Print Friendly

Vilja Islänningarna hyra ut baser åt USA

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VILJA ISLÄNNINGARNA
HYRA UT BASER ÅT U. S. A.?
Av lektornfiL lic. PETER HALLBERG, Reykjavik
DEN nya republiken Island hade ännu inte blivit halvtannat år
gammal, förrän dess medborgare ställdes inför ett politiskt avgö-
rande, som kan få utomordentligt viktiga följder för landets
framtid. I början av oktober nåddes världen av nyheten om att
USA:s regering vänt sig till den isländska för att få hyra militära baser på Island. Redan tidigare hade i Förenta Staterna
höjts röster för att man för framtiden borde trygga sig de för de
gångna årens krigföring betydelsefulla positionerna på Grönland
och Island. I amerikansk press hade t. o. m. kommit fram det förslaget, att man borde köpa Grönland av Danmark, medan Island
skulle erbjudas att bli den fyrtionionde av de Förenta staterna.
Många islänningar torde också ha varit beredda på att krigsårens
· ockupation kunde bli förlängd i en eller annan form.
Det är svårt att få någon överblick över basfrågans läge i de
politiskt ansvariga kretsarna på Island, eftersom regeringen hittills iakttagit en obrottslig tystnad i saken. Denna mörkläggning
har gett upphov till en hel del kannstöperier i pressen alltsedan
den 10 oktober, då en isländsk högertidning – åberopande en notis
i den svenska Dagens Nyheter! – delgav sin läsekrets den uppseendeväckande nyheten. Vad man någorlunda säkert kan utläsa
ur pressdiskussionen är följande.
Den l oktober mottog isländska regeringen från den amerikanska en not, vari man uttalade sin önskan att för lång tid få
hyra militära baser på Island. Det skulle gälla det av amerikanarna anlagda och alltjämt administrerade stora flygfältet vid
Keflavik ett femtiotal kilometer sydväst om Reykjavik, den av
engelsmännen upprättade flottbasen i Hvalfjördur norr om huvudstaden samt en flyghamn i Reykjaviks omedelbara närhet. Ett
särskilt utskott med tre representanter från vart och ett av alltingets fyra partier tillsattes för att behandla frågan.
45
Peter Hallberg
Efter fem veckors betänketid avgavs det isländska svaret i överensstämmelse med stats- och utrikesministern Olafur Thors’ förslag. Däri erinras om att alltinget den 24 februari 1945 beslöt anhålla om att Island bleve upptaget i FN. Isländska regeringen
uttalar sin tillfredsställelse över att USA förklarat sig villigt att
medverka härtill. Den hoppas, att Islands anslutning till FN icke
kommer att dröja länge, och förklarar Island berett att åtaga sig
de förpliktelser som åtfölja detta medlemskap. Under hänvisning
till det ovan sagda är isländska regeringen villig att med den
amerikanska taga upp hithörande frågor till diskussion.
Den amerikanska repliken på detta orakelmässiga utlåtande ingick så gott som omedelbart och innebar, att man fattat svaret
så, att den isländska regeringen vore beredd att inleda överläggningar om uthyrning av baser i överensstämmelse med det amerikanska förslaget av den l oktober. Amerikanska regeringen
önskade därför, att den isländska snarast möjligt skulle utse sina
representanter för att avsluta överenskommelsen.
Detta meddelande säges ha kommit som en kalldusch för de alltingsmän vilka instämt i sin regerings svar under den förutsättningen, att det skulle betraktas som ett avslag på den amerikanska
framställningen. Missnöjet ledde till att man kompletterade svaret till USA med en förklaring, vari det hette – med åberopande
av stats- och utrikesministerns muntliga kommentar till den isländska regeringens svar – att det icke finge fattas så, att man
vore villig att inleda underhandlingar på grundval av den amerikanska noten av den l oktober.
Ovanstående redogörelse för händelseförloppet är hämtad ur den
nystartade isländska veckotidningen Utsyn, som i sina hittills
utkomna nummer ägnat basfrågan en energisk uppmärksamhet.
Samma organ säger sig också veta, att krafter – »naturligtvis
bakom kulisserna» -äro i verksamhet för att få till stånd underhandlingar på en ny basis. Det skulle därvid inte längre vara tal
om att hyra ut för lång tid utan blott tills vidare, några år. Eller
också skulle man icke kräva ett omedelbart uppfyllande av den
punkt i ockupationsöverenskommelsen av år 1941 som förpliktar
USA att med alla militära styrkor utrymma Island »vid det på-
gående krigets slut».
Basfrågans läge inom regering och allting är således allt annat
än klart. Att Reykjavik nu går i valens tecken – i januari sker
val av stadsfullmäktige och på sommaren alltingsval – har inte
bidragit att skärpa linjerna. De som önska i en eller annan form
46
Vilja islänningarna hyra ut baser åt U. S. A.?
tillmötesgå de amerikanska önskemålen torde av taktiska skäl
undvika att uttrycka sig alltför tydligt. Därpå beror det också,
att den offentliga opinionen nog ger intryck av en mera kompakt
enhällighet än som faktiskt är förhanden. Ty de som tveklöst slå
ifrån sig varje tanke på att hyra ut någon del av sin nya republik,
ha ju ingen anledning att sticka under stol med sin åsikt. De
kunna också verkningsfullt spela på de patriotiska känslosträngar
som inte äro svåra att bringa i dallring hos ett folk, vilket har
sin hett eftertrådda oavhängighetsdag i färskt minne. Alla mer
uppmärksammade opinionsyttringar ha också i mer eller mindre
kraftiga ordalag avvisat det amerikanska förslaget.
I sitt tal till studenterna vid läsårets början manade dem universitetets rektor, professor Ölafur Litrusson, – f. ö. juridisk expert i den isländska delegation som vid höstens början infann sig
i Köpenhamn för att med danskarna diskutera frågor i samband
med unionens upplösning – att som en man stå emot påtryckningar utifrån, från vilket håll de än månde komma och i vilken
gestalt de kunde uppträda. Den aktuella udden var allom uppenbar.
Vid styrelsesammanträde inom isländska LO kring månadsskiftet oktober/november enades man om en resolution i basfrågan.
:Man säger sig däri betrakta varje försök av främmande länder
och »deras agenter här i landet» att lägga sig i isländska angelägenheter eller att uppnå en privilegierad ställning på Island som
ett hot mot landets oberoende och ett trampande under fötterna av
de Förenade Nationernas offentligt uttalade vilja att respektera
småstaternas suveränitet och självbestämmanderätt. Man uppmanar slutligen »alltinget och regeringen att besvara varje dylik
sårande närgångenhet med ett tveklöst avslag».
Den 12 november höllo studenterna på universitetet ett eget
opinionsmöte med tal av en representant för var och en av de fyra
politiska studentföreningarna, motsvarande alltingets fyra partier.
Man fattade enhälligt en resolution, som till rikets styresmän riktade sarruna eggande maning som tidigare arbetarorganisationen.
Man Higger vikt vid att främmande militära baser på Island
skulle medföra allvarliga faror icke blott för dess frihet utan
också för dess språk och nationalitet. Och även om Island skulle
bli medlem av FN, måste man enligt studenterna eftertryckligt
hävda, att det med hänsyn till det isländska folkets nationalitet
och kultur är nödvändigt, att Island icke göres till militärbas i
de Förenade Nationernas tjänst, »ehuru det isländska folket i öv- 4- 4G31 Svcnslc·l’iäskrift UNG 47
Peter Hallberg
rigt är berett att lägga fram sin skärv för att stärka fred och
samarbete mellan folken». Denna studenternas opinionsyttring
med anslutning från alla de politiska föreningarna kan troligen
anses ganska representativ för stämningen inom landet i dess helhet. Ty det isländska studentlivet är genomsyrat av politik – så
äro t. ex. valen till studentkårens styrelse helt politiska, och en
framgång där för en viss politisk riktning noteras som en seger
i vederbörande partipress- och studenternas politiska partiväsen
torde ge en rätt trogen bild av det större samhällets. – studenternas exempel i basfrågan följdes några dagar senare av eleverna
vid Reykjaviks högre allmänna läroverk.
I detta sammanhang må också nämnas det tal som den l december – årsdagen av unionslagens ikrafttradande 1918 – hölls från
alltingshusets balkong av den unge alltingsmannen (höger) och
professorn i juridik, Gunnar Thoroddsen, som bl. a. tagit livlig del
i utarbetandet av den nya författningen. Han betraktar det som
ett klart intrång i Islands suveränitet att hyra ut baser och citerar till stöd för sin åsikt ockupationstraktaten av år 1941. I denna
förbinder sig nämligen USA att i sinom tid – »så snart det nuvarande farotillståndet i de internationella relationerna är förbi»
– dra tillbaka sina militära styrkor från Island, för att som det
heter »isländska folket och dess regering skall få oinskränkt råda
över sitt eget land». Somliga ha önskat tillmötesgå USA med den
motiveringen att man i motsatt fall ändå skulle bli tvungen att
lämna baser åt FN. Thoroddsen förklarar tillvaron av ett dylikt
alternativ vara gripet ur luften och rekommenderar för sin del
den tredje utvägen: inga främmande militärbaser. Slutligen utfärdar Thoroddsen ett vackert isländskt betyg åt amerikanarna:
»De ha visat oss mycken välvilja, och det är ovisst om något annat folk har uppträtt med större takt, moderation och flotthet som
beskyddare i krig än de. Deras vänskap vilja vi inte mista. Vi
äro inga isolationister. Vi ha under de gångna åren på många
sätt visat vår vilja att deltaga i mellanfolkligt samarbete. På den
vägen ämna vi fortsätta. Men vår frihet vilja vi icke sälja. Vår
suveränitet vilja vi icke lämna ifrån oss.»
Av den radikala tidskriften Timarit Mals og Menningar har
nyligen kommit ut ett nummer, som är uteslutande ägnat basfrå-
gan. Det ger en representativ översikt av motståndssidans, d. v. s.
den sannolikt betydande majoritetens, syn på saken. Men indirekt
– genom den hårdhänta kritik som bestås dem – blir man här
också bekant med de mera vacklandes eller medgörligas syn- 48
Vilja islänningarna hyra ut baser åt U. S. A.?
punkter. .Jag skall därför i stora drag referera de argument som
komma till tals i detta häfte.
Bland medarbetarna märkas den kände författaren Halld6r Kiljan Laxness, professorn i äldre isländsk litteratur vid Islands universitet, Einar Ö. Sveinsson, bibliotekarien vid samma institution,
en alltingsman o. s. v. De flesta av bidragsgivarna äro aktiva
kommunister. Kommunistpartiet, som på Island har betydligt
större inflytande än i de övriga nordiska länderna – av alltingets femtiotvå platser innehar det tio, och av de sex regeringsmedlemmarna äro två kommunister -, har särskilt hetsigt engagerat
sig för motstånd mot det amerikanska förslaget.
Flerstädes i tidskriften hävdas, att somliga islänningar vilja ha
till stånd en uppgörelse med USA, därför att de räkna med ett
kanske nära förestående krig, i vilket Sovjetunionen och Förenta
staterna skulle bli huvudmotståndarna, och i en sådan kraftmätning till varje pris vilja hamna på den amerikanska sidan. Tanken på ett krigsutbrott inom de Förenade Nationerna, mellan öst
och väst, avvisas som enfaldig eller brottslig, ett försök att störa
det lovande samarbetet mellan stormakterna som nu tagit sin början. Men samtidigt uppge flera av tidskriftens medarbetare, att
Förenta staternas- hittills opublicerade – not av den l oktober
ordar om baser för »anfall och försvar». En sådan formulering
synes ju antyda, att man åtminstone inte i ledande amerikanska
kretsar anser ett nytt krig uteslutet. I själva verket lär emellertid USA-noten på ett icke fullt så brutalt sätt tala om »defence
of the western hemisphere». Givetvis är det för tidskriftens kommunistiska författare över huvud taget ett ytterst motbjudande
framtidsperspektiv, att Island skulle bli en språngbräda för det
kapitalistiska USA vid ett eventuellt krig med det stora socialistiska riket.
Atombomben ger ett starkt eko i diskussionen om militärbaserna.
Särskilt vältaligt utlägger Laxness följderna för Reykjavik, därest
man gäve efter för amerikanarna och således vore direkt engagerad i en möjligen kommande konflikt. Islands huvudstad bleve
ett av de första målen för atombomberna i nästa krig. Allt levande i Reykjavik med omnejd vore »atomiserat», innan stadens
invånare ens nåtts av nyheten om krigsutbrottet. Och eftersom
Reykjavik omfattar en dryg tredjedel av landets hela befolkning,
skulle man därmed ha uppnått förintelse av en väsentlig del av
den isländska nationen. Slutsatsen blir, att den enda möjligheten
för ett litet folk att undgå total ödeläggelse i ett kommande krig
49
Peter Hallberg
är att icke släppa till sitt land som försvarsverk för den ena eller
andra stridande parten. Denna synpunkt framhäves f. ö. starkt
också av professor Larusson i en artikel i det studentblad som utges årligen l december. Han erinrar om att det under kriget bland
flera små nationer varit en vanlig åsikt, att den neutralitetspolitik som de tidigare följt blivit dem till skada, och att det vore
självklart att överge den för framtiden. Sedan atombomben blivit
verklighet, hör man mindre av detta tal. I själva verket har
neutralitetspolitiken enligt Larusson aldrig varit mera berättigad
än nu. Den har blivit ett livsvillkor för småstaterna, som inte
längre kunna finna trygghet i hägnet av någon stormakt.
Många av de islänningar som vilja förhandla med USA torde
ha räknat med att en uppgörelse i basfrågan skulle medföra stora
ekonomiska fördelar för Island. Några bestämda erbjudanden från
amerikansk sida ha i varje fall inte kommit till allmänhetens
kännedom. Tydligt är emellertid, att man på visst håll icke utan
oro ser fram mot den dag då den siste amerikanske soldaten lämnar isländsk jord. Denna oro blir mera begriplig mot bakgrunden
av den ekonomiska högkonjunktur som ockupationen lett in över
landet. Ty i motsats till många andra härtagna Hinder har Island
inte med dryga tributer måst bekosta sina beskyddares uppehälle
i landet. Tvärtom har ockupationsstyrkorna under krigsåren utgjort en rikt flödande inkomstkälla för landet. De isländska bankernas utländska tillgodohavanden uppgingo vid det senaste årsskiftet till 563 milj. isl. kronor. Men enligt en artikel av den
nytillträdande riksbankschefen ,J6n Arnason i de isländska kooperatörernas tidskrift Samvinnan skulle 428 milj. av denna summa
komma direkt från ockupationsmakten, vara 11engar som denna
förbrukat på Island. Med överenskommelsen av den 7 juli 1941
förband sig Förenta Staterna i punkt G »att stödja Islands intressen på allt sätt som står i dess förmåga, däribland att förse landet med en tillräcklig mängd av oumbärliga varor, trygga nödvändiga fartygsförbindelser till och från landet och avsluta även
i övrigt förmånliga handelsöverenskommelser med Island». Krigsåren ha som bekant också medfört ett väldigt ekonomiskt uppsving för detta lilla land, som tidigare pressats svårt av lågkonjunktur under hela trettiotalet. Befolkningens allmänna levnadsstandard har nått en förut okänd nivå.
Det är klart, att anpassningen till efterkrigsförhållandena kan
bli en smärtsam procedur, särskilt som dyrtiden på Island är
långt framskriden. För november 1945 angavs officiellt levnads- 50
Vilja islänningarna hyra ut baser åt U. S. A.?
kostnadsindex till 284 enheter (100 år 1939), men denna siffra anses
av somliga bedömare vara omkring 40 enheter för låg. Eftersom
på alla löner utgår full dyrtidsersättning enligt index, har lönenivån skruvats upp våldsamt. Som exempel kan nämnas, att årslönen för matroser och eldare i skeppsfart på England och Amerika nyligen fastställdes till omkring 30,000 isl. kronor, d. v. s. med
nuvarande kurs inemot 20,000 svenska. Med sådana arbetspriser
kan det bli svårt för den isländska exporten att vinna avsättning
för sina produkter. Och de finnas tydligen som tro sig bäst kunna
fly svårigheterna genom att kasta sig i Uncle Sams breda famn.
En ung författare i Timarit – han tog f. ö. nyligen pol. mag.-
examen vid Stockholms Högskola- är däremot övertygad om att
hans land aldrig haft större möjligheter än nu att stå på egna
ben ekonomiskt. Vad som tidigare fattats Island har varit kapital
att genomföra en rationalisering av näringslivet och att bygga ut
en industri för förädling av landets råvaror, framför allt den fisk
som i väldiga mängder fångas utmed Islands kuster. Det har diirför måst dela de fattiga råvaruländernas öde att för lågt pris avyttra obearbetade eller föga bearbetade varor till industriländerna.
Nu har situationen på ett par år förändrats. För närvarande har
Island ekonomiska resurser att skapa en industri, som med en helt
annan kapacitet än förut kan förädla exportvarorna och sända
dem ut på världsmarknaden som rikhaltigt sorterade, förstklassiga konsumtionsvaror. Och den säkraste avsättningen för dessa
produkter har man i Europa, särskilt på kontinenten, där folken
alltid ha lidit brist på fisk. Importen till Island har under de
sista åren huvudsakligen kommit från Amerika, men detta är blott
en krigsföreteelse. Så snart de europeiska folken åter bli i stånd
att exportera, kommer den isländska importen att söka sig tillbaka i sina förra, naturliga banor. Island säges ald1;ig kunna få
verkligt utbyte av affiirsförbindclser med USA annat iin som understödstagare i en eller annan form.
Den optimism som här kommer till tals har också satt sin prä-
gel på den nuvarande samlingsregeringens (sedan oktober 1944)
åtgärder för att intensifiera näringslivet. Som ett slags motto för
denna samverkan har man tagit upp ordet nysköpun, ‘nyskapelse’.
Visserligen utsättes detta slagord för drift av bondepartiet, som
ensamt står utanför regeringskoalitionen. Beställningen av trettio
nya trålare från engelska varv liksom av en mängd mindre fiskefartyg från Sverige, stora anslag till utbyggnad av hamnar och
fiskindustri o. s. v., vittnar dock vältaligt om att statsmakterna
51
Peter Hallberg
tagit energiska initiativ för att de under krigsåren samlade rikedomarna skola komma produktiva ändamål till godo. För att
säkra en samhällsnyttig investering av de stora utländska tillgodohavandena, som till övervägande delen ägas av privata förec
tagare, har man tillsatt ett särskilt »nybyggnadsråd», som övervakar dispositionen av dessa medel men dessutom utarbetar positiva förslag för näringslivets utbyggande.
I det föregående har det så gott som uteslutande varit fråga om
vilka materiella fördelar eller nackdelar Island skulle ha av att
hyra ut baser. Andra mera ideella synpunkter ha dock skymtat,
och för dem som slå vakt om sitt fäderneslands absoluta oberoende
äro de utan tvekan de viktigaste. Den ovan nämnde unge nationalekonomen fastslår, att det isländska folkets långa kamp för
självständighet alltid byggt på den huvudtesen, att det vore i
stånd att sörja för sig självt. Om nu den åsikten bleve gällande,
att landets ekonomiska framtid låge i att det bleve ett slags pensionär hos en främmande stormakt, skulle därmed folkets tro på
sina möjligheter att leva som en fri nation kunna helt brytas.
Författaren tecknar till sist som ett varnande exempel bilden av
Förenta staternas urinvånare, de indianstammar som nu framsläpa sitt liv inom avgränsade landområden, underhållna av offentliga medel. »Skall det bli det isländska folkets lott att sälja sin
förstfödslorätt för en så usel grynvällingh
Flera bidragsgivare i Timarit harmas över att deras landsmän
– vilket alltså stundom är fallet – anlägga en ekonomisk måttstock i en fråga som denna. Man köpslår inte om sin frihet, även
om köpesumman skulle vara aldrig så stor. I mer än en artikel
möter jämförelsen med skökan, som säljer sig för pengar. Man
lägger stor vikt vid att de ifrågavarande baserna komme att innehas med exterritorialrätt, och att dessa platser således komme att
betraktas som och faktiskt utgöra en del av Förenta Staterna.
Dessa områden komme att vara undandragna isländsk lag, tull och
beskattning, och islänningarna själva skulle inte äga tillträde till
dem annat än med särskilt tillstånd. Däremot skulle man dagligen ha omkring sig basernas uniformsklädda bevakare, som fritt
kunde röra sig bland landets. civilbefolkning. En av tidskriftens
medarbetare, en kvinnlig läkare, skildrar detta tillstånd i följande
ord, som dock torde ge en alltför ensidig svartmålning av det
ockuperade Island: »Ingen plats är fredad för detta obehag. Brott
som de begå, stöld, rån, överfall, våldtäkt och förförelse av små-
flickor och pojkar, för att nämna det som är vanligast, komma
52
Vilja islänningarna hyra ut baser åt U. S. A.?
inte att beivras enligt isländsk lag, såsom vi alla veta. soldaterna
äro i sitt eget land i vårt.» Till dessa omedelbara obehag kommer
så den säkra moraliska, materiella och nationella undergång som
islänningarna skulle gå till mötes, om de gjorde sig beroende av
Förenta Staterna. Hon avslutar sin framställning med följande
drastiska framtidsperspektiv: »Ödeläggelsen av det isländska folket, som dansk oduglighet inte lyckades åstadkomma på många
århundraden, skulle för amerikanarna vara lätt att genomföra på
några få årtionden, om vi gåve dem tillfälle till det, ty de islänningar som det vore någon framåtanda i skulle i längden inte
finna sig i förhållandena utan nödgas fly landet. De övriga toge
amerikanarna undan för undan i sitt underhåll, de försvunne i
den hop av arbetslösa som i miljoner driva omkring i världens
rikaste land. Isländska folket vore icke längre till annat än i annalerna som en litterärt begåvad nation, som förföll och dog ut
under senare delen av 1900-talet, och vars land var det första som
ödelades i det stora atombombskriget.»
Stundom skymtar i resonemangen de övriga nordiska länderna.
Man har med tillfredsställelse noterat reaktionen i tongivande
svensk press. Den ovannämnda tidskriften Utsyn återger ett uttalande av Morgon-Tidningen, vari det heter, att man kan »vara
övertygad om att en eftergift från Islands sida kan vinnas endast
genom stark påtryckning. Man vägrar tro att president Truman
skulle vara beredd att framtvinga isländska medgivanden om baser i rak strid mot löften som tidigare givits. När amerikanarna
först skickade trupper till ön utlovade de dess utrymmande vid
krigets slut.» Skribenten i Utsyn anmärker, att dessa det svenska
regeringsorganets kommentarer torde ge uttryck åt svenska regeringens synpunkter i saken. Han finner det högst sannolikt, att
svenska regeringen också delgivit Förenta Staterna sin uppfattning. Överhuvud taget anser man sig inte behöva tveka om de
nordiska frändefolkens hållning.
Att tillmötesgå USA i basfrågan innebure enligt flera författare
icke blott, att isländska folket sveke sin egen heliga sak. En sådan
eftergift skulle också försvaga andra småstaters motståndskraft i
ett liknande läge, göra det svårare för dem att spjärna mot udden.
»De små folken skulle hata och förakta oss för det prejudikat som
vi hade skapat.»
Reykjavik i december 1945.
53

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner