Print Friendly

Vilket sanningsvärde tillkommer den ekonomiska teorien

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VILKET SANNINGSVÄRDE
TILLKOMMER DEN EKONOMISKA TEORIEN?
Av docent CARSTEN JVELINDER, Lund
PROFE8SOR Böök fällde i en artikel i Svenska Dagbladet i
somras följande omdöme om den ekonomiska vetenskapen. »Nationalekonomiska undersökningar äro mycket ofta intressanta och
skarpsinniga, för många lekmän utgöra de den mest underhållande
lektyr. I någon mån beror detta, bör man medge, på det oerhört
problematiska och osäkra, som vidlåder hela denna vetenskap; den
överträffar vetenskapen om historien, som aldrig upprepar sig och
följaktligen omöjliggör experiment, den tävlar med teologien, vetenskapen om det ovetbara. Allting är möjligt, allting kan förfäktas, bestridas, förmodas och förutsättas – vilket obegränsat
fält för den mänskliga fantasien, lärdomen, uppfinningsförmågan,
konstruktionskraften. Det är intellektuellt sett något uppfriskande
i detta allas krig mot alla, som utgör den nationalekonomiska förkunnelsen—.»
Även om formen väl är medvetet tillspetsad, kan det ej bestridas,
att professor Böök härmed på ett målande sätt givit uttryck för
en populär lekmannauppfattning om nationalekonomiens sanningsvärde. Ett vanligt uttryck för denna uppfattning är, att man
säger, att det existerar över hundra olika konjunkturteorier, och
menar då, att eftersom blott en kan vara riktig, så har nationalekonomerna varit i stånd att producera minst hundra felaktiga
sådana. Är nu verkligen denna uppfattning riktig, och om detta
ej är fallet, huru har den då uppkommiU
För att besvara denna fråga, får man först göra klart för sig
vad man kan vara enig eller oenig om eller med andra ord vad
som är nationalekonomiens arbetsområde. Inom naturvetenskapen
har man ju uppställt en rad lagar, vilka givits matematiskt exakta
uttryck, även om man under senare år fått klart för sig att de ej
äro så exakta som man tidigare trott utan snarare uttryck för en
sannolikhet. Däremot kan man ej tala om exakta lagar inom de
vetenskaper, som behandla det mänskliga samhället. Vi kunna ej
uppställa en exakt regel för huru ett krig eller en revolution förlöper. En historiker av facket talar ej gärna om en historisk lag.
Lika litet kan man fordra att en ekonom skall kunna uppställa
en exakt lag för huru en konjunktur, vilken som helst, förlöper.
27
Carsten Welinder
I själva verket visa nationalekonomien och historien betydande
likheter, ehuru historikerns arbetsområde på ett sätt är mera begränsat. Båda ha de gemensamt, att de i första hand behandla
företeelser, som tilldragit sig inom det mänskliga samfundet. När
ekonomen drager en kurva eller räknar ut en korrelationskoefficient, skriver han ju ekonomisk historia, om också i regel nutidens historia. Så länge nationalekonomien begränsar sig till att
vara ekonomisk historieskrivning, uppvisar den ej flera meningsskiljaktigheter än som är ofrånkomligt, när det gäller att med
utgångspunkt i fåtaliga fakta söka sluta sig till vad som i verkligheten har skett. Emellertid ställes det en rad krav på ekonomien, som historikern helt eller delvis går fri från.
Man kräver mindre av ekonomen att han skall tala om vad som
har skett än orsaken till att det skett. En noggrann undersökning
av t. ex. huru lågkonjunkturen 1930-33 förlupit är av mindre intresse än en förklaring av orsakerna till densamma. Visserligen
kan även en historiker sysselsätta sig med ett orsakskomplex, han
kan t. ex. undersöka orsakerna till världskrigets utbrott, men han
nöjer sig då i regel med att klarlägga fakta såsom beslut i stats.-
råd, innehållet i depescher etc. Av ekonomen fordrar man däremot,
att han skall kunna klargöra vilka brister hos samhällskroppen,
som möjliggöra en sådan katastrof .som en lågkonjunktur, och huru
dessa bäst skola avhjälpas. Man fordrar ej av historikern att han
skall kunna förutsäga, om det blir krig eller fred, eller kunna
giva några råd angående utrikespolitiken. Även om kännedomen
om det förflutna underlättar förståendet av nutiden, inser dock
envar att här finnas så många osäkra faktorer, att det vore orimligt att lasta historievetenskapen som sådan för att t. ex. en historiker i en översikt över det aktuella politiska läget gjort alldeles
felaktig prognos för framtiden. Man nöjer sig med att konstatera,
att en forskare är ej klokare än lekmannen, så fort han vågar sig
utanför sin vetenskaps för honom välbekanta område. Ingen
fordrar heller, att statsvetenskapen skall kunna säga, om diktatur
eller demokrati är den bästa styrelseformen, ja flertalet torde vid
någon eftertanke förstå, att det är meningslöst att söka kategoriskt besvara en så allmängiltigt formulerad fråga. Men av ekonomen fordrar man ofta, att han skall kunna säga, vilket ekonomiskt system som är det riktiga, vilka åtgärder på den ekonomiska
politikens område som böra företagas, och helst även huru den
ekonomiska utvecklingen kommer att förlöpa.
Till viss del äro ekonomerna själva skuld till att sådana krav
28
Vilket sanningsvärde tillkommer den ekonomiska teorien?
ställas. Det kan ej bestridas, att nationalekonomen ofta erhållit
en alltför politisk inriktning. Den har sitt upphov i den praktiska
filosofien, och när den först framställdes som vetenskap, ansågs
det självklart, att den skulle bidraga till att lösa frågan, huru man
skulle förskaffa människorna största möjliga timliga lycka. Häri
har dock redan skett en avsevärd ändring. Numera har det övervägande antalet ekonomer, i varje fall i teorien, klart för sig, att
nationalekonomiens uppgift ej är att uttala värderingar över vad
som är den riktiga inkomstfördelningen, det rättvisa priset etc.
Härigenom ha åtskilliga tvistefrågor fått eller äro på väg att få
enbart doktrinhistoriskt intresse. En annan sak är, att det i praktiken ofta är svårt att intaga denna objektiva inställning. Flertalet ekonomer äro politiskt intresserade och ha naturligtvis
samma rätt som övriga medborgare att giva uttryck åt sina politiska sympatier och antipatier och att kämpa för sina politiska
värderingar. Kravet att en samhällsforskare personligen borde
intaga en politiskt opartisk ställning skulle säkerligen vara till
skada för vetenskapen, då det politiska intresset kan fungera som
en stark drivkraft till forskningar. Vetenskapsmannen får blott
väl skilja mellan vad som är politisk övertygelse och värdering
och vad som är fakta och kausalsammanhang. Underlåtenheten
att göra detta och kanske ännu mera svårigheten för allmänheten
att observera denna skillnad har utan tvivel bidragit till det rykte
för oenighet, som vidlåder ekonomerna.
Om nationalekonomiens speciella svårighet endast låge i att
skilja mellan varat och börat vore den dock relativt lätt avhjälpt.
Den viktigaste orsaken till i varje fall de meningsskiljaktigheter,
som allmänheten observerar, torde vara, att ekonomerna så ofta
måste röra sig med svårbevisliga hypotetiska antaganden.
Detta framträder redan i den del av nationalekonomien, som vi
kunna kalla för ekonomisk historieskrivning, för så vitt man ej
vill låta denna inskränka sig till ett rent referat utan även vill
söka utforska orsakssammanhangen. För att taga ett exempel har
man ju diskuterat, huruvida konjunkturförbättringen under 1933
i Sverige främst var att tillskriva den av regeringen förda finanspolitiken eller den av denna oavhängiga exportförbättringen samt
vilken betydelse som jordbruksstödet och räntesänkningen haft.
För att besvara en fråga av detta slag kan man principiellt gå
till väga på tvenne sätt, motsvarande skillnaden mellan deduktiv
och induktiv metod. Man kan rent teoretiskt undersöka, vilken
effekt en exportförbättring och en underbalanserad budget bör ha
29
l t.•
Carsten Welinder
på ett folkhushåll av Sveriges typ; man så att säga konstruerar
en abstrakt modell, som innehåller de ekonomiska faktorer som
äro av betydelse, och undersöker huru denna modell fungerar. Man
får härvid göra en rad antaganden, t. ex. att företagarna uppmuntras genom ökad efterfrågan och avskräckas genom stigande
kostnader och skatter, att betalningsbalansen har ett visst inflytande på räntenivån etc. Svårigheten är blott att finna verklighetstrogna förutsättningar och än mer att kunna kvantitativt uttrycka de olika faktorernas relativa betydelse. Det är lätt att säga,
att såväl en räntesänkning som on efterfrågeökning uppmuntrar
företagarna att företaga investeringar, men det är synnerligen
svårt att säga, huru stor betydelse t. ex. en räntesänkning med en
femtedel har i jämförelse med en lika stor efterfrågeökning. Redan
för en enskild företagare är det svårt att säga, huru han för sin
del hade handlat under hypotetiska förhållanden, och givetvis är
det än svårare att avgöra, huru samtliga företagare som on helhet
hade handlat. Man måste därför ofta avstå från kvantitativa bestämningar och nöja sig med att ur den teoretiska modellen utläsa, att vissa faktorer kunnat haft betydelse för on konjunkturförbättring medan andra av rent logiska skäl varit utan betydelse.
Däremot har man en viss möjlighet att medelst den induktiva
metoden komma till kvantitativa resultat. Det är antagligen på
detta område, som den ekonomiska teorien under de närmaste åren
kommer att visa den största expansionen, och det är ej otänkbart,
att vi så småningom komma att samla ett erfarenhetsmaterial om
huru de olika ekonomiska faktorerna verkligen påverka varandra
– ej blott de tänkbara sätt, varpå de kunna påverka varandra –
som skall starkt minska antalet meningsskiljaktigheter. Man undersöker relationen mellan befolkningsutveckling och byggnadsverksamhet, mellan realkapitalbildning och räntor, kostnader
m. m., mollan pris och efterfrågan etc. De orsaksförklaringar,
som kunna ernås på statistisk väg, äro dock alltid mycket osäkra.
Antag att man konstaterar, att en ekonomisk händelse, t. ex. en
konjunkturförbättring, inträffar efter det en annan händelse, t. ex.
en exportökning, ägt rum. Detta talar givetvis för att den senare
är orsak till den förra, men mer än ett sannolikhetsbevis, ett indicium, är det ej. Frågan kompliceras dessutom i hög grad av att
vanligen flera händelser, vilka rent teoretiskt kunna i den ena
eller andra riktningen påverka den händelse man vill förklara,
inträffa samtidigt, och att det därför är svårt att säga, huru stor
betydelse som tillkommer envar av dessa orsaker. Det finnes t. ex.
30
Vilket sanningsvärde tillkommer den ekonomiska teorien?
allt skäl att antaga, att sänkta investeringskostnader, såsom
sänkta byggnadskostnader, i och för sig uppmuntra realkapitalbildningen, medan höjda kostnader ha motsatt effekt. Emellertid
är realkapitalbildningen störst just under de tidsperioder, då kostnaderna i regel äro som högst, nämligen under en högkonjunktur,
medan lågkonjunkturen utmärkes av låga kostnader och ringa
realkapitalbildning. Denna skenbara motsägelse är lätt att teoretiskt förklara, men försvårar en statistisk undersökning av relationen mellan realkapitalbildning och investeringskostnader. Förklaringen är givetvis, att under en högkonjunktur sätta andra
faktorer in, som ha större betydelse för realkapitalbildningen än
dennas kostnader, t. ex. ökad efterfrågan på företagens produkter,
och som därför dominera utvecklingen, medan under en lågkonjunktur dessa faktorer försvinna. Problemet blir att söka beräkna,
huru mycket större realkapitalbildningen varit under högkonjunkturen och huru mycket mindre den varit under lågkonjunkturen,
om ej investeringskostnaderna ökats resp. minskats.
Medelst moderna statistiska metoder kunna dessa svårigheter
delvis övervinnas. Dessa metoder ha först använts inom biologien. När en biolog t. ex. undersöker, vilket skörderesultat som
kan erhållas medelst olika vetesorter, gör han en rad experiment,
där alla faktorer, som ha betydelse för skörderesultatet, göras
konstanta, med undantag för just den han vill undersöka. Han
odlar de olika sorterna på samma slags jord och använder samma
slags gödning. Han kan dock ej hålla temperaturen och regnmängden konstant från försök till försök. Genom tillräckligt
många försök vid olika temperatur och regnmängd kan han dock
beräkna dessa faktorers betydelse för skörderesultatet och kan på
. så vis isolera sortvariationens betydelse. Som redan nämnts är det
blott sannolikheter han kan få fram, då resultatet kan bero på ett
tillfälligt sammanträffande, men ju flera fall, som visa samma
samband, ju mera växer sannolikheten för att det finnes ett verkligt orsakssammanhang. För att lJ!an skall kunna särskilja sortvariationens betydelse från t. ex. nederbördens, får det dock ej inträffa så olyckligt, att odlandet av en bestämd sort alltid är förbunden med samma nederbördsgrad. Vid tillräckligt många försök
måste givetvis ett sådant sammanträffande upphöra.
Ekonomen kan betrakta varje växling i de ekonomiska förhållandena som ett ‘sådant »försök», vars resultat han skall statistiskt
bearbeta. Svårigheten är blott, att han förfogar över så få fall.
Antalet konjunkturcykler, sedan mera utförlig statistik börjat
31
3-4125. Svensk Tidskrift 1941.
,..• ..
···-··——
Carsten Welinder
föras, är litet, och även om statistiken sträckt sig längre tillbaka i
tiden, hade detta ej varit till mycken hjälp, då man ej vågar på vår
tids förhållanden tillämpa erfarenheter, som ligga långt tillbaka
i tiden. Denna brist på forskningsmaterial är så mycket farligare,
som olika faktorer som nämnts sammanträffa, vilket försvårar
en undersökning. Om förändringen i investeringskostnaderna inträffat medan konjunkturerna i övrigt varit oförändrade, hade det
varit lättare att särskilja de förras betydelse än som är fallet nu,
då en gemensam rörelse av olika faktorer är det vanliga. Naturligtvis äro de olika faktorernas förändringar ej helt jämlöpande
– detta är förutsättningen för att ett särskiljande av deras resultat överhuvud taget skall vara möjligt- men den rörelselikhet,
som existerar, är tillräckligt stor för att öka kravet på materialets
omfattning. Härtill kommer att bristfälligheter i de statistiska
uppgifterna göra »försöksfel» ofrånkomliga. Under senare år ha
statistiska metoder utarbetats, varigenom man kan fastställa
osäkerhetsgränser och felmarginaler vid ekonomiskt-statistiska
undersökningar, men härigenom ökas ej mängden av positiv kunskap. Allt eftersom mängden av tillförlitligt statistiskt material
ökas, böra dock undersökningar av detta slag underlättas. Dessutom kan man få en viss kontroll på deras riktighet genom att se,
om de relationer mellan olika faktorer, som de utvisa, även hålla
streck i fortsättningen.
Resultatet av dessa osäkerhetsmoment blir, att även forskare
som ha samma teoretiska uppfattning och förfoga över samma
statistiska material kunna komma till olika slutsatser. Det sker
så mycket lättare som även ekonomer äro människor och alltså
ej helt fria från fördomar eller förutfattade meningar, som kunna
influera på deras omdöme. Detta är intet som är utmärkande blott
för nationalekonomien utan förekommer även inom andra vetenskaper, t. ex. historien.
Men borde ekonomerna då ej taga avstånd från undersökningar
av detta slag, åtminstone till dess det statistiska materialet blivit
tillräckligt storU Detta skulle kanske också kunna ske, om ej det
förflutnas erfarenheter utgjorde en oundgänglig vägledning för
den aktuella ekonomiska politiken. Vi måste ha en viss uppfattning om huru olika ingrepp i det ekonomiska livet verka, om man
ej skulle handla helt i blindo. Hade vi levat i ett samhälle, där
alla ansågo det a priori självfallet, att staten ej skall blanda sig i
den ekonomiska politiken, så hade ekonomerna haft samma möjlighet som t. ex. historikerna att välja sina forskningsuppgifter.
32
Vilket sanningsvärde tillkommer den ekonomiska teorien?
I det nuvarande samhället är det däremot oundvikligt, att nationalekonomien blir engagerad i den praktiska politikens problem.
Nationalekonomien intager härvidlag en särställning. Åven om
den härvid avhåller sig från alla för vetenskapen främmande
värderingar, får den oundvikligen syssla med så vanskliga problem, att man svårligen kan fordra en allmän enighet.
Denna oenighet ligger ej främst på den rena teoriens område. En konjunkturteori t. ex. är en förklaring av orsakerna till
konjunkturväxlingarna. Ett flertal sådana orsaker äro tänkbara,
liksom man kan tänka sig olika orsaker till en revolution. Det ligger alltså intet egendomligt i att det existerar ett flertal konjunkturteorier. Antalet är för övrigt ingalunda så stort, som det
populärt plägar framställas. Antalet huvudtyper utgör ett halvt
dussin och sedan kan man kombinera dessa på olika sätt, alltefter
det som bäst motsvarar den verklighet man vill förklara. Orimligt är blott att göra gällande, att en teori är tillräcklig för att
förklara alla konjunkturcyklar. Från sådana anspråk tager man
dock numera allmänt avstånd. En annan sak är, att upphovsmannen till en ny teori helt naturligt hyser en viss klockarkärlek till
denna. De olika konjunkturteorierna äro egentligen ej annat än
hjälpmedel, på samma sätt som t. ex. den, som vill undersöka orsakerna till den franska revolutionen, först måste göra klart för
sig vilka faktorer, som överhuvud taget kunna tänkas leda till en
revolution. Om han ville, kunde han utarbeta ett helt system av
»revolutionsteorier». Att detta dock alltid måste bliva en biuppgift för den historiska forskningen, medan den ekonomiska forskningen sett en huvuduppgift i att utarbeta ett sådant system, har
sin förklaring i dessa båda vetenskapers olika anknytning till den
aktuella politiken.
För att en konjunkturteori i och för sig skall vara riktig, kan
man egentligen blott fordra, att den skall vara logiskt motsägelsefri och ej mera verklighetsfrämmande än att den kan tänkas åtminstone förklara någon konjunkturcykel. striden mellan anhängarna av olika konjunkturteorier är framför allt en strid om
vilken teori som kan tillämpas på de flesta konjunkturcyklar och
därför är mest verklighetstrogen. Framför allt är det naturligtvis
av betydelse, vilken teori som skall kunna tillämpas på den
aktuella ekonomiska situationen och som därför kan bilda det teoretiska underlaget för de praktiska åtgärder, som denna situation
föranleder. Ekonomerna kunna härvid jämföras med läkare, som
ha svårt att enas om diagnosen. Består det onda i allmän över- 33
..:.•
H’
,; ..
Carsten Welinder
produktion eller i en felaktigt inriktad produktion, i för höga kostnader för företagen, i brist på kredit etc.T Det praktiska livets
män se nog klart vad som erfordras just inom deras bransch, men
det är svårare att skaffa sig överblick över situationen i dess helhet. Härvidlag är givetvis en tillförlitlig och aktuell ekonomisk
statistik av största betydelse.
Å ven om två ekonomer äro ense om diagnosen, kunna de vara
oense om botemedlet. Man kan t. ex. under en depression vara
överens om att såväl en räntesänkning som en genom statlig upplåning framkallad efterfrågeökning skulle vara önskvärd, men
man kan ej räkna på att kunna åstadkomma bådadera. Frågan
uppstår då, vilket av dessa botemedel som är mest verksamt.
Denna fråga kan ej avgöras enbart på teoretisk väg. Vi äro åter
tillbaka vid kravet på kvantitativt bestämd kunskap. En naturvetenskapsman kan erhålla en sådan genom experiment, men ekonomen kan ej experimentera. Han är ej diktator över ett lands
ekonomiska liv och även om han vore det, skulle experimentens
värde minskas genom att han svårligen kunde hålla alla faktorer
konstanta utom den vars verkningar han vill undersöka. Han _får
nöja sig med att söka draga slutsatser ur det förflutna genom att
göra jämförelser med tidigare situationer av liknande slag. Trots
alla svårigheter och osäkerhetsmoment äro orsaksundersökningar
oundgängliga, om man ej vill nöja sig med att sitta och konstruera
fram olika möjliga teorier samt diskutera dessas rent logiska
riktighet.1
Kan man då ej tänka sig, att man lämnar å sido det förflutnas
erfarenheter, vilkas tillämplighet på nutiden ju alltid är diskutabel, och direkt vänder sig till de personer, vars handlande är av
betydelse för den ekonomiska utvecklingen, för att taga reda på
huru dessa skulle reagera inför ränteförändringar etc.T I andra
länder har man också företagit enqueter till företagare eller direkt kallat dem inför offentliga kommissioner för att lämna upplysningar. Denna metod kan lämna viktiga bidrag till den ekonomiska forskningen, men den är långt ifrån tillräcklig. Därtill
äro dess resultat alltför osäkra, då det alltid är svårt för en person
att avgöra, huru han skulle handla i en hypotetisk situation.
De ekonomiska problemen äro därför ofta mycket svårlösta utan
att vara i egentlig mening komplicerade. För att kunna uppställa
en modell av det ekonomiska livet kräves ej den matematiska ut- 1 Med logisk riktighet förstår vi här den riktighet, som t. ex. en matematisk
sats äger, när den är riktigt härledd.
34
Vilket sanningsvärde tilllwmmer den ekonomiska teorien?
rustning, som är erforderlig för att t. ex. konstruera en modell av
planetsystemet, där hänsyn tages till huru planeternas inbördes
attraktion påverkar deras rörelse. Däremot kan sägas, att det ekonomiska livets mekanism på sätt och vis är mera svåråtkomlig än
både astronomiens och atomfysikens arbetsobjekt, trots att dessa
blott kunna nås medelst de sinnrikaste instrument. Även om en
stjärnas rörelse kan vara oerhört svår att observera, så påverkas
den ej av flera faktorer än att man, sedan man gjort vissa observationer, med tämligen god säkerhet kan bestämma dess bana. Med
det ekonomiska livets förlopp bestämmes ju av huru miljoner
människor handla i egenskap av producenter, konsumenter, sparare etc. och särskilt av huru de personer handla, som inneha
nyckelpositioner inom det ekonomiska livet, såsom företagare, ledare för närings- och arbetareorganisationer, politiker etc. Innan
vi en gång komma så långt, att vi kunna förutsäga huru flertalet
människor handla i en given situation, måste varje utsago om
framtiden i hög grad bliva en gissning. Och dock kan den ej helt
undgås, så fort man har att göra med ekonomisk politik. När det
gäller att avgiva en sådan, är vetenskapsmannen ofta ej bättre
rustad än vilken affärsman som helst. Denne har kontakt med
åsikter och förväntningar inom företagarkretsar och kan därför
så att säga ha på känn, huru utvecklingen kommer att förlöpa.
Man får ej heller glömma, att varje förutsägelse om framtiden är
avgiven under förutsättning, att ingen oväntad händelse tillstöter.
Detta sker blott alltför ofta, och då allmänheten glömmer denna
reservation, framstår ekonomen, ehuru helt oskyldig, som en
falsk profet.
Även om tvenne ekonomer ställa samma diagnos och ha samma
uppfattning om det faktiska resultatet av olika åtgärder, är det
ej säkert, att de äro eniga om vad som bör göras. Delvis kan denna
oenighet vara mera skenbar. En ekonom kan utgå från att det ej
lönar sig att rekommendera vilka åtgärder som helst, medan en
annan kan utgå från mera utopiska förutsättningar. Äro meningsskiljaktigheterna reella, kunna de ha sin grund i de ovan på-
pekade skiljaktigheterna i värderingar. Liksom en läkare kan anse
botemedlet farligare än sjukdomen, kan en ekonom avråda från
åtgärder, vilka möjligen kunna avskaffa ett ekonomiskt ont, men
på bekostnad av värden, som han anser viktigare, medan en annan
hyser motsatt uppfattning. Om man t. ex. kunde genomföra en
effektiv »planhushållning», kan man också undvika konjunkturväxlingar av det slag, som äro utmärkande för den »fria» ekono- 35
;.~.· H ‘
Carsten Welinder
mien. En forskare kan härav draga den slutsatsen, att det nuvarande ekonomiska systemet bör avskaffas, medan en annan anser, att det likväl erbjuder sådana fördelar, att man bör taga risken
för depressioner med på köpet.1 Men det kan också vara mindre
en fråga om skilda värderingar än om olika psykologisk inställning. En forskare kan vara mera försiktigt inställd, en annan är
mera optimistisk i fråga om möjligheten att införa en bättre ordning, en tredje sätter sin lit till kompromisser, och en fjärde forskare slutligen kan förklara hela diskussionen om för- och nackdelar av olika system för meningslös, emedan vart system kan vara
bra eller dåligt, beroende på huru det handhaves.
Vi ha med ovanstående framställning sökt visa, att det finnes
meningsskiljaktigheter, som ej direkt diskreditera den ekonomiska
vetenskapen som sådan, men äro så gott som oundvikliga, om man
vill använda denna som hjälpmedel vid lösandet av dagens praktiska problem. Nationalekonomien intager en särställning. Liksom alla humanistiska vetenskaper kan den aldrig hoppas på lika
imponerande resultat som naturvetenskaperna vunnit genom uppfinningen av nya instrument. Den kan ej heller liksom matematiken utgöra en enhetlig lärobyggnad, som forskare efter forskare
arbetar vidare på med utnyttjande av sina föregångares resultat.
Ej heller kan den liksom de olika historiska disciplinerna samla
ihop ett material, som alltid har sitt värde. Själva det ekonomiska
livets utveckling medför, att frågeställningarna ständigt förändras
och det rent faktiska vetandet oavbrutet föråldras och blir värdelöst. Trots att nationalekonomien ej är någon särskilt ung vetenskap, står den därför alltid vid början.
1 Diskussioner av detta slag äro som bekant livliga under en depression, då
talrika skribenter förutsäga, att nu står en »Kapitalistendämmerung» för dörren,
för att avtaga under en högkonjunktur. Denna obeständighet får dock långt
mindre skyllas på ekonomer av facket, vilka pläga bibehålla sin principiella
uppfattning oberoende av konjunkturväxlingarna, än »amatörekonomer», vilka
generalisera det rådande läget, vare sig detta är en hög- eller lågkonjunktur.
Dessa ha utan tvivel bidragit åtskilligt till den ekonomiska teoriens dåliga rykte
genom att producera ett stort antal mindre väl genomtänkta förslag. Inom ingen
vetenskap torde lekmannen känna sig mera säker än inom den ekonomiska, vilket har sin naturliga förklaring i dennas vardagliga arbetsområde och vid första
påseende föga komplicerade arbetsmetoder. Härmed är ej sagt att alla inlägg
från icke fackmannamässigt håll äro värdelösa. Ekonomen har liksom varje
fackman lätt att hamna i ett givet system och har därför behov av lekmannens
förutsättningslösa blick på tingen.
36

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner