Vilken är den riktiga prislappen för Greklandskrisen?

Har EU-politikerna lagt för mycket tid på Grekland? Greklands ekonomi motsvarar bara 1,8 procent av EU:s. Det är som om amerikanska politiker skulle lägga all sin energi på Tennessee. Vad är alternativkostnaden för det? undrar Anders Ydstedt.

IMF, ECB, Angela Merkel och de andra statscheferna i EU har nu ägnat fem år åt att försöka förhandla fram en lösning på Greklands ekonomiska kris. Frågan har varit med på alla toppmöten. Kanske är det till och med så att Merkel med flera har ägnat mer tid åt att försöka hitta lösningar än de i Greklands politiska ledning. Veckans grekiska drama, eller snarare tragedi, visar att det är först efter att övriga EU-länder sagt stopp som grekerna överhuvudtaget verkar inse att det är dags att börja förhandla.

Men vad är den egentliga prislappen på Greklandskrisen? Självfallet är det en tragedi att ett europeiskt land inte klarar av att hantera sin egen ekonomi med på sikt oöverskådliga konsekvenser både ekonomiskt och geopolitiskt. Men har frågan tagit fokus från annat?

Die Welt sammanfattar Angela Merkels enorma engagemang i den grekiska krisen (Game over, 27 juni). 1000-tals arbetstimmar har hon tillbringat med att samla ekonomiska data om Grekland på sin Ipad. Hon har samlat synpunkter på krisen över hela världen och i Indonesien förvånade hon presidenten med att hålla ett spontant seminarium över Greklandskrisen. Det var 2007 som Merkel fick sin första politiska erfarenhet av grekisk förhandlingsteknik. Den grekiska marinen hade med hjälp av sin nya starka eurovaluta beställt tre tyska ubåtar. Efter den första leveransen vägrade grekerna betala och när Merkel förde frågan på tal hävdade grekerna att ubåten var ”krokig”. Den grundliga naturvetaren Merkel lät till och med kontrollmäta ubåten och allt visade sig naturligtvis vara ett trick för att slippa betala hela notan. Den o-krokiga ubåten har säkerligen gjort Merkel immun mot många förhandlingstricks men kanske har den också sporrat henne till att verkligen gå till botten med den grekiska sjukan.

Francesco Giavazzi, professor i ekonomi i Milano, skriver i FT att EU-politikerna lagt för mycket tid på Grekland (Greeks chose poverty, let them have their way, 9 juni). Greklands ekonomi motsvarar bara 1,8 procent av EU:s. Det är som om amerikanska politiker skulle lägga all sin energi på Tennessee.

EU:s verkliga kostnad för Greklandskrisen är istället alternativkostnaden. Vad har EU:s politiker försakat under de här åren? Har vi missat att hantera geopolitiska hot från Putins Ryssland eller ett ISIS som närmar sig Europa? Har vi försuttit chanser att göra EU konkurrenskraftigare och smalare för att bibehålla UK som medlemsstat? För Merkel har valet av den utrikespolitiska scenen varit given eftersom inrikespolitiken låsts i koalitionsfördraget med SPD, men andra EU-ledare hade kanske kunnat prioritera annat?

Eller är det kanske så att tack vare Greklandskrisen har vi sluppit andra mindre positiva initiativ från EU och Bryssel..?

Anders Ydstedt är rådgivare till företag och organisationer och styrelseordförande för Svensk Tidskrift.