Print Friendly

Verklighetens House of Cards

Av Mats Johansson | 21 februari 2014

Amerikansk politik har genomgått en förändring till det sämre. För mycket pengar i politiken försvagar det etos av idéer och principer som en gång grundade nationen. Mats Johansson rapporterar från Washington.

Det svenska supervalåret i all ära, minst lika viktigt för världen är utgången av de amerikanska kongressvalen den 4 november. Skärpta ideologiska och ekonomiska motsättningar i efterbörden till presidentvalet 2012 gör framtiden för supermakten mer oviss än på decennier.

Om trender i populärkulturen kan anses spegla den politiska stämningen i ett land – det svårfångade begreppet ”the mood in the nation” – har eliterna i Washington oavsett partitillhörighet anledning att begrunda budskapet i två av det gångna årets spektakulära storfilmer, Roland Emmerichs ”White House Down” och Antoine Fuquas ”Olympus has fallen”. Utöver dataspelsliknande stridsscener i mängd har de förbluffande lika handling och tema; nationen är hotad utifrån och inifrån, målet är politikens centrum: Washington, DC.

I den första rullen intas Vita huset av paramilitära extremister, i den senare av koreanska terrorister. Mycket pang senare lyckas hjälten, säkerhetsman på dekis, rädda landets styre från den inre och yttre ondska som uppenbarligen har ersatt invadörer från yttre rymden som tema i formandet av den kollektiva fantasin.

Ett tredje filmfenomen från 2013 är det omtalade dramat ”House of Cards”, en nyinspelning av Michael Dobbs 90-talsserie för BBC om brittisk politik. Enligt den nya versionen styrs politiken av ett korrupt system som får det som James Stewart revolterade mot i Frank Capras klassiker ”Mr Smith Goes to Washington” (1939) att framstå som en idyll. Inte för att den tidens politiska verklighet formades av idel idealister i Lincolns anda; redan då myntades det goda rådet till nykomlingar som tillskrivs president Truman (fast han själv nog aldrig sade det): Om du vill ha en vän i den här staden, köp en hund. Men i jämförelse med miljön i berättelsen om de nutida demokraternas fiktive kongress-Machiavelli, inpiskaren Francis Underwood, fanns då kvar visst samhällsansvar i beslutsmaskineriet.

Så är inte längre fallet. Dagens moral sammanfattas av Underwood (i Kevin Spaceys suveräna tolkning): 1) politik är som fastigheter, en fråga om läget, 2) många gör misstaget att välja pengar framför makt, men det är inte privatplan som räknas utan antalet köpta själar.

Seriens popularitet beror på att den vrider upp anekdoterna till sannolikhet. Att fiktionen bär faktiska drag av verkligheten bekräftas i bästsäljaren ”This town. Two parties and a funeral” av New York-Times-journalisten Mark Leibovich (Penguin 2013), ett avslöjande reportage i bästa Tom Wolfe-stil. ”Den här staden” domineras av representanter för det gröna partiet, med vilket avses färgen på landets valuta. Övertalningsindustrins expansion, där folkvalda övergår till att bli PR-konsulter, har förvandlat Washington till en rik stad. En kvalitetsjournalistik i förfall låter åsikter ersätta hårda nyheter och skvallret via asociala medier som Tjatter tar över det offentliga samtalet.

Amerikansk politik har alltså i grunden genomgått en förändring till det sämre. För mycket pengar i politiken försvagar det etos av idéer och principer som en gång grundade nationen. Mer statsvetenskapligt bekräftas bilden i ”It´s Even Worse Than It Looks” av Thomas E Mann och Norman J Ornstein (Basic Books 2012), ännu en bästsäljare bland faktaböcker. Här dömer två av USA:s mest kända oberoende kommentatorer – vid liberala tankesmedjan Brookings respektive konservativa American Enterprise Institute – ut funktionaliteten i det politiska systemet. Lobbying och mediemakt sätter konstitutionens strävan efter resultat och kompromisser mellan statsmaktens olika delar ur spel. Kritiken underbyggs med stöd av talrika fakta som förklarar varför kongressen 2011 nådde sin lägsta förtroendesiffra sedan mätningarna började, nio procent.

Ett färskt exempel är Hilary Clintons talararvode, 200 000 dollar, som dubblades vid ett framträdande nyligen för investerarna i Goldman Sachs. Där berättade barnens och de fattigas beskyddare för oroliga bankirer att de inte har något att frukta om hon blir president, vilket många till vänster hoppas. (New Republic 2/1)

Hon är i gott pekuniärt sällskap. Ska man bli president krävs kampanjresurser och demokraterna står inte republikanerna efter. Den offentliga redovisningen (2012) anger att bara fackföreningarna under valåret satsade 400 miljoner dollar på utvalda vänsterkandidater, som fick ytterligare 100 miljoner dollar från rika vänstersympatisörer. (Washington Post 6/1)
Även ett mellanvalsår spelar pengarna stor roll. 21 demokratiska senatorsplatser och 14 republikanska står på spel. Matematiken säger att den tidigare uträknade högern har en chans till återhämtning i form av en ny majoritet i överhuset, samtidigt som man har möjlighet att säkra fortsatt övertag i representanthuset. För detta behöver man vinna netto sex platser i den senat där ställningen idag är 55-45 i demokraternas favör. En sving tycks inte utesluten med tanke på den jämna utgången i presidentvalet i många av de aktuella staterna, varav sex röstade republikanskt.

Obama skulle behöva säkra en majoritet i kongressen för att gå i mål. Annat vore en dyster slutpunkt för fortsatta reformmöjligheter, utan vilka hans epok kommer att jämföras med Jimmy Carters. Sannolikheten för en försvagad demokratisk majoritet i senaten ökar dessutom när valet inte gäller presidentens popularitet utan delstaternas representanter och deras personliga kvaliteter.

Det förutsätter förstås att republikanernas utmanare är valbara, vilket med tanke på Tea Party-rörelsens förkärlek för omöjliga kandidater inte är självklart; inbördeskrig pågår i kamp om donatorernas pengar mellan etablissemanget och dess många utmanare. Av eftervalsdebatten framgår att det endast mycket sakta går upp för republikanernas mer extrema fraktioner att den nation som valde och omvalde Ronald Reagan inte finns mer; väljarkåren latiniseras inför presidentvalet 2016. Abortmotstånd och vapenkärlek räcker inte som program för att vinna nya väljare.

Mittens kollaps innebär för republikanerna att renlärighet har blivit viktigare än valbarhet som kandidatkriterium, interna konflikter vanligare än samling mot motståndaren. Det är symtomatiskt att 2012 betecknade sig närmare hälften av väljarna som konservativa i ekonomiska frågor, ändå valde en knapp majoritet i ett val där ekonomin rankades som viktigaste valfråga den mest ”liberale” president USA haft sedan andra världskriget.

Ett år senare är stämningsläget förändrat. Obamas förändringsmandat försvagades i det senaste valet, då han tappade sju miljoner röster och vann med knappare marginal än fyra år tidigare. Bara en tredjedel av amerikanerna tror att deras barn ska få ett bättre liv, en klassisk indikator på framtidsförväntningar (Pew Research 8/11 2013). Bara hälften av arbetarna tror sig ha säkrat tillräckligt med pengar för ett gott liv i pension (EBRI mars 2013). Den amerikanska drömmen bleknar i Obamaland, vilket inte är så konstigt i ljuset av bubblor och kriser. Halva väljarkåren röstar inte och en majoritet uttalar misstro mot ”Washington”, alltså centralmakten och kongressen.

Eftervalsopinionen är fortsatt negativ till tillståndet i nationen och Obamas sjukvårdsreform. Trots tidigare personlig popularitet är hans förtroende nere på låg 40-procentsnivå. Och sittande presidenters parti brukar tappa under andra mandatperioden, ”sexårssjukan”. I förra mellanårsvalen 2010 förlorade Obamas parti netto sex senatorsplatser och tio gånger fler mandat i kongressen.

Enligt kongressens budgetkontor (CBO) blev det federala underskottet 2013 över 800 miljarder dollar, mer än fem procent av BNI. Demografiska förändringar ger stigande vårdkostnader. Decennier av gap mellan utgifter och intäkter placerar USA bland världens ledande skuldnationer med en statsskuld över 100 procent, i nivå med stora EU-stater i utgifter. De offentliga utgifterna på lokal, delstatlig och federal nivå har på ett halvsekel ökat från 27 procent av BNI till över 40 (pensionsåtaganden oräknade). Statsskulden har växt med en triljon dollar per år under Obamas första period, från 10 triljoner till över 16.

Det kostar att ha en svällande offentlig sektor med enorma sociala utgifter; av 3 800 miljarder dollar i federala utgifter går hälften till vård och socialförsäkringar. Enligt Internationella valutafonden kommer oundvikliga åtstramningar minst 25 år framåt att minska underskotten, men det riskerar å andra sidan att öka missnöjet och hämma den tillväxt som till slut är det som ska reducera skuldbergets betydelse. Rävsaxen har slagit till.

Det där är bara normal amerikansk upp- och nedgångshistoria, menar optimisten Josef Joffe, i sin nya bok ”The Myth of America’s Decline” (Liveright 2013), om vad han i undertiteln kallar ”ett halvsekel av falska profetior”. Ända sedan den första sovjetiska sputniken chockade ett USA som trodde sig ensamt dominera världen har domedagsprofeter bland intellektuella och politiker, ”deklinister”, tjänat grova pengar och makt på att kolportera den snara amerikanska undergången, förstärkt efter Vietnamkriget, oljekrisen, Japans uppgång och många andra traumatiska skeenden, senast terrorchocken ”Nine-Eleven” – och nu beroendet av Kinas obligationsköp för att rulla underskotten vidare ut ur bubbelekonomin.

Det går över, predikar denne proamerikanske europé, utgivare av Die Zeit, som nu följer det amerikanska dramat som gästforskare vid Stanford-universitetet. Han kontrasterar dystopierna med verklighetens alltjämt amerikanska överlägsenhet när det gäller faktorer som utvecklingsförmåga och konkurrenskraft, militär styrka, en obändig optimism hämtad ur forskningsframsteg och kommersiell kapacitet. Det är en fråga om tidsperspektiv, menar Joffe: att se de långa vågorna i vad som synes ske. Viktigast för ett kommande amerikanskt uppsving är enligt författaren att den globala konkurrensen från det kinesiska experimentet i totalitär ”kapitalism” har kulminerat. Folkrepubliken klarar i längden inte att hantera mångfald och dynamik.

Denna vy från det soliga Kalifornien speglar en annan del av den väldiga kontinenten än utsikten från politikens centrum i Washington, en stad med vackra körsbärsträd om våren och ståtliga monument året runt. Just nu framstår den som ungefär lika populär bland amerikaner som Bryssel bland européer; det tycks vara något med unioner.

mats_johansson2Mats Johansson är ordförande i den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld. I mitten av 80-talet arbetade han som journalist i Washington, DC och skrev boken ”Frihetens idéer. USA inför 90-talet”, tillsammans med Peter Stein.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner