Vi behöver en skatterevolt

Trots att svenskarna inte längre är världens mest beskattade folk är skatterna många och höga, och är de inte det kompenseras det med avgifter. Varje svensk har anledning att bli upprörd över skatterna – trots de senaste årens reformer – skriver Dick Kling, ordförande för Skattebetalarnas förening.

Ludvig den XIV:s finansminister Jean Baptist Colbert lär, på franska, ha sagt: ”Beskattningens konst består i att plocka gåsen på sådant sätt att man får största möjliga mängd fjädrar med minsta möjliga väsande.” Detta må anses sant eller inte, men svenska politiker har blivit allt duktigare på beskattningens konst.

Många av de skatter som upprörde svenska skattebetalare allra mest har avvecklats under de senaste decennierna. Det började med det som kallades ”århundradets skattereform” 1990/1991 då den högsta marginalskatten i inkomstbeskattningen sänktes från konfiskatoriska nivåer ned till 50 %. Nästa genombrott var när arvs- och gåvoskatten slopades 2005. Två år senare avvecklades förmögenhetsskatten och året därpå var det den förhatliga fastighetsskatten som föll.

Med dessa skattereformer blev gåsens väsande mindre besvärande och dämpades ytterligare med jobbskatteavdrag och RUT- och ROT-avdrag. Men så många fler fjädrar får den inte behålla.

För några år sedan petade Danmark ner oss från guldpallen som världens högst beskattade folk. Sedan dess har vi stått stadigt på silverplatsen med ett skattetryck på lite drygt 44 procent av BNP förra året. Det är visserligen en rejäl nedgång från toppnivån på 52,3 procent år 1990 men den offentliga sektorns totala inkomster var förra året trots detta cirka 50 procent av BNP. Det som inte tas in som skatt tas in som avgifter, vinster från Vattenfall och spelbolag, eller på något annat finurligt sätt som inte syns så mycket.

Många svenskar tycker att bristerna i vård och omsorg, problemen i skolan, polisens ineffektivitet eller miljöfrågorna är betydligt viktigare problem än skatterna. Klagande på skatter ses till och med som en bristande insikt om att det behövs mer resurser till det offentliga för att lösa viktiga samhällsproblem. De som tycker så borde fråga sig varför den offentliga sektorn trots sina rekordhöga inkomster har så svårt att uppfylla sina förpliktelser mot skattebetalarna.

Kan det helt enkelt vara så att höga inkomster befordrar slöseri och ineffektivitet? Vad betyder heliumballonger, dåliga upphandlingar, politikerpensioner och konstiga bidrag när miljonerna ändå rullar in? Och det gör de så länge gåsen inte väser.

Vi behöver en skatterevolt i Sverige! Inte av snålhet, utan av omsorg om den offentliga sektorns effektivitet och förmåga att leverera vad den lovar.

Glesbygdsbor som betalar mer än halva bensinräkningen i skatt, låginkomsttagare som drabbas av marginaleffekter på långt över 50 procent, de som jobbar extra eller vidareutbildar sig och upptäcker att det offentliga höjer skatten som tack för mödan, pensionärer som inte får samma skattelindring som andra inkomsttagare, husägare som uppmanas att byta elbolag när det är energibeskattningen som borde bytas. Snart sagt varje svensk har högst legitima skäl att bråka om skatterna.

Dick Kling, ordförande Skattebetalarnas Förening