Print Friendly

Wilhelm Agrell; En replik

Av Redaktionen | 31 december 1989


1989


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

244
– utnyttja värnpliktiga under grundutbildning, vilket innebär insats med ej
färdigutbildad personal,
– ”stående” värnpliktsförband genom
förlängd tjänstgöring efter utbildningstiden vilket ständigt kostar mycket
pengar och ger angriparen alla möjligheter att beräkna sin insats eftersom
vår är fullt mätbar,
– ”stående yrkesarme”, vilket innebär
brott mot värnpliktsiden och enorma
kostnader för ett för litet försvar eller
WILHELM AGRELL:
En replik
D
et är förvisso riktigt att jag i min
artikel i SvT 2/89 avstod från att
presentera något detaljerat förslag till lösning av de problem som hotet
från ett strategiskt överfall ställer den
svenska försvarspolitiken och försvarsplaneringen inför. Mitt huvudsyfte var att
kritisera de resonemang som på skilda
håll förts om våra möjligheter att få och
reagera på förvarning och de förslag till
åtgärder som skisseras bl a i Försvarsmaktutredning 88 och Försvarsmaktside
2000, liksom i Rossanders inlägg i SvT
8-9/88. Att jag än så länge inte vill precisera ett eget förslag borde inte förta värdet i en kritik av dem som redan ligger på
bordet. Det är ju, eller borde i vart fall vara, utifrån en sådan granskning som debatten kan bidra till att klarlägga var de
konstruktiva lösningarna bör sökas.
– inkallelser vid behov, vilket innehåller
risken att man är för sent ute,
kan jag fortfarande inte annat än rekommendera det sista alternativet. Glöm inte
att det i sig innehåller en icke föraktlig
styrka ”stående förband” ur marinen och
flygvapnet och bygger alltså på kompletterande inkallelser redan vid svaga indikationer på kris eller oroligheter.
Utgångspunkten för mitt resonemang
är att jag, till skillnad från Rossander, har
en betydligt mer skeptisk hållning till våra
möjligheter att erhålla, tolka och inte
minst reagera på de varningssignaler som
faktiskt kan komma att föregå ett strategiskt överfall. Här finns osäkerheter
som vi aldrig kan trolla bort och som vi är
tvungna att anpassa försvarsstrukturen
efter.
Detta leder till att jag har svårt att dela
Rossanders syn på hur vi skall kunna skapa en förmåga att vid behov disponera
tillräckliga militära resurser för att omöjliggöra ett framgångsrikt strategiskt överfall. Osäkerheten kring våra förvarningsmöjligheter är nyckelproblemet, inte
minst därför att angriparen kan manipulera dessa möjligheter i flera olika avseenden. För den som verkligen tror på våra
förvarningsmöjligheter behövs egentligen
inga åtgärder alls eftersom ett strategiskt
överfall då kan bortdefinieras som ett
omöjligt angreppsfall, av det enkla skälet
att erforderliga inkallelser omgående
kommer att genomföras när ett spänt politiskt och militärt läge uppstår.
Rossander ligger nära denna ståndpunkt, men argumenterar för att toleransnivån på förvarningssignaler bör sänkas
så att det svenska försvaret börjar utnyttja
beredskapsinkallelser mer aktivt än hittills så att inte motståndet blir alltför stort
i en verklig krissituation. Mot detta talar
att det finns en rad förhållanden som gör
att sådana ambitioner i realiteten är svåra
eller omöjliga att nå upp till, därför att beredskapsinkallelser inte bara handlar om
förvarningsmöjligheter utan också om att
denna typ av beslut påverkas av en rad
andra faktorer som partitaktik, försvarsekonomiska prioriteringar och samhällsekonomi.
Rossander liknar de samhällsekonomiska konsekvenserna av en omfattande beredskapsinkallelse med senhöstens influensaepidemi. Det kan mycket väl hända att de samhällsekonomiska konsekvenserna av en beredskapshöjning i efterhand inte skulle visa sig vara annorlunda. Den avgörande skillnaden är istället att en influensaepidemi inte föregås av
politiska beslut, den kommer när den
kommer och är över när den väl haft sin
gång. Liksom en kall vinter har epidemin
sina samhällsekonomiska kostnader, vilka
245
kan summeras i efterhand. Det är någonting helt annat för de politiska beslutsfattarna att själva åsamka samhället kostnader, vilkas omfång man dessutom inte
kan överblicka när beslutet skall tas. Ett
genomgående tema under beredskapsåren var ju samlingsregeringens återhållsamma inställning till överbefålhavarens
krav på inkallelser, något som var särskilt
utpräglat i början av kriget.
Av de fyra tänkbara alternativen att
möta behovet av tillräckliga styrkor som
Rossander skisserar framstår därför en
kombination av det första och det andra
som det mest ändamålsenliga, alltså användningen av värnpliktiga under grund- (och repetitions-) utbildning i kombination med stående värnpliktiga beredskapsstyrkor. Detta skulle kunna garantera att en svensk stats- och militärledning, i
alla lägen och oberoende av hur förvarningen fungerat, förfogar över styrkor och
handlingsmöjligheter som gör det omöjligt för en angripare att ”krypa under” vår
mobiliseringströskel och genomföra ett
strategiskt överfall.
Att dessa beredskapsstyrkor skulle
kosta mycket kan säkert vara både riktigt
och beklagligt men utgångspunkten för en
diskussion av hotbilder och försvarsstrukturer måste rimligen vara att man
först och främst försöker klarlägga vilken
typ av resurser som egentligen behövs vare sig detta innebär ett radikalt brott mot
etablerade försvarspolitiska principer eller ej.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism