Print Friendly

Wolmar Boman; Försvarsutgifterna

Av Redaktionen | 31 december 1981


1981


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Insänt
Försvarsutgifterna
l ett rundabordssamtal i Svenska Dagbladets
rtgi får en tid sedan framfcirde våra ansvariga
&irsvarsgrenchefer sina synpunkter på den
S\fnska försvarsdebatten. Sammanfattningsvis
kunde läsaren konstatera att denna rör sig mest
om ekonomiska frågor, fristående från den av
rtgering och riksdag uppsatta målsättningen,
varigenom grunderna för försvarets uppgifter
och framtid undanskymmes. Av dessa uttalanden framgår att allmänheten genom denna inriktning av debatten ges uppfattningen att förn·arskostnaderna kan inrangeras som en del av
budgeten som kan avvägas i jämförelse med
andra, inrikespolitiskt önskvärda kostnader.
Helt förbigås att målsättningen – och därmed
kostnaderna – betingas av förhållanden som vi
svenskar kan påverka mycket litet, nämligen
den aktuella säkerhetspolitiska situationen i
l”årlden liksom den långsiktigt bedömda eller
l”åntade politiska utvecklingen framförallt
inom vårt närområde. Man söker i stället framIöra önskemål och förhoppningar om en fredlig
1-ärld, vari Sverige skall gå före som mönster
och vara först i fråga om avrustningen – ideellt
riktigt och inrikespolitiskt mycket gångbart eftersom man därigenom kan förespegla minskade f<irsvarskostnader.
Verkligheten talar ett annat språk. En försämring av den utrikespolitiska situationen kan
ske snabbt. Att en sådan försämring inte kan
omsättas snabbt i ett starkare svenskt försvar
blott genom att i den aktuella situationen tillskjuta pengar talar man inte om . Ännu mindre
vill man från politiskt håll i debatten klargöra
fakta som underlag för en allvarligt menad diskussion, nämligen att det tar många år – åtminstone 5-6 år – att nå en högre rustningsnivå igen, om man genom kortsiktiga beslut
urholkar försvarsorganisationen genom minskade försvarsanslag, så snart någon politisk avspänning kan skönjas.
Genom den osakliga – eller medvetet snedvridna – argumenteringen, som kontinuerligt
framförs vid politiska möten och i massmedia
bibringas allmänheten uppfattningen – så
småningom som en sanning – att vi i Sverige
inte har råd att betala mer för försvaret än
dagens kostnader. Att anslagen minskats och
att andelen i budgeten också minskats ända
sedan 60-talet med en urholkning av försvarskraften som följd och med risk för att av regering och riksdag fastställd målsättning inte kan
uppnås, därom talas föga. Detta måste betraktas som en medveten politisk ansvarslöshet, när
det dessutom föreligger klara tendenser på ytterligare försämring av det utrikespolitiska klimatet och den militära strategiska bilden i norra Europa.
Man kan ibland tala om denna försämring
av den säkerhetspolitiska bilden och om fiasko
för förda nedrustningsförhandlingar. Men att
omsätta dessa konstateranden på ett riktigt och
verklighetstroget bedömande av kraven på ekonomisk satsning på vårt försvar – dit sträcker
sig inte politiska ”försvarsexperter” typ MajBritt Theorin.
Bedömningen av det strategiska läget sker
ofta från egen utgångspunkt med Sverige som
centrum. Man kan göra tankeexperimentet och
försätta sig i en rysk generals situation att från
Moskvas horisont granska kartorna i huvudriktning östväst. Mot Atlanten ligger då Sverige i Skandinavien som en neutral barriär, medan Nato håller tillfartsvägarna mot Atlanten
både i norr (Nordnorge, Kirkenes) och i söder
(Väst-Tyskland, Danmark). För att behärska
Atlantvägarna bör – på samma sätt som Tyskland 1940- Sovjet hålla den norska atlantkusten. Hur kan sovjetiska stridskrafter lättast nå
denna?
Naturligtvis måste man i Moskva säga sig att
om Sverige vore svagt försvarat skulle det vara
enklare att utnyttja Finland som bas (med
hjälp av vänskaps- och biståndspaktenl och l)
längs malmbanan och med den parallellt
gående nya landsvägen Luleå – Riksgränsen
– Narvik kringgå Nato i Nordnorge och ställningen i Lyngen-området samt 2) över Kvarken i Bottniska viken med nuvarande överskeppningsmöjligheter och med helikopter- 184
4. , ,c;·l •
..
transporterade förband också utnyttja vägen
över Sundsvall, Östersund mot Trondheim.
Att man i ett sådant bedömande av sovjetiska strategiska krav i en strid mot Nato med
USA skulle avstå från att anfalla Sverige för att
vi vill ha fred och vill vara utanför krig m m –
det är ju absurt att tro, när man känner till den
kalla verkligheten: Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Afghanistan 1979, Polen?
Bedömandet blir emellertid ett helt annat
om Sverige har ett starkt försvar. Då kanske
man inte vinner några fördelar med att dra in
Sverige.
Om Sverige har ett starkt försvar – och fortfarande trots påbörjad urholkning är det starkt
och bristerna kan snabbt repareras – vinner
185
Sverige att insatserna som vi svenskar gör till
vårt försvar just blir vad vi själva önskar: vi kan
hålla oss utanför ett krig. Försvarskostnaderna •
blir därmed fredsbevarande.
Det är med sådan bakgrund man skall diskutera Sveriges förmåga att ha råd till ett starkt
försvar och göra avvägningar gentemot inrikespolitiska utgifter.
För att få en riktig grund för vår försvarspolitik fordras en bakgrundsinformation av utrikespolitiska och säkerhetspolitiska fakta. Men en
sådan argumentering ligger tyvärr oftast fjärran från de ”försvarsexperter” som mest kommer till tals i våra massmedia.
Wolmar Boman

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner