Print Friendly

Visst kan inflationen hejdas!

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

532
VISSTiKAN INFLATIONEN HEJDAS!
Varje skatteskärpning har en
inflationsfrämjande effekt,
men den främsta orsaken till
inflationen ligger i löntagarnas ständigt återkommande
krav på generellt ökade löner.
Inflationens källa är belägen
vid Barnhusgatan i Stockholm, LO-högkvarteret, hävdar civilingenjör Oscar Lundqvist. Det finns emellertid ett
radikalt botemedel, anser
förf., nämligen att riksbanken förständigas att klart
säga ifrån, att den inte kommer att öka den utelöpande
sedelmängden, om parterna
på arbetsmarknaden genomdriver löneökningar av inflatorisk karaktär. ”Det måste
göras rent hus med alla de
teser, genom vilka icke blott
löntagarnas utan även många
andras omdömen förvillats”,
slutar förf. sin artikel.
Av civilingenjör OSCAR LUNDQVIST
Skall man kunna bemästra inflationsproblemet- om man nu verkIigen vill detta – måste man ha
klara och entydiga begrepp som utgångspunkt för sitt resonemang
och för de åtgärder man vill föreslå. Först och främst gäller det att
definiera begreppet fast penningvärde, det vartill man syftar. Därefter har man att söka utröna de
verkliga orsakerna till att vårt penningvärde fallit och vidare att undersöka om dessa orsaker går att
undanröja.
Med inflation menar man numera – populärt – varje försämring av penningvärdet, vad som än
orsakat försämringen. Värdeförsämringen ger sig till känna genom
att man erhåller mindre valuta för
de pengar man ger ut, värdet må
ligga i varor eller i tjänster. Men
eftersom tjänster i realiteten alltid
betalas med varor är det på varupriserna det kommer an vilken valuta man erhåller för pengarna.
Det är också efter varoprisernas
stegring som man, oftast alldeles
riktigt, bedömer hur mycket pengarna förlorat i värde, hur långt inflationen fortskridit.
Vad är då ett varupris? Ehuru
för klarhetens skull något långrandigt kan ett varupris definieras
på följande sätt. Priset för en vara
är den i landets mynt angivna summan av de ersättningar som utbetalats eller uttagits för de i varan
nedlagda prestationerna, manuella
eller intellektuella, allt ifrån det att
råvaran hämtats ur jorden och till
dess varan överlåtes till köparen.
När en köpare betalar ett begärt
varupris är det således i själva verket en viss mängd prestationer som
han betalar för och får som valuta
för sina pengar. Härav kan slutas
att ett lands penningvärde är fast,
ingen inflation föreligger, så länge
en och samma mängd inom landet
utförda prestationer betalas med
ett och samma belopp i landets
mynt. Den valuta som erhålles för
penningenheten blir då ständigt
densamma.
Det faller av sig självt att det
här kan vara fråga endast om inom
landet utförda prestationer. Vad än
som sker i ett främmande land kan
rimligtvis icke påverka det egna
landets penningvärde, får ej tilllåtas göra detta. I annat fall skulle det vara utsiktslöst att söka bevara det egna penningvärdet. Det
var vi själva som på sin tid fastställde den svenska kronans guldparitet, dess värde i den internationella guldvalutan. När denna
guldparitet gått förlorad så ligger
skulden för detta uteslutande hos
oss själva.
En prisstegring är inte alltid
inflatorisk
533
Den här ovan framlagda definitionen på ett fast penningvärde får
emellertid icke tolkas så att alla
priser måste vara fasta för att penningvärdet skall kunna sägas vara
fast. Den i en viss vara nedlagda
mängden prestationer kan variera
från tid till annan, därmed också
dess pris. Den erfarenheten fick vi
göra i rikt mått under det senaste
världskriget. Många råvaror måste
då hämtas från mera avlägsna orter eller utbytas mot andra, mera
svårbearbetade råvaror. Genom
hindren för sjöfarten fördyrades
hemfrakterna för importvarorna
oerhört. Till följd härav var det
många varor som steg i pris både
snabbt och starkt.
Så långt dessa prisstegringar helt
orsakades av ökade realkostnader,
dvs. av att varornas tillverkning
och hemförsel krävde ett större
mått av prestationer, kunde det
dock ej vara tal om någon inflation. En köpare fick visserligen en
mindre varuvolym för sina pengar
men i denna mindre varuvolym var
nedlagd samma mängd prestationer som i den förut större varuvolymen. Realvalutan för pengarna,
alltså valutan mätt i den erhållna
mängden prestationer, var oförändrad.
Å andra sidan kan ett oförändrat varupris vara ett tecken på inflation. Detta fall föreligger när
priset för en vara icke sänkts trots
att dess tillverkning rationaliserats.
534
All verklig rationalisering innebär
ju att varuframställningen sker
med insats av en mindre mängd
prestationer. Sänkes då icke produktpriset i relation härtill, innebär detta att producenten eller hans
anställda – eller bägge parterna
– betingat sig högre ersättning för
sina oförändrade prestationer. Ehuru köparna får lika stor varumängd
för sina pengar är deras valuta,
mätt i arbetsprestationer lägre.
Realvalutan för köparnas pengar
har därmed nedgått och inflation
tillstött.
Påverkas inflationen av
skatterna?
Många anser att när varuskatten
höjdes den l juli 1965 så blev följden härav en allmän prisstegring
av inflatorisk karaktär. Varuskatten är dock icke en ersättning för
i varan nedlagda prestationer och
den kan följaktligen icke ingå i varupriset: skatten är en avgäld till
staten som konsumenterna har att
erlägga i samband med sina varuköp. Om denna avgäld tas ut separat eller om den är inbakad i
den betalning – obs icke pris –
som begäres av köparna är i sak
likglitigt. Höjes varuskatten är det
endast denna avgäld till staten som
ökas men några varupris höjs icke.
Den höjda varuskatten medförde
således icke någon allmän prisförhöjning, än mindre en sådan av inflatorisk karaktär.
Det har även föreslagits att genom en skärpning av den direkta
skatten söka motverka inflationen.
Enligt detta skulle det finnas ett
samband mellan skatter och inflation, men vilket detta samband är
har aldrig klart redovisats och det
torde ej kunna fattas av andra än
dem som betraktar en skärpt beskattning som universalbotemedlet
mot alla störningar i samhällsekonomin. Att införa skattepolitiken
som ett moment i penningpolitiken
är att ge skattepolitiken en uppgift
som den icke har och icke skall ha.
skatteskärpningar av alla slag
höjer medborgarnas levnadskostnader, detta är riktigt, men det är
en höjning som icke har det ringaste direkta samband med inflationen. Däremot har vi god erfarenhet av att skatteskärpningar så gott
som ofelbart föranleder krav på
– inflatoriska – löneökningar.
skatteskärpningar har således en
klart inflationsfrämjande effekt,
icke en inflationsdämpande.
Inflationens källa
Sedan många år tillbaka har de
fackligt organiserade arbetarna i
vårt land vid varje avtalsuppgörelse- utom den år 1950- rest och
lyckats genomdriva krav på generellt ökade arbetslöner, dvs. de
har krävt ökad ersättning även för
helt oförändrade arbetsinsatser,
Kravet har motiverats med att det
inte är mer än rätt att de LO-anslutna genom löneökning utfår sin
beskärda del av den allmänna välståndshöjning som den ökade produktionsvolymen möjliggjort· Därtill har herr Geijer i LO fogat den
tesen att löneökningar i takt med
produktionsökningen icke får inflatorisk verkan. Enligt vad som visats i det föregående är denna herr
Geijers tes helt oriktig. En löneökning vid oförändrade arbetsinsatser är alltid inflationsdrivande,
ja mer än detta, den är inflation.
Tesens omsättande i praktik har
också varit ödeläggande för vårt
penningvärde, som sedan är 1939
nedgått med något mellan 70 och
75 procent. Med gott fog kan därför sägas att inflationens källa är
belägen vid Barnhusgatan i Stockholm.
Herr Geijers tes blir icke sannare därför att Svenska Arbetsgivareföreningen till synes accepterat den, ehuru säkert motvilligt och
blott inför hotet av en arbetskonflikt. Sä till vida har alltså SAF
att med LO dela ansvaret för den
genomlidna inflationen.
