Vi vårdar inte gamla för samhällsekonomins skull

Övertrumfar nytta för statsbudgeten och ett snävt nationellt perspektiv alla andra principer? Det frågar sig Adam Cwejman, förbundsordförande för Liberala ungdomsförbundet, i ett inlägg i Svensk Tidskrifts pågående debatt om invandringens kostnader.

Foto: Alexander Fyrdahl

Efter att ha läst Tino Sanandajis artikel om invandringen finns det mycket att kommentera och invända emot. Jag tänker för debattens skull anta premissen att invandringen är ekonomiskt negativ för Sverige och därefter diskutera varför ett rent nyttoperspektiv inte kan vara ensamt vägledande för liberalers inställning till invandringen.

Om det nu bortom alla tvivel skulle visa sig att en viss typ av invandring är en belastning på samhällsekonomin, är det enbart detta som ska vara vägledande i politiken som behandlar invandringen? Övertrumfar alltid nytta för statsbudgeten alla andra principer? Är det därutöver enbart den nationella ekonomiska nyttan som bör vara vägledande?

Jag menar att ett ensidigt fokus på nytta inte är tillräckligt och framförallt inte tillfredsställande ur ett liberalt perspektiv.

Ett exempel som ligger nära den svenska ekonomin och invandringen är den danska situationen. Den danska regeringen har gjort ett antal beräkningar som ligger till grund för dess ekonomiska politik. Resultaten visar att utomeuropeiska invandrare samt dessa invandrares barn utgör en nettokostnad, medan de med europeiskt ursprung genererar ett överskott. Utredningen visar även att etniskt danska kvinnor utgör en nettokostnad samt att vissa grupper av socialt svaga grupper som alkoholister och narkotikamissbrukare ger upphov till stora kostnader.

Ett analogt exempel kan vara rökningen i samhället. Flera studier visar att olika typer av socialpolitiska och medicinska åtgärder för att minska tobakens skadeverkningar i själva verket är kontraproduktiva. Rökarna lever längre och under den sista delen av sina liv utgör de en oerhört stor belastning på sjukvården. Bättre, rent samhällsekonomiskt, vore om de dog tidigare. Likaså kan man ta upp frågan om offentlighetens finansiering av medicinsk forskning som enbart gynnar marginella grupper i samhället. Med en utilitaristisk nyttokalkyl är inte heller vården av gamla särskilt vinstgivande för samhället.

Men det är inte med samhällsekonomin i fokus vi vårdar gamla och rökare, det är av andra anledningar.

Vidare utgår Sanandaji från ett strikt nationellt perspektiv. Detta har jag inget problem med. Emellertid är det problematiskt om det är det enda perspektiv som tillåts råda i framtagandet av en invandringspolitik. Vi fortsätter anta att Sanandajis empiri är samstämmigt negativ till invandringen: är en kostnadspost i den svenska statsbudgeten inte välmotiverad om dess långsiktiga ekonomiska konsekvenser i andra länder än Sverige är betydligt större än kostnaden för svenska skattebetalare? Om världen blir rikare för att ett land minskar sina kostnader mer än ett vad de ökar i ett annat land – är Sanandaji då emot det under alla omständigheter?

En omfattande studie av Världsbanken utförd 2005 visade att om de 30 rikaste OECD-länderna ökade rörligheten med så lite som 3 procent hade remitteringar till fattiga utvecklingsländer ökat med cirka 300 miljarder dollar. Det är drygt 230 miljarder mer än vad OECD-länderna idag ger i bistånd. Sanandajis liberalism är snäv eftersom det är en enbart nationellt präglad liberalism det handlar om. Nyttan av invandringen kan vara obefintlig eller marginellt skadlig i ett land men leda till stora fördelar för stora mängder människor i andra länder. Enorma mängder pengar skickas idag tillbaka eller investeras i fattiga länder – små summor i västeuropeiska sammanhang men enorma för ett land som Bangladesh där en stor del av ekonomin består av hemskickade pengar.

Liberaler kan och bör tillåta sig att ha större perspektiv än de rent nationella, oavsett om de främst ser sig som konsekvens- eller pliktetiker. Sanandaji verkar istället reducera liberalismen till att enbart handla om konsekvensetiska resonemang som rör den svenska statsbudgeten.

Min gissning är att Sanandaji inte vill utvisa svenskar som lever på bidrag eller har låg IQ, vilket gör att den extremt långtgående nyttokalkylen bara verkar gälla söder om Ystad och öster om Gotland. Det hela slutar med ett snävt nationellt perspektiv baserat på skakig grund om demokratins överlevnad och röstningsbeteenden, samt offentliga kostnader. Övriga människor som inte omfattas av den nationella gemenskapen förminskas till att enbart fylla en instrumentell funktion för statsbudgeten. Nio miljoner svenskar som bedöms på individuell grund och sedan ett snart sju miljarders kollektiv av människor vars direkta samhällsekonomiska nytta ska kvantifieras och aggregeras.

Sanandaji kritiserade Hedlin Larsson för att ha en principiell inställning, med orden: ”Jag menar tvärtom att liberaler inte av rent principiella skäl ska känna sig tvingade att försvara fri rörlighet över gränserna. Detta baserar jag på fri invandrings konsekvenser för en modern demokrati, och med stöd av de viktiga liberala intellektuella som analyserade frågan på en djupt ideologisk nivå”. Problemet är emellertid att hans kritik inte är principiell, den är enbart konsekvensetisk och likaså är hans selektivt utplockade citat baserade på konsekvensetiska resonemang utifrån den nytta invandringen får i en stor välfärdsstat.

Ingen av de personer han citerar har på djupet kritiserat invandring utifrån ett liberalt perspektiv. De har enbart pedagogiskt och tydligt pekat på paradoxen som existerar med en omfattande invandring och en stor välfärdsstat. Detta är att peka på ett praktiskt politiskt problem och inte ett ”djupt ideologiskt” ställningstagande mot invandringen på någon nivå. Friedrich Hayek men även Ludwig von Mises pekade båda på problemen med en centraliserad stat och invandringen. Vad gäller Milton Friedmans inställning till invandring vill jag varmt rekommendera detta blogginlägg som refererar ett anförande av Friedman: What Milton Friedman really said about immigration.

Jag har valt att inte bemöta Sanandajis källor eller diskutera slutsatserna som hans empiriska exempel bidrar med. Notera att jag inte misstror källorna, flera av de forskare han hänvisar till har jag själv hänvisat till. Det jag avslutningsvis vill påpeka är att de inte är så samstämmiga som Sanandaji ger intryck av. Jag menar att det ofta är svårt att bedöma invandringens nettoeffekter – som kan vara såväl positiva som negativa – och därför bör man inte dra slutsatser om invandringen enbart utifrån samhällsekonomisk nytta som ensamt kriterium.

Adam Cwejman är förbundsordförande för Liberala Ungdomsförbundet.

Läs tidigare inlägg i debatten här:
Invandring, liberalism och välfärdsstaten (15 april) av Tino Sanandaji
Det är friheten, dumbom (4 mars) av Simon Hedlin Larsson