Yes, we’re all Charlie

Riksdagsledamot Veronica Palm har polisanmält Björn Söders kommentar med anledning av attacken på Charlie Hebdo. Så långt sträcker sig alltså Palms försvar för yttrandefriheten, skriver Maria Eriksson.

Men hur länge till är vi Charlie? Det frågar Naomi Abramowicz i en ledare i Dalarnas Tidning. Uttalandet ”Je suis Charlie”, jag är Charlie, har blivit ett populärt sätt att visa sitt stöd för de mördade på Charlie Hebdos redaktion och för yttrandefriheten.
Men: ”Hur länge anser vi att det är bekvämt att stå upp för det obekväma, det som skaver? En dag, en vecka eller en hel månad?”, fortsätter Abramowicz.

Frågan är berättigad. Och svaret verkar landa på ungefär en dag. Åtminstone i riksdagsledamot Veronica Palms (S) fall. Hon har redan polisanmält andre vice talman Björn Söder (SD) för hans facebook-kommentar med anledning av dådet: ”Fredens religion har visat sitt ansikte.”

Det är givetvis ett ytterst olämpligt uttalande av en av rikets högsta representanter. Men är det olagligt? Bör det vara olagligt? Det anser tydligen riksdagsledamot Palm som menar att detta bör sorteras in under hets mot folkgrupp.

Är det inte något tragikomiskt över detta? Att ett, om än obehagligt, uttalande med anledning av en grov attack mot yttrandefriheten, bemöts med ett försök att begränsa just friheten att yttra detta.

Det har sagts många gånger, men förtjänar att påpekas igen. Yttrandefrihet handlar också, ja kanske alldeles särskilt, om rätten att uttrycka även sådant som är obehagligt.

Frågan är också hur vi förvaltar den insikten i mer vardagliga situationer. Att redaktioner tvekar att publicera material likt det Charlie Hebdo publicerade, av säkerhetsskäl, är givetvis tragiskt och allvarligt. Man kan kalla det fegt, men det går att förstå resonemanget.

Men också i fall när inga allvarliga hot föreligger är vi dåliga på att försvara rätten till även kontroversiella uttryck. Det handlar delvis om hur Lagen om hets mot folkgrupp kommit att tolkas allt vidare på ett sätt som står i strid mot yttrandefriheten. Återigen, är Söders uttalande verkligen att karaktärisera som hets mot folkgrupp?

Det handlar också om den ständigt pågående kultursidesdebatten om att sortera bort och rensa ut ord och uttryck som anses stötande. ”[A]ggressiviteten i attackerna skrämde livet ur mig”, berättar tecknaren Stina Wirsén, om den hårda kritik som hennes tecknade figur Lilla hjärtat mötte.

Här talar vi inte om en ’attack’ som i någon som helst bemärkelse går att jämföra med attacken i Paris. Men resultatet av det drev Wirsén upplevde blev att hon slutade teckna Lilla hjärtat.

Om vi anser att yttrandefrihet inte bara är viktig som en abstrakt princip, utan också för hur den konkret möjliggör en mångfald av uttryck är den typen av självcensur också ett problem.

Kanske borde vi vara mindre rädda i de fall där det inte är befogat. Om vi inte klarar av att stå emot en twitterstorm, vad klarar vi då?

Kanske får vi också inse att det kan vara jobbigt att uttrycka det som andra ogillar. Björn Söder bör som medborgare ha rätt att säga det han gör. Men vi andra har också rätt att kritisera detta.

Är det någon slutsats svenska debattörer och redaktioner borde dra är det att våga fatta mer självständiga beslut om vad som bör sägas eller inte. I någon mån är kanske drivkraften bakom att ställa sig upp och med en röst säga ”jag är Charlie”, densamma som bakom de drev som försöker tysta ner. Den att man gärna sällar sig till klungan, hellre än att stå ensam.

Bara om vi alla publicerar Charlie Hebdos satirteckningar så har vi stått upp för yttrandefriheten, tycks vissa mena. Men är inte poängen denna, att det ska vara tillåtet och möjligt att utan hot publicera teckningar även om ingen annan gör det?

Huvudsaken borde vara att vi försöker tänka själva, hävda vår integritet och är beredda att stå upp även i de fall vi uppfattas som kontroversiella, inte att vi alla är just Charlie.

Maria Eriksson är chefredaktör för Svensk Tidskrift.