Vilket är vårt svar på vänstervågen?

I kväll anordnas i min hemstad Uppsala en musikfestival där ett antal artister kommer att stå och sjunga om hur vi borde byta regering, om hur välfärden monteras ner och så vidare. Att kulturarbetare oftare stöder avgrundsvänstern än liberala partier är ingen nyhet. Det märkliga är att en borgerligt styrd kommun väljer att lägga medborgarnas skattepengar på att ordna en konsert med nästan uteslutande tydligt politiska artister till vänster, en månad innan valet.

Annars märks det tydligt att vi befinner oss i en ideologisk vänstervåg. Och att den kommer att finnas kvar, oavsett hur Sveriges regering ser ut i oktober. Det handlar om allt ifrån dem som vill se mer klasskamp eller som tycker att Piketty är det bästa som hänt den här sidan sekelskiftet till dem som inte kan möta en medmänniska utan att bedöma dennes grad av ”vithet” eller ”rasifiering”.

Det är en liten tröst att de största tokstollarna också har svårast att hålla sams. I går skrev till exempel Kawa Zolfagary, mannen bakom bland annat boken ”Vita kränkta män”, att ”den vita feminismen och jag måste gå skilda vägar”. Tydligen tar Schymans läger inte vithetsnormen på tillräckligt stort allvar. Det finns säkert de som å andra sidan tycker att vare sig Schyman eller Zolfagary tar klasskampen på tillräckligt stort allvar. Och så vidare.

Splittringen var bra och nödvändig, som det hette på 1970-talet.

Men på längre sikt räcker det inte att förlita sig på inre stridigheter. Var finns det ideologiska motståndet från höger?

Den frågan måste ha ett bra svar, även långt efter att valet är över. Vi måste prata om hur välstånd kan växa istället för att omfördelas, om att välfärd inte är synonymt med välfärdsstaten, om att människor får större friheter att göra sina egna livsval om politiken lämnar dem ifred än om den detaljstyr hur de ska leva.

Först då skapas utrymme för att göra de reformer som idag ses som politiskt omöjliga.

Maria Eriksson är chefredaktör på Svensk Tidskrift.