Visst kan vi bättre än så!

Behövs det mer självständiga riksdagsledamöter? Nej, deras uppgift är att föra ut och förklara regeringens och riksdagens politik, skrev Erik Weiman, landstingsråd (M) Uppsala län, förra veckan. Tvärtom, svarar Anne-Marie Pålsson, riksdagsledamot (M), är en av riksdagsledamöternas viktigaste uppgifter, enligt grundlagen, att kontrollera regeringen.

Vad skall en riksdagsledamot göra? Den frågan har jag ställt många gånger — till tunga statsvetare och ledande politiska företrädare — utan att få något entydigt svar.

Men det moderata landstingsrådet Erik Weiman (Uppsala) vet besked. Min uppgift som riksdagsledamot är att utanför riksdagen ”beskriva, förklara och motivera den politik som riksdag och regering lägger fast”.

Weiman påpekar också att politiker ute i landet har ett rättmätigt krav på sina riksdagsledamöter och att det kravet innebär att vi riksdagsledamöter genomför den politik partiet gick till val på.

Det är förvånande hur en ledande moderat företrädare som Weiman så tydligt avviker från det krav på en bättre och effektivare konstitution, som det parti han företräder alltid ställt.

Medan Weiman anser att riksdagen skall försvagas och bestå av ledamöter som främst skall verka som försäljare av de idéer som hans parti utvecklat, har moderaterna länge förordat åtgärder för att stärka riksdagen. Här hittar vi exempelvis krav på en författningsdomstol och ett starkt utökat personvalssystem. Båda förslagen syftar ytterst till att stärka demokratin genom ett ökat inslag av maktdelning och här spelar riksdagens ställning en helt central roll.

Weimans syn på riksdagen finner heller inget stöd i grundlagen. Enligt dess inledande paragraf utgår all offentlig makt från folket och några paragrafer senare slås fast att riksdagen är folkets främsta företrädare.

Riksdagens uppgift är vidare, enligt samma paragraf, att lagstifta, besluta om skatt till staten och hur den skall användas samt att kontrollera regeringen. Något annat än så säger inte grundlagen om riksdagens uppdrag.

Den uppgift som grundlagen gett oss är således av intern karaktär – att läsa propositioner, bedöma och värdera dem, ställa frågor, skriva motioner och delta i debatter. En grannlaga uppgift som kräver tid, kompetens och stark förankring i verkligheten. Det är ju mestadels mycket komplicerat material som vi skall ta ställning till.

Det skall emellertid inte tolkas såsom att vi inte skall delta i aktiviteter utanför riksdagen. Tvärtom, det ligger faktiskt i vårt eget intresse att vi gör det. I annat fall är risken stor att vi förpassas in i anonymitetens mörker. Vad det innebär för chansen till omval inser alla.

Men ingenstans i grundlagen står något om att riksdagsledamöternas uppgift är att marknadsföra regeringens politik. Snarare sägs det tydligt att vi skall granska den. Men om ledamöterna skall ha som uppgift att sälja regeringens politik, vem skall då granska den? Skall den uppgiften helt överlämnas till oppositionen eller kanske rentutav till massmedia?

Den granskande uppgiften är i själva verket den mest centrala för hela riksdagen. Makt måste kontrolleras, ty makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut.

Men bara makt kan makt bekämpa. Det är därför som riksdagen har getts kontrollmakten, en uppgift som alla parlament i den utvecklande delen av världen har i förhållande till sina regeringar.

För att klara av detta uppdrag räcker det inte med att riksdagen har försetts med ett antal formella instrument — KU, Riksrevisionen, JO, rätten att väcka enskilda motioner och rätten att ställa frågor till statsråden. Instrumenten måste också ha tillräcklig skärpa för att kontrollen skall kunna utövas effektivt. För det krävs en konstitution som ger riksdagen en reell makt. Det har vi inte. Vår konstitution är mycket svag internationellt sett. Till skillnad från den i alla andra länder i den civiliserade delen av världen innehåller den nämligen inget alls av maktdelning.

Istället har vi valt en extrem form av parlamentarism. All makt har hamnat hos riksdagen. Men bara på pappret, ty i praktiken ligger den hos regeringen och hos partieliterna.

Det andra kravet är att vi har ett parlament med starka parlamentariker. Det har vi inte heller. Och också i detta avseende skiljer vi oss markant från parlamenten i vår omvärld.

Låt mig bara nämna några exempel. De medel som avsätts för att stödja oss i vårt uppdrag betalas till partierna inte direkt till oss. Få andra länder har valt denna lösning. Den hjälp jag får bestäms alltså inte utifrån mina behov utan utifrån arbetsgivarens — dvs partiets — önskemål.

Med denna lösning går det heller inte att granska hur de medel som skattekollektivet bistått partierna och dess riksdagsledamöter med används. Partiernas ekonomi står utanför offentlig kontroll. Inte ens Riksrevisionen har rätt att granska den. Också i detta avseende avviker vi markant från vår omvärld.

Partierna har också nästan total kontroll över nomineringar. Med detta får partieliten ett starkt grepp över de personer som är engagerade i partiet och kan bestämma vilka som kan komma ifråga för attraktiva uppdrag utan att behöva fråga väljarna eller partimedlemmarna.

Som riksdagsledamot blir det därför viktigare att hörsamma partiets önskemål än att tillvara ta väljarnas intressen. I maktställning är detta extra problematiskt. Det krav som grundlagen ställer på mig att granska regeringens politik, har förvandlats till att okritiskt sälja den.

Helt i sin ordning om man skall tro Weiman, som förordar än mindre självständighet hos riksdagsledamöterna och än mera anpasslighet till partiets marknadsföringsstrateger.

Hans rekommendationer förtjänar att jämföras med den förre amerikanske presidenten Bill Clintons syn på ett gott presidentskap. Clinton nämnde fyra faktorer. En av dem var kongressen. Bry dig om kongressen, löd hans råd. Gör du inte det kan du inte räkna med dess stöd.

I demokratins högborg USA tar man inte kongressens stöd som en självklarhet. Den får man arbeta för att få.

I Sverige utgår man från att riksdagens ledamöter, utan att knorra, gör sig till regeringens och partiernas knähund.

Visst kan vi bättre än så!


Följ hela debatten om självständiga riksdagsledamöter:
Denna text är ett svar på Erik Weimans inlägg Riksdagen inget transportkompani. Vilket i sin tur var ett svar på Anne-Marie Pålssons Den maktlösa makten.