Print Friendly

Vittnen om livet bakom slutna gränser

Av Tomas Brandberg | 2 juli 2010

Ralph Hassig och Kongdan Oh
The Hidden People of North Korea, Everyday Life in the Hermit Kingdom
Rowman & Littlefield 2009

Medan de nordkoreanska relationerna med omvärlden sedan länge varit världsnyheter, vilket de senaste veckorna mer än väl illustrerar, har det vilat ett sorts mystiskt skimmer över livet inom Nordkoreas gränser. De slutna gränserna och milt uttryckt strikta reglerna för de fåtaliga besökare som släpps in förhindrar insyn till den grad att det tidigare ansågs vara svårt att uttala sig om livet innanför landets gränser. Om detta någonsin var sant så är det inte det längre. Tiotusentals, enligt vissa uppskattningar hundratusentals, nordkoreanska flyktingar lever illegalt i Kina och över femton tusen har tagit sig till Sydkorea. Enskilda vittnesmål bör givetvis granskas kritiskt, men genom att intervjua ett stort antal flyktingar går det att dra trovärdiga slutsatser.

Författarna Ralph Hassig och Kongdan Oh har gjort just detta och i ”The Hidden People of North Korea, Everyday Life in the Hermit Kingdom” (2009) presenterar de en ganska detaljerad bild av ett samhälle i konstant kris, som samtidigt har visat sig vara förvånansvärt stabilt. Mycket känner man igen från tidningsartiklar i etablerade dagstidningar; det extrema kontrollsamhället, fattigdomen och den skruvade propagandan.

Svälten på 1990-talet är också bekant för allmänheten, men dess inverkan på det nordkoreanska samhället har sannolikt gått de flesta förbi. Förutom att uppskattningsvis mellan 3 och 5 procent av befolkningen svalt ihjäl, tvingades många att konsekvent bryta inta bara mot samhällsandan utan också lagen för att överleva, problematiskt i ett land där lagöverträdelser kan få oerhört allvarliga konsekvenser. År 2002 övergavs formellt utdelning av livsmedel via det så kallade ”public distribution system” och sedan dess är det var och ens ensak att skaffa fram mat.

Denna situation har intressant nog drivit fram ett omfattande entreprenörskap och i synnerhet många kvinnliga egenföretagare (männen brukar ha uselt betald fast anställning) har blivit familjeförsörjare. Men i och med att ingen lagstiftning skyddar entreprenörerna, tvärtom är de ofta lovligt byte för myndighetspersoner, blir systemet oförutsägbart och extremt korrupt. Sammantaget har statens reträtt från att distribuera livets nödtorft, en de facto ”marknad” för allt från mat och sex till insmugglade konsumtionsvaror från Kina i kombination med den extrema korruptionen gjort att pengar blivit oerhört viktigt, tvärtemot vad man kanske föreställer sig. Inte minst ger pengar viss möjlighet att hantera polis och myndigheter.

Hassig och Oh ägnar ett helt kapitel åt ledaren Kim Jong Il, som tog över efter sin far Kim Il Sung 1994. Medan Kim Il Sung fortfarande åtnjuter stor respekt hos det nordkoreanska folket är Kim Jong Il illa omtyckt. Många nordkoreaner förknippar krisen på 1990-talet med hans makttillträde, trots att de illavarslande trenderna fanns där sedan tidigare. Men mot alla odds, och mot vad många experter förutsåg, har Kim Jong Il visat stor intellektuell skärpa i det interna och internationella maktspelet. Politiken att sätta ”militären först” bär hans signum, vilket har blivit något av en samhällsfilosofi.

Gentemot omvärlden upprätthåller Kim Jong Il en avskräckande militär styrka och för den egna befolkningen kan han motivera bristerna med att militären måste prioriteras. Med den avrättade rumänske diktatorn Ceausescus öde på näthinnan har han ingen anledning att överge sin maktposition och egentligen inte heller någon anledning att mjuka upp diktaturen. Hans makt vilar på lojaliteten hos en privilegierad femtedel av befolkningen, som mer eller mindre rationellt antar att de skulle förlora på en regimkollaps, trots att deras levnadsstandard i de flesta fall är betydligt sämre än den är för relativt fattiga sydkoreaner.

Hassig och Oh moraliserar inte över makteliten, inte heller över de militärer som upprätthåller systemet. Kontrollsystemet är så beskaffat att eventuella konspirationer kvävs i sin linda och de mest förfärliga straff väntar dem som misstänks vara fientliga gentemot Kim Jong Il. Ju större makt en individ har, desto hårdare bevakas han eller hon och den som faller i onåd kan lugnt räkna med att även familjemedlemmar och nära bekanta drabbas mycket hårt.

Att läsa om fånglägren tar emot när man försöker inse att det är verklighet och inte fiktion. Antalet politiska fångar i landet uppskattas till en procent av befolkningen, vilket alltså exkluderar ”vanliga” fångar. Villkoren förefaller sammanfattningsvis vara fullt jämförbara med nazisternas koncentrationsläger. Organiserade massavrättningar äger visserligen inte rum, å andra sidan svälter fångarna ofta ihjäl om inte någon utifrån kan muta vakterna och leverera extra matransoner. Eftersom hela familjer kan fängslas, drabbas även barn av tillvaron som lägerfångar.

För vanligt folk är tillvaron ”bara” besvärlig. Den akuta hungersnöden är förbi, men fortfarande är undernäringen och fattigdomen utbredd. Emellertid har svarthandeln över gränsen till Kina blivit något av en ventil. Därifrån sipprar konsumtionsvaror och mobiltelefoner in medan flyktingar tar sig ut till en osäker tillvaro som illegala migranter i Kina. Situationen i Nordkorea är sammanfattningsvis just så prekär som den tidigare bristen på information gav anledning att befara. Detta har dokumenterats i ett större antal böcker som utkommit sedan millennieskiftet, varav flera under det senaste året.

Det går alltså inte att säga att man inte vet, möjligen att man inte vill veta. Och ska man bara läsa en av dessa böcker så är ”The Hidden People of North Korea, …” en het kandidat. Utgiven förra året är den relativt väl uppdaterad och belyser många aspekter av det nordkoreanska samhället och samtidigt som den är lättläst är den skriven med viss vetenskaplig stringens.

Tomas Brandberg, tankesmedjan Captus, är frilansskribent och forskningsingenjör.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner