Vi behöver en politisk debatt som siktar 30 år framåt

Fortsatta reformer för fler jobb och växande företag. Det efterfrågar Anna Kinberg Batra i denna artikel från 2013. Den publicerades i boken Sista försöket att socialisera Sverige? där Kinberg Batra berättar hur det politiska engagemanget väcktes av löntagarfondsfrågan.

För trettio år sedan gick jag och min kompis J i åttan. Vi var inte särskilt politiskt engagerade någon av oss utan hängde mest i stallet. Hos mig hade väl i och för sig någonting börjat gro med enstaka inslag av elevrådsengagemang, men frågornas vikt varierade alltifrån blockbetyg till vilka sorters frukt som serverades i cafeterian.

Men just den här hösten förändrades något. I vår åttondeklass hade vi fått en ganska vänsterradikal samhällskunskapslärare som hade bestämt sig för att få eleverna att engagera sig lite mer. En dag frågade han: ”Ungdomar! Har ni demonstrerat någon gång?” Och just den här dagen svarade vi, lite häpet och för första och enda gången, ja, nästan allihop. Det gladde honom förstås, tills han förstod vad det var för demonstration det rörde sig om.

För hösten 1983 hade något hänt. Tusentals, snart tiotusentals, vanligtvis småbelåtna och lagomgnälliga medborgare lyfte sig ur sofforna, drog upp näven ur byxfickan och sade ifrån på skarpen. Under våra första skolår hade vi fått lära oss i samhällskunskapen att statens budget kontrollerades hårt och centralt, av ett parti som årligen talade om hur det skulle bli, och att det emellanåt strejkades tills farbröder från LO och SAF gjorde upp. Det var vår bild. Jag minns inga företagare i TV:s nyhetssändningar – ja TV drevs ju inte heller av företag utan av staten på den tiden – från när jag var barn utan det var stat och centrala parter som talade om hur det stod till och så muttrade föräldrarna ibland, men någon större förändring skedde inte.

Det största och viktigaste arvet av demonstrationen 4 oktober och att så många engagerade sig så mycket var att den privata delen av ekonomin fick en stor, bred och folklig uppslutning. Mycket hade företagare och borgerliga politiker stått ut med under de senaste decennierna. Dessutom var det svårt att vinna val när tillväxten var god och dess frukter användes till att bygga ut välfärden på bred front. När min mamma fick mig 1970 kunde hon till exempel inte ens drömma om vare sig BVC eller föräldraledighet på de nivåer vi tar för givna idag.

Men med Rudolf Meidners förslag gick det äntligen att visa att staten höll på att gå för långt. Och förslaget genomfördes heller aldrig. I stället fick vi, åtminstone i retoriken, lite mer näringslivsvänliga socialdemokratiska regeringar, som åtminstone inte fortsatte reglera i samma takt som på 1970-talet. Och vi fick ett politiskt klimat där vi slapp både löntagarfonder och blockbetyg, men där vi så småningom fick både valsegern 1991, fri radio & TV och medlemskapet i det som då fortfarande hette EG. För mig, och många med mig, var det under den här tiden naturligt och viktigt att gå med i Moderata ungdomsförbundet, som blev starkare än någonsin dittills.

I dag har det gått 30 år sedan dess. Vi vann 1983, vi vann 1991 och vi vann 2006, då det också höll på att gå för långt åt fel håll. Göran Persson förvaltade ett arv av ordning och makt, men med transfereringssystem som höll på att få förödande konsekvenser för Sveriges förutsättningar att skapa jobb och tillväxt. Svenska politiker, och kanske även företag, höll på att vänja och nöja sig med att vara ett land som andra, istället för att vilja utveckla Sverige som stark ekonomi. Det räckte inte. Sen 2006 har vi byggt Sverige starkare jämfört med omvärlden och jämfört med andra öppna ekonomier, på ett sätt som har krävt och som fortsätter att kräva politiskt ledarskap. För omvärldens konkurrenstryck har bara hårdnat.

Den här hösten blickar vi framåt mot nästa höst. I valet 2014 står striden, eller borde stå, mellan att fortsätta reformera för fler jobb och växande företag, eller att drömma om återställare till svunna tider. Sverige behöver en känsla av hösten 1983 i den meningen att vi känner att vi kan förändra vår ekonomi till det bättre, om vi bara engagerar oss ordentligt, men vi behöver göra det i form av en politisk debatt som snarare siktar trettio år framåt än bakåt. Det har Sverige för lite av.

Anna Kinberg Batra är gruppledare för moderaterna i riksdagen sedan 2010.

Anna Kinberg Batra deltog också i det seminarium där boken lanserades.