Print Friendly

Vicepresidentkandidaterna kryper fram från bakom skynket

Av Örjan Hultåker | 7 oktober 2016

Vicepresidentens uppgift är otacksam, men i år är ingenting som det brukar – och plötsligt väcker också andranamnens kamp intresse. Örjan Hultåker har sett debatten mellan Pence och Kaine – och laddar för söndagens andra rond mellan deras respektive presidentkandidater.

För många år sedan hörde jag en historia om en mamma i USA som hade två söner. Den ene gick till sjöss, den andre blev vicepresident. Båda försvann för gott och hon hörde aldrig mer talas om någon av dem.

Det illustrerar det traditionella ointresset för vicepresidenter i USA. Deras uppgift är att stå redo för att ta över om sittande president avlider. I somliga presidentval har president-kandidaten dessutom förlitat sig på draghjälp från den vice för att vinna delstater där den vice varit mer populär; t.ex. 1960 när Lyndon B. Johnson hjälpte John F. Kennedy att vinna i Texas.

Ibland har vicepresidenten varit en nära lierad förtroendefull rådgivare till presidenten, men ibland har presidenten hållit sin vicepresident på armlängds avstånd.

När det under senare val har hållits TV-debatter mellan Demokraternas och Republikanernas vicepresidentkandidater har fokus legat på kandidaternas lämplighet att ta över presidentämbetet om så krävs. De måste inge tillräckligt förtroende för att inte bli sänken för presidentkandidaten.

I tisdagens debatt lyckades, enligt CNN/ORK, både Republikanernas vicekandidat Mike Pence och Demokraternas Tim Kaine övertyga om att de var kvalificerade att tjänstgöra som president. Undersökningen gjordes bland dem som såg hela debatten.

Liksom det mesta i årets presidentvalskampanj så avvek dock tisdagens debatt mellan vicepresidentkandidaterna från tidigare mönster.

Väljarna hyser ett lågt förtroende för båda presidentkandidaterna. En månad före valdagen har en majoritet av väljarna en negativ uppfattning om både Republikanernas presidentkandidat Donald Trump och Demokraternas Hillary Clinton. Enligt Realclearpolitics leder Trump impopularitetsligan; 58 procent har en negativ uppfattning om Trump, men nästan lika många (53 procent) är negativa till Clinton.

Båda vicepresidentkandidaterna var relativt okända före debatten, men det viktigaste i TV-debatten blev ändå inte att framställa sig själva som lämpliga kandidater. Det var av större vikt att försvara respektive presidentkandidat, men även det överskuggades av uppgiften att ytterligare svärta ner anseendet för motståndarens presidentkandidat.

Före den första presidentvalsdebatten mellan Donald Trump och Hillary Clinton hade Trump momentum. Efter en längre tids underläge hade Trump ökat i väljaropinionen och låg i stort sett jämsides med Clinton bland troliga väljare.

Men efter den första debatten mot Hillary Clinton hade Donald Trump haft en mycket jobbig vecka. Att proffstyckarna och de som sett hela första presidentvalsdebatten förklarade Trump som förlorare. Media fortsatte efter debatten att spinna på debatten vilket bl.a. inbegrep faktakoller av vad kandidaterna hade sagt under debatten.

Hur mycket det mediala tyckandet och faktagranskningen skadar Trump är dock osäkert. En majoritet av troliga väljare (62 procent) tror, enligt Rasmussen Reports, att nyhetsmedia förvränger faktakontroller för att gynna sina favoritkandidater. Bland dem som stöder Trump är det 88 procent som tycker så. Det tar bort effekten av att ingen av USA:s mest spridda dagstidningar har uttalat stöd för Donald Trump; källa The Hill.

Veckan före debatten mellan vicepresidentkandidaterna uppmärksammades många för Donald Trump negativa ämnen: han har framställt sig själv som framgångsrik affärsman som skapat sin egen förmögenhet vilket ifrågasatts pga att många av Trumps företag gått med förlust. Det kan skaka en av grundpelarna i Trumpkampanjen om vikten av företagsbakgrund. Intresset har också förflyttats från att Trump inte har presenterat sina deklarationer till att han inte betalt federal skatt under kanske 18 år.

Men det mest negativa för Trump har kanske varit hans kritik mot en tidigare Miss Universum; typiskt USA.

Uppgiften i vicepresidentdebatten var således svårare för Republikanernas Mike Pence än för Demokraternas Tim Kaine eftersom Hillary Clinton övertagit momentum och dragit ifrån i opinionsundersökningarna.

Debatten mellan Pence och Kaine sågs av 37 miljoner tittare, färre än hälften av det antal som såg den första debatten mellan Clinton och Trump (84 miljoner). Enligt CNN/ORK vann Mike Pence. Av dem som såg hela debatten var det 48 procent som hade honom som vinnare mot 42 procent för Tim Kaine; detta trots att det fanns en övervikt av demokrater bland dem som deltog i CNN/ORK:s undersökning. Pence överraskade också; två av tre TV-tittare ansåg att han gjorde ett bättre jobb än vad de hade förväntat sig.

Båda kandidaterna lyckades i debatten att undvika smittan från sina respektive presidentkandidaters dåliga förtroendesiffror. Det var särskilt viktigt för Mike Pence som i stället kan ha lyckats minska misstron mot Trump i synnerhet bland traditionella republikanska väljare.

Man skall inte överdriva betydelsen av en debatt mellan kandidaterna till posten som vicepresident. Anhängarna till Hillary Clinton har enligt flera uttalanden försökt att tona ner debattens betydelse men samtidigt glatt sig åt att Tim Kaine lyckades framhålla Trumps negativa attityd till svarta, latinamerikaner och kvinnor, nyckelgrupper för att Hillary Clinton skall kunna vinna. Notera att det var angrepp på Trump inte på hans vicepresidentkandidat Pence.

Inför presidentkandidaternas andra debatt på söndag kväll – natten till måndag svensk tid – finns några, om än få, indikatorer på att opinionsstödet för Donald Trump har återhämtat sig. Hillary Clinton leder fortfarande både nationellt och i de flesta av de nyckelstater som kommer att avgöra valet, men Republikanerna kan trösta sig med att hennes försprång för tillfället inte längre ökar. Den allmänna uppfattningen är dock att Hillary Clinton har en svag segervittring inför debatten.

Inför den andra TV-debatten görs jämförelser med tidigare debatter. I synnerhet görs jämförelser med valrörelsen 2012 då president Barack Obama klarade sig dåligt i den första debatten med Republikanernas Mitt Romney. I den andra debatten var det en fokuserad Obama som kom tillbaka och han vann klart den debatten vilket enligt somliga blev avgörande för valutgången.

Donald Trump befinner sig nu i samma situation som Barack Obama gjorde 2012 och han bör följa det råd som förre presidenten Bill Clinton enligt Washington gav Obama, ”You don’t win a second debate by relitigating the first one.” Det lönar sig inte att älta.

Ryktet säger att Donald Trump kommer att vara bättre förberedd på söndag kväll än vad han var i den första debatten då han förlitade sig på sin egen spontanitet. Det cirkulerar uppgifter om att han bland annat har tagit hjälp av New Jerseys guvernör Chris Christie som är känd som en mycket skicklig talare och debattör.

Den andra debatten följer ett annat format än den första. Upplägget har formen av Town-Hall. Till skillnad från den första debatten när en moderator ställde alla frågor kommer hälften av frågorna på söndag kväll att ställas av publiken. Frågorna ställs av väljare som ännu inte har bestämt vem de skall rösta på. Frågeställarna är utvalda av Gallup.

Donald Trump verkade vara obekväm med upplägget i den första debatten samtidigt som Hillary Clinton verkade hemtam när hon fick leverera sina inlärda svar på frågorna och angreppen på Trump. Frågan är om Trump trivs med formatet Town Hall.

Under Town Hall formatet kommer kandidaterna i en dialog med de vanliga medborgare som finns i publiken. Det innebär att politikerna måste förmedla känslor och förståelse för frågeställarna. Det räcker inte med att leverera faktaspäckade svar som lätt kan uppfattas som kommande ”von Oben”. Det gäller att visa sympati för frågeställarna och att kunna spela på deras känslor.

Donald Trump har visat sig vara en mästare på de stormöten som organiserats av hans kampanj. Han har samlat stora skaror och fått energi av publikens respons. Hans spontanitet har varit en tillgång vid de massmötena.

Men en TV-debatt i Town Hall-format är annorlunda än egenorganiserade stormöten. Det är en blandad publik i Town Hall och alla är inte entusiastiska anhängare. Tvärtom kan det i publiken finnas väljare som ogillar och tar avstånd från en kandidat.

Frågan är om Donald Trump klarar av att visa respekt även för dem som ställer frågor som han ogillar. Kan Trump svara respektfullt och utstråla sympatiska känslor som ger gensvar hos frågeställaren och publiken samtidigt som han framstår som seriös.

Hillary Clinton måste undvika att framstå som kall och teknokratisk. Hennes budskap om erfarenhet måste paketeras med värme och känslor. Hon måste anstränga sig att etablera en verklig kontakt med publiken och frågeställare, något som hennes make förre presidenten Bill Clinton klarar med bravur.

Kroppsspråket blir viktigt när kandidaterna och utfrågarna visas samtidigt på en delad bildskärm. Om kandidaterna får frihet att röra sig på scenen och inte är bundna till en talarstor gäller det också att röra sig naturligt och på ett sätt som underlättar kontakt med publiken.

Formatet Town Hall är en utmaning för båda kandidaterna. Nattugglor rekommenderas att titta.

Örjan Hultåker är docent och vetenskaplig ledare hos SKOP

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner