Victor Davis Hanson; Ett amerikanskt farväl till Europa
2002
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Ett amerikanskt
farväl till Europa?
l av Victor Davis Hanson
De grundläggande olikheterna mellan USA och Europa är så stora att när nu de
gemensamma fienderna inte längre finns så knakar äktenskapet i fogarna.
En skilsmässa kanske till och med skulle fördjupa vänskapen.
E
FTER KATASTROFEN i USA den l l september
förra året torde få saker ha väckt mer bestörtning hos amerikanerna än den attityd som
många av våra närmaste europeiska allierade
valde att inta, då de snart nog ersatte sin medkänsla inför de liv som spillts med skepsis eller ren fientlighet mot de amerikanska motiven och de amerikanska åtgärderna. De månader som gått tycks snarast ha
ökat än minskat denna avoghet.
Under den tyska valkampanjen nyligen tog förbundskansler Gerhard Schröder vältaligt avstånd från
oss och det ”irakiska äventyr” vi ställt i utsikt, varpå han
lovade sina landsmän ett ”tyskt sätt” att sköta globala
kriser- han förbisåg kanske vilka olycksaliga historiska
ekon denna fras ännu framkallar hos miljoner amerikaner. Brittiska labour-politiker som påtagligt oroas över en
utveckling som riskerar att dra in deras land i ett ändlöst
USA-lett krig i Mellanöstern, har å sin sida avfärdat president Bush som en okunnig stolle (”Den intellektuellt
svagaste presidenten under min politiska livstid” skriver till exempel parlamentsledamoten Gerald Kaufman,
på sin tid utrikesminister i labours skuggkabinett). Franska kommentatorer är för sin del mer benägna att kalla
president Bush för cowboy än att kalla Saddam Hussein
för lagbrytare.
VÄXTHUSEFFEKTEN OCH ARAFAT
Om nu rädslan för ryska tanks brukade förena Amerika
och Europa, kommer då åsiktsskillnader om allt från
växthuseffekten till Yassir Arafat nu att föra oss isär? Josef
Joffe, chefredaktör för tyska Die Zeit, tonade förra året
ned denna redan då anade fiendskap i en inflytelserik
essäartikel, publicerad (före l l september) i tidskriften
National Interest Han avfärdade tendenser till europeiskt krypskytte som ”nya gäng-fasoner” och hävdade att
[fJ lSvensk Tidskrift 12002, nr si
flertalet europeer har lätt för tala på ett sätt men handla på ett annat, varför han rådde USA att sätta in litet
kosmetisk diplomati för att förekomma den uppseglande oenigheten. Men nu är det ett år efter l l september,
och de antiamerikanska stämningarna verkar fast etablerade. De härrör mindre ur sådant vi faktiskt har gjort
– amerikaner har inte använt maktspråk som stormakt
för att förvärva landområden sedan det spansk-amerikanska kriget – än ur en viss föreställning om vilka vi
förment är: flaggviftande, pistolbeväpnade, jeepåkande,
mtv-tittande, minoritetsavrättande, hamburgerätande
typer som just nu löper amok ute i världen. I frånvaro av
djupgående mätningar är det svårt att veta hur väl rotade dessa agg är bland våra Europaallierade, eller hur de
fördelar sig mellan länder, klasser och grupper.
Oftast fångar man upp sådana missnöjesyttringar
genom någon anekdot. Fransmän protesterar mot
McDonalds-restauranger, greker buar i ett fotbollsstadium i samband med en tyst minut för de döda från l l
september, berlinare demonstrerar mot president Bushs
Tysklandsbesök, allt medan en kör av besserwissrar varnar för att utöva något som helst våld mot Saddam Hussein. Vi påminns samtidigt om att till exempel Storbritannien visat anmärkningsvärd solidaritet med Förenta
Staterna i Afghanistan och kan vilja göra det även i Irak,
trots den exempellösa mängd av giftigheter som en stor
del av den brittiska journalistiska och akademiska eliten har utsänt, och trots att åtminstone en alleuropeisk
opinionsmätning gjord tidigt i september visade att det
förelåg ett högst villkorligt stöd för att invadera Irak.
ANTIAMERIKANISMEN ÖKAR
Bortom tvivel är, att det allt från Atlanten till Balkan
skett en ökning av denna misstro. skandinaverna i norr
verkar misstro USA:s politik lika mycket som man gör i
Grekland, Frankrike och Spanien. Om ett palestinskt
barn av misstag träffats av en israelisk robot, läggs skulden på USA:s F 16-plan. Om Europa härjas av översvämningar, utpekas det som en följd av den globala
uppvärmning, som givetvis utlösts av att Amerika bojkottade Kyoto. Döms i själva Amerika Murnia Abu-Jamal
för mord, av en jury av hans eget folk och sänds till en
dödscell, bestämmer Paris genast som en hedersgest att
utse den dömde till hedersmedborgare.
Den nya antiamerikanismen tycks även gå utöver de
invanda ideologiska gränslinjerna. Vänstermän och socialister förklarar att dödsstraffet, vapen, brist på allmän
hälsovård och giriga företag bör fördömas. Präster och
goda patrioter på högerkanten stämmer in med dem och
beklagar att den traditionella europeiska kulturen har
perverterats genom amerikanska marknadsföringsmetoder och krämaranda. I Grekland kan en ortodox präst
visa sig vara mer våldsamt antiamerikansk än den mest
nitiske socialist- och av skäl som inte bara kan förklaras med att vi har berövat hans ortodoxt kristne medbroder Slobodan Milasevie makten. Ju mer de europeiska
massorna upptas av den amerikanska populärkulturen,
desto bittrare smädar deras eliter USA som en profitjagande och cynisk hemsökelse.
Om vi går till regeringarna är det lika uppenbart att
flertalet av dem har bemött nästan varje amerikanskt
utrikespolitiskt initiativ de senaste två åren med ogillande eller avsmak- att vi lämnade Durban-konferensen
om rasism, att vi tog avstånd från Kyoto-protokollet, att
vi sade upp ABM-avtalet med f d Sovjetunionen; likaså
vår hänvisning till en tydlig ”ondskans axel”, vårt starka
stöd för det demokratiska Israel respektive vårt fördö-
mande av det korrumperade palestinska styret, vår vägran att ge den Internationella brottmålsdomstolen rätt att
döma vår militära personal, samt det faktum att vi begär
dödsstraff för al quaida-mördare. Att officiella företrä-
dare för Europa uttrycker tvivel och misstankar lockar
självfallet mer extrema röster att torgföra sina invektiv på
ett mer aggressivt sätt. Långt före den l l september skrev
Polly Toynbee, kolumnist i The Guardian, en essä- ”Det
förskräckliga Amerika håller nu på att bli en utstött” –
där hon hävdade att Förenta Staterna själv blivit ett
”ondskans imperium” och en ”skurkstat” som borde
”hållas tillbaka”. En vecka efter den l l september försäkrade en annan Guardian-kolumnist sina läsare att
”Det är fullt möjligt att fördöma terroristangreppet och
att tycka precis lika illa om USA som innan World Trade
Center kollapsade”.
Talar man med individuella europeer bekräftas de
attityder som regeringar och media intar. Från resor nyligen till Europa och från dagliga kontakter med utländska bekanta kan jag försäkra att många europeer gläder
sig på ett nästan perverst sätt åt att USA avlägsnat sig så
från världsopinionen och framstår så impopulärt från
Asien till Latinamerika. ”Välkommen till verkligheten”
raljerade en grekisk akademiker mot mig vid en middag, varpå han förklarade att ”amerikaner inte kan äta
kakan och ha den kvar; först lämna FN-konferenser och
sedan hårdbeväpna sina allierade för sitt eget krig mot
terrorn.”
ANTIPATIER GRUNDADE I SVAGHET
Varifrån kommer då den nya antiamerikanismen, och
vad betyder den? I en skarpsinnig och vittgående essä
som blivit omtalad i Europa och på andra håll har Robert
Kagan dissekerat denna växande europeiska antipati och
fastställt dess ursprung (”Makt och svaghet” Policy Review, juni). I grunden, skriver Kagan, har misstron sitt
ursprung i känslor av rädsla och avund som i sin tur
beror på den nuvarande militära obalansen- en ofta
c
V>
J>
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si Il]
besvärande asymmetri vilken driver de långt svagare
europeerna att uppfatta sin egen säkerhet i annat än militär styrka, likaså att som motvikt frukta och fördöma
alla som utvecklar väpnad styrka, mest amerikanerna.
”Dagens transatlantiska problem”, skriver Kagan, ”är
inte ett George Bush-problem.
Det är ett maktproblem. Att Amerika äger styrka har
alstrat en benägenhet att använda denna styrka, medan
Europas militära svaghet har medfört motsvarande,
begripliga motvilja mot att nyttja militära maktresurser.”
Eller som senator Jesse Helms mer ofriserat uttryckt
det, apropå Europas förkärlek för att tala och medla,
hellre än agera militärt: ”Den Europeiska unionen skulle inte ens kunna slå sig fri ut ur en våt papperskasse.”
Det finns uppenbarligen mycket som talar för denna
realistiska tolkning av den växande krisen. Våra plan,
hangarfartyg, och truppdivisioner är långt mäktigare än
deras, och denna asymmetri försvårar inte bara våra
möjligheter att genomföra samlade militäraktioner med
europeerna utan skapar också agg hos dem – och överDet är inte obekant att rika länder utan motsvarande militära resurser brukar hålla en låg profil, liksom att
de gärna använder list, smygoperationer eller pengar för
att söka hålla en hotande tyrann på mattan. Detta förklarar varför frustrerade europeer i stället för att flygtransportera divisioner till Afghanistan eller bomba Irak
från hangarfartygsstyrkor, eller förelägga fientligt sinnade regimer ultimatum, på gott och ont har satt sin lit
till internationella organisationer som FN och Internationella brottmålsdomstolen, allt medan de låtsas inte
veta om att det bara är tack vare USA:s makt som de kan
låtsas att de bebor ett globalt sagoland med idel sansade
människor.
När det gäller vad vi sedan bör göra åt denna växande klyfta hävdar även kloka analytiker att vi som en stor
och mäktig nation måste uppträda moget. Utan att bry
oss om våra allierades gläfsande eller gälla anklagelser
för att vi agerar oansvarigt, borde vi inrikta oss på att
samverka på sådana områden där vi har gemensamma
intressen och fördelar, samtidigt som vi uppmuntrar
lägsenhet hos oss. Avund mellan
stater riktar sig alltid från de svaga
mot de starka, och därför är det
rimligt att tro att ett utbrett ressentiment och den rädsla som
åtföljer den, snarare än specifikt
missnöje över amerikansk ”undantagsmentalitet” och ”unilateralism”
är den egentliga orsaken till euro- ”Den Europeiska unionen
europeerna att stärka sina muskler
genom ökad satsning på försvaret.
Trots allt, hävdas det, är de baser vi
håller i Tyskland, Spanien, Italien
och Grekland avgörande för den
amerikanska maktprojektionen,
precis som den europeiska pressens
och mediernas intellektuella maskiskulle inte ens kunna slå
sig fri ut ur en våt
papperskasse.”
peernas missnöje.
EUROPAS SVAGHET INTE EKONOMISK
Som Francis Fukuyama påpekade i ett framträdande nyligen har Europas relativa svaghet inte något med brist på
materiella resurser att göra. Den Europeiska unionen kommer snart att gå om Förenta Staterna såväl ekonomiskt
(lO 000 miljarder dollar mot USA:s 7 000) som befolkningsmässigt (375 miljoner mot 280). Ändå satsar den
endast en tredjedel av vad USA lägger ut på försvaret (130
miljarder dollar per år mot våra för närvarande 300 miljarder om året, som dessutom ökar). Europeiska vapenprogram har inte utvecklats i en takt som ens kommer i
närheten av den som utmärker icke-militär forskning och
utveckling, för att inte tala om utgifter för social trygghet.
Europas olika militära skolor är ansedda men kan inte
jämföras med West Point, Annapolis och Colorado Springs
beträffande storlek, motivation, eller resurser, än mindre
kan de jämföras med våra akademiers förmåga att motivera
dagens unga amerikaner. I Europa ses en post inom försvaret varken som början till en yrkeskarriär eller som ett
sätt att tjäna sitt land. Den anses snarare hindra än främja uppkomsten av den humana och fredliga plats som EU
(enligt sin utopiska stadga) är tänkt att vara.
Il] lSvensk Tidskrift !2002, nr si
neri är avgörande för att vinna folkets stöd i krislägen. För att följa andan i den devis som
kan kallas ”makt förpliktar” bör vi söka dämpa våra svagare allierades upprördhet, samtidigt som vi med lätt
hand söker få dem att påta sig en mer bestämd roll i bättre samklang med vår gemensamma målsättning.
Detta argument, vars kraft jag här inte har gjort rättvisa, är förvisso övertygande, så långt det nu räcker. Men
kan det då finnas flera, kanske mer grundläggande skäl
till att Europa så märkligt avsvär sig våldsanvändning,
något som ofta förenas med djup antiamerikanism?
Framför allt, är det verkligen sant att de nuvarande spänningarna mellan USA och Europa främst har att göra
med en maktobalans, liksom att sättet att avhjälpa denna
är att ta itu med själva obalansen?
FLÅGSAMMA MINNEN AV EUROPA
Själv uppfattar jag saken annorlunda. Jag anser att dagens
fas i den transatlantiska spänningen långt från att vara ett
tillfälligt uttryck för maktrelationerna utgör det mer
naturliga tillståndet mellan oss- en spänning som bygger på olikartade kulturer och historia och sannolikt inte
kan avhjälpas genom ökade försvarsbudgetar i Europa
eller av mer taktfulla diplomater i Amerika. Jag förmodar även att denna spänning snarast kan väntas tillta.
Vad som glömts bort i dagens upprördhet över Europas inställning är att vi länge varit misstänksamma mot
det Gamla landet. Vi hyser en slumrande misstro som
igen är på väg att bryta fram under trycket av europeernas missnöje. Vi måste komma ihåg att för miljoner amerikaner var tvivlen på Europa inte tagna ur luften utan
utgick från gjorda erfarenheter. I min egen, knappast
atypiska familj ansågs både Europa och Japan vara märkliga ställen som av egoistiska skäl startade krig, tvingade
in oss i dem, och fick vanliga amerikaner att överge sina
vingårdar och fruktträd, för att återvända till dem ett
eller ett par år senare, döda, lemlästade eller psykiskt
nedbrutna. Vid familjemiddagar betydde aldrig ”Europa” målet för den stora resan, det framkallade snarast plågsamma berättelser om
giftgas, om general Fattons dödsföraktande insatser, eller om att
få huvudet söndersprängt vid
Normandies kust.
För vissa av oss var det
50-åriga kalla kriget inte
en generalrepetition för
en evig amerikansk
militär allians med
Västeuropa utan bara
ytterligare en av flera
nödutryckningar på liv
och död som gjorde att
USA tillfälligt måste hålla
trupper på europeisk
mark. När det kalla kriget
för tio år sedan avslutades,
borde vi inte ha återgått till de
mer normala förhållanden som
tidigare rådde? Eftersom det inte längre fanns något överväldigande hot mot
Europa som dess invånare inte kunde bemästra, behövde Amerika alls längre vara inblandat i denna kontinents
affärer?
AVGÖRANDE OLIKHETER
Dessa gamla amerikanska fördomar kanske inte längre
delas av de eliter som utformar vår politik, men de får
därför inte avfärdas. Som ofta är fallet, är en sådan misstro i sig själv djupt rotad i avgörande gränslinjer mellan
amerikaners och europeers självbilder. skillnaderna ligger i våra skilda historiska skeenden och nationalkaraktärer, vår olikartade befolkningsstruktur, våra avvikande seder och bruk, våra olika åsikter i frågor som rör
klass och social rörlighet, våra skiljaktiga begrepp om
individen och samhället, våra respektive visioner av det
goda livet och folkstyret -liksom vår mycket olikartade
syn på att utåt i världen projicera vår egen frihetsuppfattning. Alla dessa historiska motsatser kanske bättre
förklarar den rådande bitterheten än en ojämvikt just i
fråga om makt- något som oftare utgör ett ytfenomen
än själva orsaken till klyftor mellan nationer.
Om vart och ett av dessa ämnen har det skrivits
tjocka volymer, men vi kan nog enas om vad som i grunden utmärker USA:s speciella belägenhet. Upplevelsen
av hur landet expanderade västerut (the frontier) gav
folk självtillit och bidrog till att definiera moralen utifrån
handlande mer än retorik. Genom att vår historia inte
har inslag av monarki, fascism eller kommunism har vi
behållit våra förfäders ursprungliga, ljusa syn på ett republikanskt styrelsesätt, och anser det inte bara vara
avgörande för vår egen framgång utan en
politisk metod som andra bör ta efter.
Eftersom vi varken hade en
gemensam ras eller religion
lärde vi oss att värdesätta en
nödvändig uppslutning
kring gemensamma ideer
och värden, en uppslutning som hittills har
varat längre än de försvagande doktrinerna
om ”multikultur” och
”olikhet”. Att flyktingar
från hela världen och
särskilt Europas oönskade inte bara överlevde
i ett ogästvänligt land
utan skapade historiens
största civilisation under loppet av ett enda århundrade vittnar om den amerikanska demokratiska kulturens enorma framgångar, i ett samhälle som i dag stöper om nyanlända koreaner till baseballfans, gör om andra till country & western-vänner och låter barn till illegala invandrare doktorera, bli elektronikingenjörer eller tidningskolumnister.
En amerikan kan, utifrån nyare historia och utifrån
dagens situation i världen, mycket väl hävda att hans
egen trygga doktrin, som så ofta står i motsats till Europas, är den långt bättre: långt bättre inte bara för honom
själv utan för hela världen. Både forskning och praktisk
erfarenhet visar att precis som immigranterna ständigt
röstat med fötterna och flockats på våra stränder, har
hundratals miljoner runt jordklotet, däribland Europas
egna folk, röstat med magen för verkningarna av Amerikas materiella överflöd och med fjärrkontrollen för den
starka amerikanska populärkulturen.
Men det är ett gammalt argument som vi inte behö-
ver ta ställning till. Mer avgörande är detta: Amerikas
c:
(/)
J:>
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si m
styrka och Europas svaghet är inte bara tillfälliga uttryck
för att vi lägger ut mera på kanoner och godtar att få
mindre socialhjälp, medan de insisterar på statlig trygghet på bekostnad av flottor och armeer. Genom vår geografiska storlek och vår rikedom, och genom vår förvirrande mångfald, och vår tro att framgång lär ha mer med
talang och hårt arbete att göra än med inrotade samhälls- och klasshierarkier, har vi blivit en oerhört rik,
och framför allt stark nation. Genom en militär makt
och en ekonomisk styrka som tjänar vissa värden och
ideer, skulle vi knappast kunna bli cyniska eller vacklande ens om vi ville det, i varje fall inte länge. Att se
saker i svart-vitt är en del av vår strävan att agera moraliskt- det ingår i det klister som håller nationen samman, lika väl som optimismen och gåpåarandan.
Kort sagt, långt viktigare än frånvaron av europeiska
militära resurser och vad detta leder till är frågan varför vi, och inte de, har makt, liksom hur och varför vi är
villiga att använda den på ett sätt som inte de är. Om vi
gav europeerna femton hangarfartyg och tjugo divisioner i morgon, skulle vi ändå inte komma på jämställd
fot. Ge dem hela vår mångmiljard-dollars B-2-flotta, så
skulle den rosta eller säljas som skrot, alltmedan vi fortsatte med vår ohejdbara vana att sända livsmedel till
somalier, frige panamaner, befria kuwaitier – och när
det krävdes avpatrullera Medelhavet. Den långa lista över
klagomål mot oss som jag tidigare återgav- och som i
grunden speglar ett större missnöje med vad de anser
oss uträtta än vad vi verkligen uträttar- påminner oss
även de om dessa ofrånkomliga grundfakta.
RELATIONEN NÄRMAR SIG SLUTET
Den 11 september har väckt Amerika på sätt som vi ännu
inte helt kan uttrycka. Men vad Europa beträffar är det
mer än säkert att vi närmar oss slutet på den relation
som förknippats med 1900-talet och dess särskilda
omständigheter. Våra diplomater och politiker, som så
ofta reser i och har utbildats i Europa, har nu börjat oroa
sig över detta växande främlingskap, men jag misstänker
samtidigt att de flesta amerikaner inte bara svalt det utan
betraktar det som oundvikligt.
Det är delvis logiskt att EU inriktar sig på att använda sig av internationella överenskommelser liksom att
söka nyttja sin egen förmåga att övertala eller smickra
hotfulla regimer i Asien och Afrika. Man bör inte enbart
se cyniskt på detta: Europas militära oförbereddhet är i
sig ett ofrånkomligt problem, och europeerna har mycket att oroa sig för. Utan någon Atlant eller något Stilla
hav som buffert skiljer bara några tiotal mil en till stor
del bräcklig kontinent från de vansinnigheter som pågår
i Algeriet och Libyen, medan Syrien, Iran och Irak ligger
inom gott missilavstånd. Illa anpassade, ointegrerade
folkgrupper i England, Frankrike och Tyskland ger en
lm lSvensk Tidskrift !2002, nr si
ytterligare anledning till europeernas ångest. Ändå är
det svår att tro att inte samtliga dessa hot skulle kunna
hanteras av ett Europa som vore enigt.
De faror som kommer inifrån- för låt oss inte glömma att ett specifikt syfte med NATO ju var att slå ned de
aggressiva impulserna hos somliga europeiska länder,
främst Tyskland, gentemot andra, främst Frankrike- ger
oss inte längre anledning till cynism. Med hänsyn till
Västeuropas oroliga historia måste man lyckönska framsynta diplomater till att ha kunnat förena en så pass splittrad samling nationer under en form av federation, liksom till att ha undvikit ett större krig i Europa under mer
än ett halvsekel. Men det är svårt att tro att om det som
de uppnått är genuint, inte bara följden av att ha ägt en
gemensam fiende i kalla kriget, de behöver Förenta Staterna för att garantera detta, respektive det krävs att USA
träder in i det fall Gemenskapen skulle bryta samman.
Mest svårsmält i dagens omständigheter är frågan i
vad mån Amerikas europeiska allierade skulle vilja och
kunna medverka på ett meningsfullt sätt i uthålliga militära operationer utomlands, operationer som kan bli
både kostsamma och riskfyllda. Vi kan i själva verket
befinna oss en enda unilateral insats bort från ett faktiskt upplösande av NATO. Om USA tvingades gå in
ensamt i Irak, under Europas protester, och man lyckades avlägsna Saddam Hussein från makten och upprätta någon form av samförståndsstyre där, kan det med
goda skäl antas att det folkliga stödet i USA för framtida militära kampanjer i syfte att hjälpa europeisk stater
drastiskt skulle komma att minska. I en sådan värld, och
oavsett vilka insatser vi tillgrep, ensamma eller med de
facto-allierade, skulle själva iden att amerikaner skulle
leda ett NATO-korståg för att straffa en marodör som
Milosevic ha blivit otänkbar.
Ansvaret för att bevara status quo i den nuvarande
alliansen vilar således inte på det amerikanska folket,
som må vara på väg att återvända till en traditionell och
begriplig konsensus om Europa, utan på dem, däribland
vissa av våra ledare, som alls tror att Europa ännu förtjänar en särskild relation. Med alla objektiva mått har vi
för länge sedan upphört att vara medlemmar av en genuin allians, varför det kan vara tid att inse detta förhållande och dra slutsatserna av det. Vem vet? Om vi drar
oss ur samarbetet, och inte längre uppträder som svurna allierade, kanske vi rentav kan bli bättre vänner.
Victor Davis Hanson är professor i militärhistoria vid us
Naval Academy i Annapolis.
Artikeln återges med vänligt tillstånd av Commentary i
vars oktoberutgåva 2002 den först publicerades. Copyright
Commentary och författaren.
ÖVERSÄTTNING CARL JOHAN LJUNGBERG
farväl till Europa?
l av Victor Davis Hanson
De grundläggande olikheterna mellan USA och Europa är så stora att när nu de
gemensamma fienderna inte längre finns så knakar äktenskapet i fogarna.
En skilsmässa kanske till och med skulle fördjupa vänskapen.
E
FTER KATASTROFEN i USA den l l september
förra året torde få saker ha väckt mer bestörtning hos amerikanerna än den attityd som
många av våra närmaste europeiska allierade
valde att inta, då de snart nog ersatte sin medkänsla inför de liv som spillts med skepsis eller ren fientlighet mot de amerikanska motiven och de amerikanska åtgärderna. De månader som gått tycks snarast ha
ökat än minskat denna avoghet.
Under den tyska valkampanjen nyligen tog förbundskansler Gerhard Schröder vältaligt avstånd från
oss och det ”irakiska äventyr” vi ställt i utsikt, varpå han
lovade sina landsmän ett ”tyskt sätt” att sköta globala
kriser- han förbisåg kanske vilka olycksaliga historiska
ekon denna fras ännu framkallar hos miljoner amerikaner. Brittiska labour-politiker som påtagligt oroas över en
utveckling som riskerar att dra in deras land i ett ändlöst
USA-lett krig i Mellanöstern, har å sin sida avfärdat president Bush som en okunnig stolle (”Den intellektuellt
svagaste presidenten under min politiska livstid” skriver till exempel parlamentsledamoten Gerald Kaufman,
på sin tid utrikesminister i labours skuggkabinett). Franska kommentatorer är för sin del mer benägna att kalla
president Bush för cowboy än att kalla Saddam Hussein
för lagbrytare.
VÄXTHUSEFFEKTEN OCH ARAFAT
Om nu rädslan för ryska tanks brukade förena Amerika
och Europa, kommer då åsiktsskillnader om allt från
växthuseffekten till Yassir Arafat nu att föra oss isär? Josef
Joffe, chefredaktör för tyska Die Zeit, tonade förra året
ned denna redan då anade fiendskap i en inflytelserik
essäartikel, publicerad (före l l september) i tidskriften
National Interest Han avfärdade tendenser till europeiskt krypskytte som ”nya gäng-fasoner” och hävdade att
[fJ lSvensk Tidskrift 12002, nr si
flertalet europeer har lätt för tala på ett sätt men handla på ett annat, varför han rådde USA att sätta in litet
kosmetisk diplomati för att förekomma den uppseglande oenigheten. Men nu är det ett år efter l l september,
och de antiamerikanska stämningarna verkar fast etablerade. De härrör mindre ur sådant vi faktiskt har gjort
– amerikaner har inte använt maktspråk som stormakt
för att förvärva landområden sedan det spansk-amerikanska kriget – än ur en viss föreställning om vilka vi
förment är: flaggviftande, pistolbeväpnade, jeepåkande,
mtv-tittande, minoritetsavrättande, hamburgerätande
typer som just nu löper amok ute i världen. I frånvaro av
djupgående mätningar är det svårt att veta hur väl rotade dessa agg är bland våra Europaallierade, eller hur de
fördelar sig mellan länder, klasser och grupper.
Oftast fångar man upp sådana missnöjesyttringar
genom någon anekdot. Fransmän protesterar mot
McDonalds-restauranger, greker buar i ett fotbollsstadium i samband med en tyst minut för de döda från l l
september, berlinare demonstrerar mot president Bushs
Tysklandsbesök, allt medan en kör av besserwissrar varnar för att utöva något som helst våld mot Saddam Hussein. Vi påminns samtidigt om att till exempel Storbritannien visat anmärkningsvärd solidaritet med Förenta
Staterna i Afghanistan och kan vilja göra det även i Irak,
trots den exempellösa mängd av giftigheter som en stor
del av den brittiska journalistiska och akademiska eliten har utsänt, och trots att åtminstone en alleuropeisk
opinionsmätning gjord tidigt i september visade att det
förelåg ett högst villkorligt stöd för att invadera Irak.
ANTIAMERIKANISMEN ÖKAR
Bortom tvivel är, att det allt från Atlanten till Balkan
skett en ökning av denna misstro. skandinaverna i norr
verkar misstro USA:s politik lika mycket som man gör i
Grekland, Frankrike och Spanien. Om ett palestinskt
barn av misstag träffats av en israelisk robot, läggs skulden på USA:s F 16-plan. Om Europa härjas av översvämningar, utpekas det som en följd av den globala
uppvärmning, som givetvis utlösts av att Amerika bojkottade Kyoto. Döms i själva Amerika Murnia Abu-Jamal
för mord, av en jury av hans eget folk och sänds till en
dödscell, bestämmer Paris genast som en hedersgest att
utse den dömde till hedersmedborgare.
Den nya antiamerikanismen tycks även gå utöver de
invanda ideologiska gränslinjerna. Vänstermän och socialister förklarar att dödsstraffet, vapen, brist på allmän
hälsovård och giriga företag bör fördömas. Präster och
goda patrioter på högerkanten stämmer in med dem och
beklagar att den traditionella europeiska kulturen har
perverterats genom amerikanska marknadsföringsmetoder och krämaranda. I Grekland kan en ortodox präst
visa sig vara mer våldsamt antiamerikansk än den mest
nitiske socialist- och av skäl som inte bara kan förklaras med att vi har berövat hans ortodoxt kristne medbroder Slobodan Milasevie makten. Ju mer de europeiska
massorna upptas av den amerikanska populärkulturen,
desto bittrare smädar deras eliter USA som en profitjagande och cynisk hemsökelse.
Om vi går till regeringarna är det lika uppenbart att
flertalet av dem har bemött nästan varje amerikanskt
utrikespolitiskt initiativ de senaste två åren med ogillande eller avsmak- att vi lämnade Durban-konferensen
om rasism, att vi tog avstånd från Kyoto-protokollet, att
vi sade upp ABM-avtalet med f d Sovjetunionen; likaså
vår hänvisning till en tydlig ”ondskans axel”, vårt starka
stöd för det demokratiska Israel respektive vårt fördö-
mande av det korrumperade palestinska styret, vår vägran att ge den Internationella brottmålsdomstolen rätt att
döma vår militära personal, samt det faktum att vi begär
dödsstraff för al quaida-mördare. Att officiella företrä-
dare för Europa uttrycker tvivel och misstankar lockar
självfallet mer extrema röster att torgföra sina invektiv på
ett mer aggressivt sätt. Långt före den l l september skrev
Polly Toynbee, kolumnist i The Guardian, en essä- ”Det
förskräckliga Amerika håller nu på att bli en utstött” –
där hon hävdade att Förenta Staterna själv blivit ett
”ondskans imperium” och en ”skurkstat” som borde
”hållas tillbaka”. En vecka efter den l l september försäkrade en annan Guardian-kolumnist sina läsare att
”Det är fullt möjligt att fördöma terroristangreppet och
att tycka precis lika illa om USA som innan World Trade
Center kollapsade”.
Talar man med individuella europeer bekräftas de
attityder som regeringar och media intar. Från resor nyligen till Europa och från dagliga kontakter med utländska bekanta kan jag försäkra att många europeer gläder
sig på ett nästan perverst sätt åt att USA avlägsnat sig så
från världsopinionen och framstår så impopulärt från
Asien till Latinamerika. ”Välkommen till verkligheten”
raljerade en grekisk akademiker mot mig vid en middag, varpå han förklarade att ”amerikaner inte kan äta
kakan och ha den kvar; först lämna FN-konferenser och
sedan hårdbeväpna sina allierade för sitt eget krig mot
terrorn.”
ANTIPATIER GRUNDADE I SVAGHET
Varifrån kommer då den nya antiamerikanismen, och
vad betyder den? I en skarpsinnig och vittgående essä
som blivit omtalad i Europa och på andra håll har Robert
Kagan dissekerat denna växande europeiska antipati och
fastställt dess ursprung (”Makt och svaghet” Policy Review, juni). I grunden, skriver Kagan, har misstron sitt
ursprung i känslor av rädsla och avund som i sin tur
beror på den nuvarande militära obalansen- en ofta
c
V>
J>
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si Il]
besvärande asymmetri vilken driver de långt svagare
europeerna att uppfatta sin egen säkerhet i annat än militär styrka, likaså att som motvikt frukta och fördöma
alla som utvecklar väpnad styrka, mest amerikanerna.
”Dagens transatlantiska problem”, skriver Kagan, ”är
inte ett George Bush-problem.
Det är ett maktproblem. Att Amerika äger styrka har
alstrat en benägenhet att använda denna styrka, medan
Europas militära svaghet har medfört motsvarande,
begripliga motvilja mot att nyttja militära maktresurser.”
Eller som senator Jesse Helms mer ofriserat uttryckt
det, apropå Europas förkärlek för att tala och medla,
hellre än agera militärt: ”Den Europeiska unionen skulle inte ens kunna slå sig fri ut ur en våt papperskasse.”
Det finns uppenbarligen mycket som talar för denna
realistiska tolkning av den växande krisen. Våra plan,
hangarfartyg, och truppdivisioner är långt mäktigare än
deras, och denna asymmetri försvårar inte bara våra
möjligheter att genomföra samlade militäraktioner med
europeerna utan skapar också agg hos dem – och överDet är inte obekant att rika länder utan motsvarande militära resurser brukar hålla en låg profil, liksom att
de gärna använder list, smygoperationer eller pengar för
att söka hålla en hotande tyrann på mattan. Detta förklarar varför frustrerade europeer i stället för att flygtransportera divisioner till Afghanistan eller bomba Irak
från hangarfartygsstyrkor, eller förelägga fientligt sinnade regimer ultimatum, på gott och ont har satt sin lit
till internationella organisationer som FN och Internationella brottmålsdomstolen, allt medan de låtsas inte
veta om att det bara är tack vare USA:s makt som de kan
låtsas att de bebor ett globalt sagoland med idel sansade
människor.
När det gäller vad vi sedan bör göra åt denna växande klyfta hävdar även kloka analytiker att vi som en stor
och mäktig nation måste uppträda moget. Utan att bry
oss om våra allierades gläfsande eller gälla anklagelser
för att vi agerar oansvarigt, borde vi inrikta oss på att
samverka på sådana områden där vi har gemensamma
intressen och fördelar, samtidigt som vi uppmuntrar
lägsenhet hos oss. Avund mellan
stater riktar sig alltid från de svaga
mot de starka, och därför är det
rimligt att tro att ett utbrett ressentiment och den rädsla som
åtföljer den, snarare än specifikt
missnöje över amerikansk ”undantagsmentalitet” och ”unilateralism”
är den egentliga orsaken till euro- ”Den Europeiska unionen
europeerna att stärka sina muskler
genom ökad satsning på försvaret.
Trots allt, hävdas det, är de baser vi
håller i Tyskland, Spanien, Italien
och Grekland avgörande för den
amerikanska maktprojektionen,
precis som den europeiska pressens
och mediernas intellektuella maskiskulle inte ens kunna slå
sig fri ut ur en våt
papperskasse.”
peernas missnöje.
EUROPAS SVAGHET INTE EKONOMISK
Som Francis Fukuyama påpekade i ett framträdande nyligen har Europas relativa svaghet inte något med brist på
materiella resurser att göra. Den Europeiska unionen kommer snart att gå om Förenta Staterna såväl ekonomiskt
(lO 000 miljarder dollar mot USA:s 7 000) som befolkningsmässigt (375 miljoner mot 280). Ändå satsar den
endast en tredjedel av vad USA lägger ut på försvaret (130
miljarder dollar per år mot våra för närvarande 300 miljarder om året, som dessutom ökar). Europeiska vapenprogram har inte utvecklats i en takt som ens kommer i
närheten av den som utmärker icke-militär forskning och
utveckling, för att inte tala om utgifter för social trygghet.
Europas olika militära skolor är ansedda men kan inte
jämföras med West Point, Annapolis och Colorado Springs
beträffande storlek, motivation, eller resurser, än mindre
kan de jämföras med våra akademiers förmåga att motivera
dagens unga amerikaner. I Europa ses en post inom försvaret varken som början till en yrkeskarriär eller som ett
sätt att tjäna sitt land. Den anses snarare hindra än främja uppkomsten av den humana och fredliga plats som EU
(enligt sin utopiska stadga) är tänkt att vara.
Il] lSvensk Tidskrift !2002, nr si
neri är avgörande för att vinna folkets stöd i krislägen. För att följa andan i den devis som
kan kallas ”makt förpliktar” bör vi söka dämpa våra svagare allierades upprördhet, samtidigt som vi med lätt
hand söker få dem att påta sig en mer bestämd roll i bättre samklang med vår gemensamma målsättning.
Detta argument, vars kraft jag här inte har gjort rättvisa, är förvisso övertygande, så långt det nu räcker. Men
kan det då finnas flera, kanske mer grundläggande skäl
till att Europa så märkligt avsvär sig våldsanvändning,
något som ofta förenas med djup antiamerikanism?
Framför allt, är det verkligen sant att de nuvarande spänningarna mellan USA och Europa främst har att göra
med en maktobalans, liksom att sättet att avhjälpa denna
är att ta itu med själva obalansen?
FLÅGSAMMA MINNEN AV EUROPA
Själv uppfattar jag saken annorlunda. Jag anser att dagens
fas i den transatlantiska spänningen långt från att vara ett
tillfälligt uttryck för maktrelationerna utgör det mer
naturliga tillståndet mellan oss- en spänning som bygger på olikartade kulturer och historia och sannolikt inte
kan avhjälpas genom ökade försvarsbudgetar i Europa
eller av mer taktfulla diplomater i Amerika. Jag förmodar även att denna spänning snarast kan väntas tillta.
Vad som glömts bort i dagens upprördhet över Europas inställning är att vi länge varit misstänksamma mot
det Gamla landet. Vi hyser en slumrande misstro som
igen är på väg att bryta fram under trycket av europeernas missnöje. Vi måste komma ihåg att för miljoner amerikaner var tvivlen på Europa inte tagna ur luften utan
utgick från gjorda erfarenheter. I min egen, knappast
atypiska familj ansågs både Europa och Japan vara märkliga ställen som av egoistiska skäl startade krig, tvingade
in oss i dem, och fick vanliga amerikaner att överge sina
vingårdar och fruktträd, för att återvända till dem ett
eller ett par år senare, döda, lemlästade eller psykiskt
nedbrutna. Vid familjemiddagar betydde aldrig ”Europa” målet för den stora resan, det framkallade snarast plågsamma berättelser om
giftgas, om general Fattons dödsföraktande insatser, eller om att
få huvudet söndersprängt vid
Normandies kust.
För vissa av oss var det
50-åriga kalla kriget inte
en generalrepetition för
en evig amerikansk
militär allians med
Västeuropa utan bara
ytterligare en av flera
nödutryckningar på liv
och död som gjorde att
USA tillfälligt måste hålla
trupper på europeisk
mark. När det kalla kriget
för tio år sedan avslutades,
borde vi inte ha återgått till de
mer normala förhållanden som
tidigare rådde? Eftersom det inte längre fanns något överväldigande hot mot
Europa som dess invånare inte kunde bemästra, behövde Amerika alls längre vara inblandat i denna kontinents
affärer?
AVGÖRANDE OLIKHETER
Dessa gamla amerikanska fördomar kanske inte längre
delas av de eliter som utformar vår politik, men de får
därför inte avfärdas. Som ofta är fallet, är en sådan misstro i sig själv djupt rotad i avgörande gränslinjer mellan
amerikaners och europeers självbilder. skillnaderna ligger i våra skilda historiska skeenden och nationalkaraktärer, vår olikartade befolkningsstruktur, våra avvikande seder och bruk, våra olika åsikter i frågor som rör
klass och social rörlighet, våra skiljaktiga begrepp om
individen och samhället, våra respektive visioner av det
goda livet och folkstyret -liksom vår mycket olikartade
syn på att utåt i världen projicera vår egen frihetsuppfattning. Alla dessa historiska motsatser kanske bättre
förklarar den rådande bitterheten än en ojämvikt just i
fråga om makt- något som oftare utgör ett ytfenomen
än själva orsaken till klyftor mellan nationer.
Om vart och ett av dessa ämnen har det skrivits
tjocka volymer, men vi kan nog enas om vad som i grunden utmärker USA:s speciella belägenhet. Upplevelsen
av hur landet expanderade västerut (the frontier) gav
folk självtillit och bidrog till att definiera moralen utifrån
handlande mer än retorik. Genom att vår historia inte
har inslag av monarki, fascism eller kommunism har vi
behållit våra förfäders ursprungliga, ljusa syn på ett republikanskt styrelsesätt, och anser det inte bara vara
avgörande för vår egen framgång utan en
politisk metod som andra bör ta efter.
Eftersom vi varken hade en
gemensam ras eller religion
lärde vi oss att värdesätta en
nödvändig uppslutning
kring gemensamma ideer
och värden, en uppslutning som hittills har
varat längre än de försvagande doktrinerna
om ”multikultur” och
”olikhet”. Att flyktingar
från hela världen och
särskilt Europas oönskade inte bara överlevde
i ett ogästvänligt land
utan skapade historiens
största civilisation under loppet av ett enda århundrade vittnar om den amerikanska demokratiska kulturens enorma framgångar, i ett samhälle som i dag stöper om nyanlända koreaner till baseballfans, gör om andra till country & western-vänner och låter barn till illegala invandrare doktorera, bli elektronikingenjörer eller tidningskolumnister.
En amerikan kan, utifrån nyare historia och utifrån
dagens situation i världen, mycket väl hävda att hans
egen trygga doktrin, som så ofta står i motsats till Europas, är den långt bättre: långt bättre inte bara för honom
själv utan för hela världen. Både forskning och praktisk
erfarenhet visar att precis som immigranterna ständigt
röstat med fötterna och flockats på våra stränder, har
hundratals miljoner runt jordklotet, däribland Europas
egna folk, röstat med magen för verkningarna av Amerikas materiella överflöd och med fjärrkontrollen för den
starka amerikanska populärkulturen.
Men det är ett gammalt argument som vi inte behö-
ver ta ställning till. Mer avgörande är detta: Amerikas
c:
(/)
J:>
lSvensk Tidskrift l2oo2, nr si m
styrka och Europas svaghet är inte bara tillfälliga uttryck
för att vi lägger ut mera på kanoner och godtar att få
mindre socialhjälp, medan de insisterar på statlig trygghet på bekostnad av flottor och armeer. Genom vår geografiska storlek och vår rikedom, och genom vår förvirrande mångfald, och vår tro att framgång lär ha mer med
talang och hårt arbete att göra än med inrotade samhälls- och klasshierarkier, har vi blivit en oerhört rik,
och framför allt stark nation. Genom en militär makt
och en ekonomisk styrka som tjänar vissa värden och
ideer, skulle vi knappast kunna bli cyniska eller vacklande ens om vi ville det, i varje fall inte länge. Att se
saker i svart-vitt är en del av vår strävan att agera moraliskt- det ingår i det klister som håller nationen samman, lika väl som optimismen och gåpåarandan.
Kort sagt, långt viktigare än frånvaron av europeiska
militära resurser och vad detta leder till är frågan varför vi, och inte de, har makt, liksom hur och varför vi är
villiga att använda den på ett sätt som inte de är. Om vi
gav europeerna femton hangarfartyg och tjugo divisioner i morgon, skulle vi ändå inte komma på jämställd
fot. Ge dem hela vår mångmiljard-dollars B-2-flotta, så
skulle den rosta eller säljas som skrot, alltmedan vi fortsatte med vår ohejdbara vana att sända livsmedel till
somalier, frige panamaner, befria kuwaitier – och när
det krävdes avpatrullera Medelhavet. Den långa lista över
klagomål mot oss som jag tidigare återgav- och som i
grunden speglar ett större missnöje med vad de anser
oss uträtta än vad vi verkligen uträttar- påminner oss
även de om dessa ofrånkomliga grundfakta.
RELATIONEN NÄRMAR SIG SLUTET
Den 11 september har väckt Amerika på sätt som vi ännu
inte helt kan uttrycka. Men vad Europa beträffar är det
mer än säkert att vi närmar oss slutet på den relation
som förknippats med 1900-talet och dess särskilda
omständigheter. Våra diplomater och politiker, som så
ofta reser i och har utbildats i Europa, har nu börjat oroa
sig över detta växande främlingskap, men jag misstänker
samtidigt att de flesta amerikaner inte bara svalt det utan
betraktar det som oundvikligt.
Det är delvis logiskt att EU inriktar sig på att använda sig av internationella överenskommelser liksom att
söka nyttja sin egen förmåga att övertala eller smickra
hotfulla regimer i Asien och Afrika. Man bör inte enbart
se cyniskt på detta: Europas militära oförbereddhet är i
sig ett ofrånkomligt problem, och europeerna har mycket att oroa sig för. Utan någon Atlant eller något Stilla
hav som buffert skiljer bara några tiotal mil en till stor
del bräcklig kontinent från de vansinnigheter som pågår
i Algeriet och Libyen, medan Syrien, Iran och Irak ligger
inom gott missilavstånd. Illa anpassade, ointegrerade
folkgrupper i England, Frankrike och Tyskland ger en
lm lSvensk Tidskrift !2002, nr si
ytterligare anledning till europeernas ångest. Ändå är
det svår att tro att inte samtliga dessa hot skulle kunna
hanteras av ett Europa som vore enigt.
De faror som kommer inifrån- för låt oss inte glömma att ett specifikt syfte med NATO ju var att slå ned de
aggressiva impulserna hos somliga europeiska länder,
främst Tyskland, gentemot andra, främst Frankrike- ger
oss inte längre anledning till cynism. Med hänsyn till
Västeuropas oroliga historia måste man lyckönska framsynta diplomater till att ha kunnat förena en så pass splittrad samling nationer under en form av federation, liksom till att ha undvikit ett större krig i Europa under mer
än ett halvsekel. Men det är svårt att tro att om det som
de uppnått är genuint, inte bara följden av att ha ägt en
gemensam fiende i kalla kriget, de behöver Förenta Staterna för att garantera detta, respektive det krävs att USA
träder in i det fall Gemenskapen skulle bryta samman.
Mest svårsmält i dagens omständigheter är frågan i
vad mån Amerikas europeiska allierade skulle vilja och
kunna medverka på ett meningsfullt sätt i uthålliga militära operationer utomlands, operationer som kan bli
både kostsamma och riskfyllda. Vi kan i själva verket
befinna oss en enda unilateral insats bort från ett faktiskt upplösande av NATO. Om USA tvingades gå in
ensamt i Irak, under Europas protester, och man lyckades avlägsna Saddam Hussein från makten och upprätta någon form av samförståndsstyre där, kan det med
goda skäl antas att det folkliga stödet i USA för framtida militära kampanjer i syfte att hjälpa europeisk stater
drastiskt skulle komma att minska. I en sådan värld, och
oavsett vilka insatser vi tillgrep, ensamma eller med de
facto-allierade, skulle själva iden att amerikaner skulle
leda ett NATO-korståg för att straffa en marodör som
Milosevic ha blivit otänkbar.
Ansvaret för att bevara status quo i den nuvarande
alliansen vilar således inte på det amerikanska folket,
som må vara på väg att återvända till en traditionell och
begriplig konsensus om Europa, utan på dem, däribland
vissa av våra ledare, som alls tror att Europa ännu förtjänar en särskild relation. Med alla objektiva mått har vi
för länge sedan upphört att vara medlemmar av en genuin allians, varför det kan vara tid att inse detta förhållande och dra slutsatserna av det. Vem vet? Om vi drar
oss ur samarbetet, och inte längre uppträder som svurna allierade, kanske vi rentav kan bli bättre vänner.
Victor Davis Hanson är professor i militärhistoria vid us
Naval Academy i Annapolis.
Artikeln återges med vänligt tillstånd av Commentary i
vars oktoberutgåva 2002 den först publicerades. Copyright
Commentary och författaren.
ÖVERSÄTTNING CARL JOHAN LJUNGBERG