Vad herr Geijer förbiser eller
icke vill inse är att en produktionsökning kan åstadkommas endast
genom produktionens rationalisering och genom ökade individuella
arbetsinsatser. Genom de prissänkningar som bör och skall följa på
rationaliseringen erhåller alla medborgare sin beskärda del av produktionsökningen, alltså icke enbart de kroppsarbetande. Den lö-
nepolitik som bedrivits har lett till
att otaliga medborgare i små omständigheter fått sitt läge förvärrat. Samtidigt har penningspararna, de som med sina besparingar
535
finansierat rationaliseringen, fått
se realvärdet av sina besparingar
nedgå i takt med inflationens fortskridande. En lönepolitik som fått
sådana följder den kan sannerligen
icke kallas vare sig social eller demokratisk.
Egna erfarenheter
Finns då något medel att hindra
en fortsatt inflation, att avbryta
kapplöpningen mellan löner och
priser? Den frågan har vi själva
under de närmaste åren efter det
första världskriget besvarat jakande. Det lyckades då för oss att icke
blott få en snabbt fortskridande inflation att avstanna, utan vi kunde till och med förbyta den i en
deflationsprocess så stark att guldpariteten för sedlarna kunde ätervinnas. Vi förmådde alltså då att
höja sedelvärdet: därmed är det
till fullo bevisat att möjlighet finns
att bevara det.
Det medel som då användes var
en av riksbanken företagen utomordentligt stark beskärning av den
utelöpande sedelmängden, främst
genom indragning av lämnade krediter, icke minst krediter till de enskilda bankerna. Så gott som hela
näringslivet råkade härigenom i
likviditetssvårigheter och massor
av företag, även normalt fullt livskraftiga sådana måste slå igen. Vi
fick uppleva en ytterligt svår konjunkturkris med massarbetslöshet
i följe.
Den kraftiga indragningen av
sedlar till rikshanken betydde ert
536
lika kraftig beskärning av den fria
köpkraften på marknaden. Det
fanns ej tillräckligt med pengar för
att producenterna till rådande höga
priser kunde få avsättning för sina
varor. Samtidigt måste producenterna för att stärka sin likviditet
på allt sätt söka öka avsättningen.
Följden blev realisationer till
starkt nedsatta priser och så små-
ningom tvång att sänka arbetslö-
nerna till paritet med dessa sänkta
priser. Med den hårda penningpolitiken fortsatte riksbanken ända
till dess förkrigsnivån för priser
och löner uppnåtts, därmed också
guldpariteten för sedlarna.
Det är mycket möjligt, kanske
till och med troligt, att vi ej helt
kunnat undgå en efterkrigskris,
detta därför att så många stater
handlade på samma sätt som vi.
Vår kris hade dock säkert blivit
avsevärt mildare – icke minst för
löntagarna – om vi inskränkt oss
till att sätta stopp för vidare inflation, icke sökt driva denna
tillbaka. De skadeverkningar och
orättvisor som åtföljer en inflation kan dess värre aldrig genom
en efterföljande deflation göras
ogjorda eller sonas. Så långt därifrån, att en deflation åstadkommer nya skadeverkningar och nya
orättvisor. Däremot kan man mycket väl införa en ny valuta, hos
oss kanske en nykrona motsvarande fyra nukronor. Därmed skulle
man kunna undgå eller minska det
förakt för penningen som nu är
tydligt skönjbart. Västtyskland,
Finland och Frankrike har visat
att ett sådant byte av valuta kan
ske snart sagt helt smärtfritt.
Den hårda läxan från de första
åren av tjugotalet bör ha lärt oss,
dels hur vi skall handla för att få
inflationen att avstanna, dels hur
vi icke skall handla om vi vill undgå en mer eller mindre svår depression. Det var ett rent penningpolitiskt medel som då tillgreps: en
drastisk indragning av den utelö-
pande sedelmängden. Den politiken
skall vi noga akta oss för att upprepa. Däremot bör vi nu och för
framtiden hålla sedelförsörjningen
så pass stram att det inom ramen
för denna, rättare sagt inom ramen för den del av sedelförsörjningen som kan betraktas som fri
köpkraft, icke finns utrymme för
inflatoriska prisstegringar. I och
med detta finns det ej heller utrymme för inflatoriska löneökningar, högre löner för samma arbetsprestationer.
En upprepning av Palmstruchska
bankens sedelpolitik
Att rätt handha sedelutgivningen
är hos oss en riksbankens sak, dennas och ingen annans. De enskilda
bankerna få ju ej ge ut några egna
sedlar och de kan således i fråga
om sedelförsörjningen varken göra
till eller från, detta såvida man
icke ställer det absurda kravet på
dem att de skall låta insatta medel ligga oanvända. Så långt har
dess bättre ej heller riksbanken
gått i allt sitt oberättigade klander
av de enskilda bankerna.
En sådan stram penningpolitik,
som här ovan förespråkats, har vår
riksbank icke fört, rättare sagt icke
tillåtits föra. Från regeringens sida
har nämligen i klara verba sagts
ifrån att ”det ej kan få komma i
fråga att riksbanken för en annan
politik än regeringens”. I realiteten
är det därför regeringen och främst
dess finansminister som är ansvarig för den överförsörjning med betalningsmedel som ägt rum. En finansminister vilken som vår nuvarande med jämnmod finner sig
i en årlig försämring av penningvärdet med några procent, rent av
vill förneka att den kan kallas för
inflation, gör mera skäl för benämningen inflationsminister.
Här skall ej göras ens ett försök
att ange en exakt siffra för hur
stor överförsörjningen med betalningsmedel är. Dock gör man sig
säkert icke skyldig till någon överdrift om man vågar påstå att sedelförsörjningen i dag är minst
fyra gånger den som verkligen erfordrats för ett normalt fungerande näringsliv – om 1939 års penningvärde kunnat bevaras. Uppenbart för alla torde också vara att
utan denna överförsörjning hade
hela den genomlidna inflationen
varit otänkbar.
Nakna sanningen är att vår riksbank gjort – eller tvingats göra –
samma misstag som den Palmstruchska banken för trehundra år
sedan. Den banken gav ut sedlar
537
till sådant överflöd att den blev ur
stånd att infria sin förbindelse att
vid anfordran inlösa sina sedlar i
klingande mynt. Den gången var
det ingen tanke på att lösa banken
från denna förbindelse utan den
fick gå i konkurs. I våra dagar har
man genom ett enkelt riksdagsbeslut satt ur kraft myntlagens föreskrift om riksbankens skyldighet
att vid anfordran inlösa sina sedlar till å dem angivet värde i guld.
I realiteten betyder detta att sedelinnehavarna och penningspararna
för sina fordringar på riksbanken
utsatts för tvångsaccord, icke så-
dant tvångsaccord i konkurs som
enligt lag kan få förekomma, utan
tvångsaccord utan konkurs.
Recept mot inflation
Efter detta är det ganska lätt att
förstå vad som bör göras för att
förhindra fortsatt inflation. Det
viktigaste är att riksbanken klart
säger ifrån, förständigas att säga
ifrån att den icke kommer att öka
den utelöpande sedelmängden, om
parterna på arbetsmarknaden medger eller genomdriver löneökningar
av inflatorisk karaktär, högre lö-
ner för oförändrade arbetsinsatser.
En sådan deklaration lär göra fullt
klart för landets producenter att
de vid prisförhöjningar, framtvungna av löneökningar, icke kan
få avsättning för samma produktionsvolym. De måste inskränka
produktionen och därmed försämra lönsamheten. Därtill måste de
friställa arbetskraft. Både för egen
538
skull och för landets måste de bestämt avvisa alla krav på generella
löneökningar.
Löntagarna i gemen kanske ännu icke lika klart inser dessa konsekvenser av en missriktad lönepolitik: de bör upplysas härom. Det
måste göras rent hus med alla de
känslobetonade teser, direkt osanna eller halvförljugna, genom viiLämplig julklapp
ka icke blott löntagarnas utan även
många andras omdömen förvillats.
Går löntagarna trots allt till strid,
det vanvettigaste som kan hända,
skall varken stat eller riksbank ingripa på annat sätt än just genom
upplysning, sann upplysning om
de ekonomiska realiteterna. Dem
kommer man aldrig förbi.
Presentkort kan rekvireras genom att
prenumerationsavgiften, kr 25: -, insättes å
Svensk Tidskrifts postgirokonto nummer 7 27 44.
Angiv dels egen dels mottagarens namn
och adress på girokupongen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner