Print Friendly

Visst kan Baltikum försvaras

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

et kalla kriget är
slut, men det
finns en del viktiga läxor att lära.
Den forsta satsen i
foregående mening är med läpparna
allmänt bekänd, men beklämmande
många politiker har svårt att dra konsekvenserna därav. Deras reaktionsmönster präglas fortfarande av Jahavärlden. Rysslands strävan att återställa sin intressesfar röner allt större
framgång jämsides med ängslan i väst
for att utvidga Nato. Ryska hotforeställningar anteciperas på ett sätt
som blir självuppfYllande.
Den andra satsens sanning är inte
ens allmängods. Det märks inte minst
när de baltiska ländernas säkerhet
konuner på tal. ”Dessa länder kan
inte forsvaras” sägs av många, inte
minst av så kallade strategiska
experter. Det är ett rent metafYsiskt
påstående, omöjligt att bekräfta eller
10
Bo HUGEMARK:
Visst kan
Baltikum försvaras
vederlägga. Inte heller gör omständigheter skulle innebära att
tillägget ”på grund av att det alltfor stora delar av västs territorium
saknar strategiskt djup” påstå- – bl a hela Västtyskland – måste
endet mer meningsfullt uppges 1 en inledande fordröjningsFör att man skall kunna disku- strid.
tera forsvarsmöjligheter måste
man definiera ett antal forutsättningar. Men även så blir slutsatserna osäkra; alltfor många omätbara faktorer är inblandade.
Inget land är forsvarslöst i alla
lägen. Inget land kan forsvaras i alla
lägen. Finland visade stor motståndskraft 1939 i ett till synes hopplöst
strategiskt läge. Motståndet räckte
inte till att hejda ryssen per omgå-
ende vid gränsen, men till ett sådant
segt motstånd att en acceptabel fred
kunde forhandlas fram. Sverige
kunde inte försvaras mot ett sovjetiskt angrepp på 1950-1980-talen
men hade ett så starkt försvar att den
hjälp man (i tysto) räknade med
skulle hinna fram.
Brist på strategiskt djup
Natos strategi under det kalla kriget
präglades just av brist på strategiskt
djup. Det sågs utsiktslöst att med
konventionella medel kunna hejda
de röda massarmeerna vid gränsen, i
synnerhet som denna gräns av
politiska skäl inte kunde befastas. En
regelrätt försvarsstrid under dessa
SV E NS K TID SKRIFT
Härav följde strategin flexible
response med dess starka betoning på
möjligheten av en första kärnvapeninsats från väst. N atos strategiska ide
var avskräckning, inte försvar.
Den strategiske fackmannen kunde
hävda att Västeuropa inte kunde
försvaras. Politikerna kunde naturligtvis inte säga något sådant. Självklart kunde och skulle demokratin
försvaras mot det kommunistiska
hotet. Utan en sådan inställning
skulle avskräckningsstrategin förlora
all trovärdighet.
Nutidens politiker lyckas inte alltid
hålla isär begreppen. strategernas
pessimistiska utsagor rar motivera
uppmaningar till balterna att hålla sig
väl med ryssarna och tvekan att ta in
balterna i de demokratiska sta-ternas
säkerhetsgemenskap.
strategerna har dessutom fel i sak,
åtminstone när det gäller de mer
närliggande hoten, de som balterna
ser oroande tecken till i den ryska
propagandaoffensiven. Det är inte
längre fråga om de stora röda massamleerna mot vilka inget konventionellt försvar kunde hävda sig.
Ryska armens prestationer i Tjetjenien vittnar inte om oövervinnerlighet. Varfor skulle en sådan
krigsmakt inte kunna hejdas av ett
välutrustat estniskt, lettiskt eller
litauiskt forsvar?
Problemet är istället att dessa
länder forvägrats att bygga upp ett
effektivt forsvar. Länderna i väst, som
med ord hälsade baltemas frigörelse,
har i handling genom ett de facto
vapenembargo hindrat dem att fårsvara sin frihet. Kokvagnar, tält och
cyklar, ja, men inga vapen. De
baltiska statema tvingades köpa dyra
och delvis undermåliga vapen av
gamla öststater medan Sverige lagt
ner hundratals miljoner kronor på att
skrota övertaliga men fullt funktionsdugliga vapen såsom ett tusen luftvärnskanoner med ammunition. När
18 granatgevär Carl Gustaf tilldelades
den baltiska fredsbevarande bataljonen, sades det uttryckligen att det
var en engångsforeteelse (i motsats bl
a till alla fälthaubitser till det då och
då krigforande Indien).
Visst finns risk for att Ryssland
bygger upp ett övermäktigt militärt
hot mot de baltiska staterna – inte
minst sedan dess överträdelse av
CFE-avtalet legitimerats. Men
militär möjlighet är inte detsamma
som avsikt och beslut. Som under det
Kalla kriget är det avskräckning som
gäller.
Men, säger då strategerna,
avskräckning betyder kärnvapen och
skulle verkligen USA:s president
riskera Chicago for att forsvara en
remsa land vid Östersjön?
” Kokvagnar, tält och
cyklar, ja, rnen mga
vapm. De baltiska statema tvingades köpa dyra
och delvis undermåliga
vapen av gamla öststater
medan Sverige lagt ner
hundratals miljoner kronor på att skrota övertaliga menfulltfunktionsdugliga vapen såsom ett
tusen hiftvämskanoner
med ammunition.
”Motfrågan är given: Varfor skulle
han riskera det for att rädda den forna
fienden Tyskland från ockupation?
Det har aldrig funnits någon tydligt
uttalad ovillkorlig säkerhetsgaranti
innebärande automatisk kärnvapeninsats om Västtyskland invaderades.
Kärnvapenavskräckningen vilade i
stället på att angriparen inte kunde
utgå från att den var en bluff och
därfor inte vågade syna handen.
För övrigt torde det vara en alltfor
hänsynslösa män Kreml kanske
tänker mera på foljderna av
amerikanska ekonomiska sanktioner.
Samtidigt har emellertid Tjetjenien-kriget visat att frestelsen att ta
till våld är stor om snabba resultat
vinkar och omvärlden i forväg deklarerat sin overksamhet. En militärpromenad till Tallinn, Riga eller
Vilnius kan bli ganska lockande, i
synnerhet om den kan legitimeras på
ett sätt som får inrikes stöd och
motvillig acceptans i omvärlden. Den
pågående propagandakampanjen om
balternas, särskilt esternas, påstådda
fortryck av den ryska minoriteten
skulle väl kunna tjäna detta syfte.
På sistone har omvärldens omsorg
om stabilitet i Östersjöområdet
manifesterats på olika sätt, inte minst
genom statsminister Perssons kraftfulla uttalanden och genom hans
samtal med president Clinton i
frågan. Det är alldeles utomordentligt, i synnerhet om man
jämfor med den socialdemokratiska
politiken på 80-talet. Men kring en
kärnfråga går man som katten kring
den heta gröten: den militära
komponenten i Baltikmus säkerhetspolitik. USA törs inte ge baltema
forenklad historieskrivning att säga löfte om Nato-medlemskap. Sverige
att det i alla lägen var kärnvapen som
var enda skälet till att den ryska
ångvälten inte startade. Under
huvuddelen av det kalla kriget bör
det ha funnits mer positiva skäl for de
sovjetiska ledarna att inte starta krig.
Nu borde vara en sådan tid. För
Lebed kanske det räcker med omsorg
om de ryska soldaternas liv. Mera
SVENSK TID SKRIFT
avvisar de tankar som framforts om
att Baltikums grannländer skulle ta på
sig ett speciellt ansvar. Man forsöker
lugna de baltiska statema med att de
snarast skall få komma med i EU.
Men eftersom ”snarast” när det gäller
BU-inträde troligen betyder bortom
sekelskiftet, hoten finns idag och i
morgon, och BU-medlemskap hur
11
z
>
o
z
>
som helst inte ger uttryckliga dagsläget sådan patrullering i luften framfor allt vad gäller insats av flyg- z
säkerhetsgarantier, känner de sig inte
särskilt lugnade.
Säkerhet kräver, for Baltikum så
väl som for andra stater, utöver välvilliga ord från vänligt sinnade stater
och markeringar av att vara med i
gänget, också en del militär hårdvara.
Det är dags att bölja tala i dessa
termer.
Eget försvar viktigt
Som alla småstater behöver de
baltiska staterna egna forsvar plus
möjligheter att få hjälp utifrån.
Sistnämnda kan ske forberett från
hundsforvanter 1 en allians, eller
improviserat, av internationella
organisationer eller enskilda stater.
Kraven på detta forsvar kan beskrivas
i ett slags trappa:
• De baltiska staternas speciella
situation gör det angeläget att forst ha
ett forsvar mot forevändningar for
aggression. De måste ha egna resurser
snabbt gripbara for att stävja etniska
oroligheter, underblåsta eller
spontana, som skulle kunna utnyttjas
och på hav och i inlopp som endast
kan lämnas av nordiska grannar,
lämpligen finska F-18 och svenska
örlogsfartyg.
• En möjlig form av regelrätt
militärt angrepp är ett kuppartat
anfall – vad som i vår forsvarsplanering kallas strategiskt överfall –
riktat mot samhällets ledning och
nervcentra. Det genomfors i stor
utsträckning med luftlandsatta styrkor, fallskärmsfilida eller helikopterburna. De baltiska staterna har i sina
hemvärnsstyrkor goda möjligheter att
forsvara nyckelpositioner. Det
viktigaste bidrag som omvärlden kan
ge är luftforsvarsflyg, som kan göra
luftlandsättningar till mycket
vanskliga foretag.
• Skulle ett anfall också ske med
stora pansarstyrkor över landgränserna har nuvarande och for överskådlig tid disponibla baltiska styrkor
inte någon chans till ett avväljande
forsvar vid gränsen. De får begränsa
sig till att fordröja fienden, tillfoga
honom forluster och forsvara sådana
och sjöstridskrafter.
En vanlig reaktion, framfor allt från
moderat håll, på statsministerns höga
profil visavi Östersjöområdet och
Baltikum har varit att den inte
rimmar med den kraftiga nedrustning
som regeringen nu är i fård med att
genomdriva. Kritiken är riktig men
argumenten otydliga. På vilket sätt
ett svagare svenskt forsvar skulle
minska vår möjlighet att stödja
balternas självständighet forblir
dunkelt, eftersom alla tar avstånd från
forsvarssamarbete. Det tycks mera
handla om forsvaret som något slags
symbol. Eller menar man att ryssarna
skulle bli så arga över svenskt
politiskt stöd till Baltikum att de
hotar oss militärt?
Rimligt med svenska insatser
Ovanstående skiss till forsvar for
balternas frihet kan tyckas lägga
mycket stor börda på Sverige och
Finland. Det är väl också rimligt,
eftersom vi har mest att vinna på
deras självständighet, mest att forlora
av nationalister i Moskva som motiv platser, ha1nnar och flygfält, där på om den krossas, och dessutom
for ingripande. De måste också
kunna kontrollera sina gränser och
bekämpa illegal verksamhet for att
inte erbjudas ”hjälp”.
• I detta sammanhang bör, for att
ytterligare desarmera forevändningar
for ryskt ingripande, internationella
fredsbevarande styrkor tidigt tillforas.
Om detta skall vara möjligt far ingen
situation a la Sarajevos flygplats
uppstå. Förutom baltiskt forsvar av
flygplatser och hamnar krävs 1
12
internationell hjälp, om någon sådan
skulle bjudas, kan foras in.
• För att återkoppla till de forsta
stegen på forsvarstrappan bör fredsbevarande internationella styrkor
med nänmt marint och flygstöd som
tillfors tidigt i en kris verksamt höja
avskräckningströskeln mot regelrätta
aggressionsplaner. Både genom att
angriparen riskerar att komma i strid
med styrkor från väst och genom att
de ger en grund att bygga vidare på,
SVENSK TID SKR. IFT
snabbast kan vara på plats. Förvisso
kan bördan bli for stor om hotet en
gång i framtiden skulle växa upp till
kallakrigs-mått. Vi kanske skall tänka
över den där Nato-frågan igen?
Under alla forhållande gäller det att
inse att påståendet att Baltikum inte
kan forsvaras bara är ett annat sätt att
säga att vi inte vill hjälpa till med det.
Så kan man kanske tycka med då bör
man säga det rent ut.
>
o
z
>

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner