitet
mot Moskva än mot sina egna folk.
Misslyckad sovjetisering
Östeuropa – såsom Baltikum – blev ett
drastiskt bevis på, hur mycket ett samhälle kan förlamas av en utifrån påtvingad
”revolution” och en samhällsordning som
inte har ett eget nationellt och socialt ursprung. Visserligen har ”exporten” av
samhällssystem visat sig inte tillräcklig för
att bryta de berörda nationernas identitet
och motståndskraft, vilket händelserna i
Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968, i
Polen 1980-81 och mycket annat vittnat
om. Men den försvagade motståndskraf- —–
26
ten betydligt – den stalinistiska modellen
etablerades överallt med stora skador och
djupa sår för de drabbade folken. Samtidigt har utvecklingsskillnaderna mellan
sovjetblockländerna inte blivit mindre än
tidigare – de har bara blivit annorlunda.
Trots brutala ansträngningar har Moskva
inte kunnat förhindra olika avvikelser
från den ursprungliga stalinistiska homogeniseringskonceptionen. Numera erkänns t o m misslyckandet även med ekonomiskt samarbete inom COMECON.
Den framstående ungerske ekonomen K
Pecs konstaterade i tidningen ”Sovjetskaja Rossija” att det inte finns någon ”socialistisk marknad” mellan medlemsländerna och inte någon ekonomisk integration heller, och att det bästa vore att ersätta COMECON med en organisation liknandeOECD.
I slutet av 1960-talet befästes stalinismens arv i Östeuropa genom tillämpning
av den s k Brezjnev-doktrinen om begränsad suveränitet i Tjeckoslovakien
1968 och med den ideologiska konstruktionen om den s k ”reellt existerande socialismen”. Det bestående deklarerades
som den ”socialistiska slutlösningen”, och
därmed utplånades – med undantag för
Ungern – det utrymme, i vilket tidigare
försök med reformer enligt inhemska behov var åtminstone teoretiskt legitimerade.
Förändrad östeuropapolitik
Med den radikala kursvändning som
Gorbatjov satte igång i Sovjet förändrades bilden. Fr o m 1985 kommer reformimpulser inte längre från små periferiländer utan från den ”socialistiska gemenskapens” självaste maktcentrum. Alla de
sovjetkontrollerade och kommuniststyrda östeuropeiska småstaterna är i brännande behov av samma ekonomiska och
politiska förändringar som Gorbatjov sö-
ker att genomföra i Sovjet. Den centralstyrda och överbyråkratiserade planhushållningens misslyckande kan endast botas med införandet av marknadsekonomiska stimulanser, som visade sig vara oersättliga även för icke-kapitalistisk ekonomi. Människornas försvagade vilja till ansvar, initiativ, prestation och företagsamhet kan endast väckas upp genom politisk
demokratisering.
Nedrustningen behövsför att kunna
dra ner rustningskostnaderna för de
fattiga Warszawapaktsländema.
Till skillnad från sina föregångare i
Kreml tvingar Gorbatjov inte makthavarna i Östeuropa att följa den sovjetiska fö-
rebilden, även om han önskar sig det.
Utan att gå så långt som att direkt ta avstånd från Stalins och Brezjnevs arv i Östeuropapolitiken håller han sig till sin nya
doktrin: varje socialistiskt land har både
rätt och skyldighet att lösa sina problem
på sitt eget sätt och utan inblandningar utifrån. Alla vet att inte ens han skulle tåla
sådana ”egna lösningar” som på allvar
skulle hota sovjetblockets sammanhållning. Men denna doktrin ger de inhemska
makthavarna i Östeuropa ändå en sådan
handlingsfrihet som var otänkbar under
Stalins och Brezjnevs tid. Gorbatjov längtar framför allt efter lugn och ro i ÖstEuropa, och han aktar sig för varje uttalande eller handlande som skulle bidra
till de sittande regimernas destabilisering
– så länge ett inhemskt alternativ inte är
moget.
Utökad mångfald
Under dessa omständigheter skiljer sig
verkningarna av de nya vindarna från
Moskva i de enskilda sovjetblockländerna ganska väsentligt. De inhemska kommunistiska makteliterna utnyttjar nämligen den utökade handlingsfriheten enligt
Overvinnandel av Europas delning
är än så länge ett avlägset mål.
sina egna särintressen. Därmed har perestrojkans konsekvenser i Östeuropa skapat en sådan mångfald och sådana skillnader mellan länderna att vissa kretsar i
väst börjar spekulera om en mellanstatlig
destabilisering i denna del av Europa.
Den nya mångfalden har redan förorsakat
i vissa fall mer eller mindre dolda spänningar med Moskva, och uppenbara de
hittills dolda spänningarna mellan de enskilda småstaterna, t ex mellan Ungern
och Rumänien eller mellan Polen och
DDR, men någon internationell ”destabilisering” står knappast inför dörren.
Medan makthavarna i Ungern, Polen
och delvis också iBulgarien anses ha goda
skäl för att acceptera och t o m utvidga
reformer i Gorbatjovs anda, anser sig
makthavarna i Rumänien, DDR och
Tjeckoslovakien ha lika goda skäl för att
avvisa eller åtminstone urholka dem.
Mest intressant är läget i Ungern, där regimen redan brottas med de ekonomiska
reformernas besvärliga biverkningar, och
27
där vissa demokratiseringsåtgärder redan
närmar sig en begränsad politisk pluralism. Även partiledaren Karoly Grosz vå-
gade säga att ”enpartisystemet inte är nå-
gon principfråga för oss” och att ”även i
ett socialistiskt samhälle finns ju olika och
motstridiga intressen, som har rätt att
konkurrera med varandra”. I Polen tvingar det ekonomiska eländet och den fortsatta oolariserin11:en inom samhället recimen till utspel som är ganska unika i ÖstEuropa och som när som helst kan mynna
ut i lika unika lösningar. I Tjeckoslovakien
sitter samrna ”elit” vid makten som efter
1968 byggt upp sina karriärer på undertryekandet av kvalitativt samrna inhemska
reformer som Gorbatjovs perestrojka.
Makthavarna erkänner sig verbalt till
”förnyelsepolitik”, men samtidigt fruktar
de att Pragvårens lik skall ramla ut ur garderoben.
I Rumänien, som sjunker mer och mer i
ett ekonomiskt och socialt elände, försvarar Nicolae Ceausescu det bestående med
en hård diktatur. I DDR och i Tjeckoslovakien åtnjuter regimerna en viss stabilitet på grund av frånvaro av hög social
spänning; än så länge behöver de inte
sänka befolkningens levnadsstandard,
som är högre än på andra håll. I Polen,
Ungern och Tjeckoslovakien – delvis
också i DDR – har under de senaste två
decennierna vuxit upp en hel flora av olika regimkritiska rörelser, grupper och initiativ, som visserligen inte utan samverkan
med reforminriktade krafter inom maktstrukturen kan uppnå demokratiska förändringar, men som regimerna inte längre
kan utplåna; de är tvungna att lära sig att
leva med dem. Med undantag för Rumä-
nien har rättssäkerheten och respekten
för de mänskliga rättigheterna samt öp- 28
penbeten mot omvärlden ökat något. De
konservativa partibyråkraterna räknar
fortfarande med att Gorbatjov kommer
att tvingas till reträtt av de nästan olösbara sovjetiska nationalitets- och sociala
problemen och att allt blir som förut. Om
inte – och det skall troligen de närmaste
två åren visa- kan motståndet mot effektiviserings- och demokratiseringsreformer knappast någonstans överleva. Men
det blir ingen ”dans på rosor” i Östeuropa
heller, utan en mycket smärtsam, motsägelsefull och konfliktladdad process
med många motgångar och misslyckanden.
Europa som det ”gemensamma
hemmet”
Efter långa decennier med ”järnridån”
och det kalla kriget mellan öst och väst i
Europa ökar nu alla sorts kontakter över
de militära och ideologiska blockens
gräns. Både i Sovjet och i Östeuropa erkänns att det inte skulle gå att övervinna
efterblivenheten utan samarbete med och
hjälp från de högutvecklade kapitalistiska
länderna. Avspänningen och ett fredligt
samarbete i Europa står nu högst på dagordningen. Nedrustningen behövs för att
kunna dra ner rustningskostnaderna som
belastar de fattiga Warszawapaktsländerna flera gånger tyngre än de rika NATOländerna. Gorbatjov talar om Europa
som ”vårt gemensamma hem”, och de östeuropeiska regimkritikerna åberopar sina
folks tillhörighet till den europeiska kultursfären i sin kamp om demokratiska
förändringar. I den livliga Europa-debatten i väst erkänns samtidigt att en historiskt ny ”europeisering” av överlevnadsvillkor på vår kontinent knappast är tänkbar utan övervinnande av Europas ödesdigra delning, d v s utan att tänka på Europa inklusive dess östra del.
Sovjetblockstaternas utökade handlingsfrihet och regimernas olika särintressen leder till att de enskilda ländernas
öppning mot väst är ojämn. Samtidigt på-
går ett närmande mellan COMECON
ochEGidess helhet. För återupprättandet av ny heleuropeisk kontext, till vilken
även Sovjetunionen måste höra, är förstås
utvecklingen av de sovjetiska relationerna
till västvärlden av största betydelse. Ingen
skulle nämligen tro att Kreml – med Gorbatjov eller någon annan – under överskådlig tid blir beredd att överge Sovjets
kontroll över de östeuropeiska småstaternas säkerhets- och utrikespolitik. Även
utan användning av de brutalaste medlen
och med minskning av militär närvaro på
”broderländernas” territaria är Sovjets
grepp om Östeuropa mycket fast. Mycket
kan förbättras mellan öst och väst i Europa ganska snart, men övervinnandel av
Europas delning är än så länge ett avlägset mål. Önsketänkandet närmar det
inte.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism