Print Friendly

Vem står på barrikaderna?

Av Janerik Larsson | 5 juli 2013

lontagarfond_stor

Hur kom det sig att näringslivsopinionen under den andra halvan av 70-talet var så tyst, ja närmast accepterande, om löntagarfonderna? Och vilka lärdomar kan vi dra av detta i dag? Janerik Larsson skriver andra delen i vår serie om löntagarfonderna.

När Svensk Tidskrift lanserade sin artikelserie om löntagarfondsfrågan kom jag åter att fundera på den fråga som jag tycker både är intressant och obesvarad. Hur kom det sig att näringslivsopinionen under de första åren – det vill säga andra halvan av 70-talet – var så tyst, ja närmast accepterande.

Jag övergick i januari 1980 från mitt tidigare jobb som ledarskribent på Sydsvenskan till att bli chefredaktör och ansvarig utgivare på SAFs, Svenska Arbetsgivareförenings tidning ”Arbetsgivaren” som jag snabbt döpte om till SAF-tidningen. Sverige var då på väg mot efterkrigstidens största arbetsmarknadskonflikt. Konflikten inleddes med att 14 000 personer togs ut i strejk den 25 april. Arbetsgivarna svarade med en lockout. Den 30 april sade LO nej till ett medlingsbud som SAF sagt ja till och den 1 maj tog samtliga LO-förbund ut över sammanlagt 100 000 personer i strejk. Punktstrejker utlöstes och 700 000 försattes i lockout. Konflikten varade fram till den 12 maj.

Jag kommer nu såhär långt efteråt inte ihåg hur det kom sig att jag började intressera mig för löntagarfondsfrågan, men jag antar att förklaringen stod att finna dels hos SAFs ordförande Curt Nicolin och VD Olof Ljunggren men i synnerhet hos tre kollegor: Sture Eskilsson, Carl Johan Westholm och Anders Röttorp.

Löntagarfondsfrågan hade inledningsvis upplevts som en fråga för Industriförbundet och där fanns mycket tydligt en inriktning som gick ut på att hitta en ”kompromiss” det vill säga ja till löntagarfonder men hur skulle dessa utformas?

Min tro då – och nu – är att de anställda toppdirektörerna i dåtidens storföretag med viss sympati såg framför sig att deras dåvarande ägare – med starka personliga mandat – skulle ersättas av fackföreningsmän och socialdemokratiska politiker. Jag tror man menade att dessa skulle ge de anställda VD-arna ett friare mandat att styra och ställa i sina företag.

Det som hände sedan var att en opinion bestående av i första hand ägare till medelstora och små företag började inse vad hotet frånlöntagarfonder skulle innebära. Viktigt var också det principiella perspektivet som även fördes fram exempelvis av professor Assar Lindbeck som var övertygad om att löntagarfonderna skulle hota både effektiviteten i ekonomin och även demokratin.

En god vän påpekade häromdagen att en del av förklaringen kanske finns hos Joseph Schumpeter som ju redan 1942 förde fram tesen att kapitalismen självt skulle avskaffa sig genom att den välbeställda borgarklassen skulle sträva efter en ekonomisk modell baserad på förvaltning i stället för på konkurrens och marknadsekonomi.

Schumpeter förutspådde att borgarna skulle avskaffa kapitalismen och helt demokratiskt införa socialism. De kommer själva att avskaffa sina egna uppnådda privilegier, menade han.

Finns det tecken på detta idag? Ja det råder inget tvivel om att det nu finns en kraftig, i borgarklassens och dess medier väl förankrad pendelrörelse bort från marknadsekonomi. ”Allt” ska numera regleras. Utrymmet för alternativa lösningar vill många också i borgerliga kretsar minska.

Exakt hur detta kommer att fortsätta vet inte jag, men jag måste medge att när jag följer svenska medier idag så ser jag en hel del oroande tecken. Det talas upprört om att börskapitalet ”kontrolleras” av alltför få trots att staten och löntagarnas försäkringsinstitutioner är börsens verkligt stora ägare. I stället för att ställa frågor om hur ett ökat privatägande kan öka effektivitet och konkurrenskraft i svensk ekonomi utmålas sådana aktörer som verkligen gör ett lysande sådant jobb som något så hemskt som ”riskkapitalister”. Det finns en dröm om kapitalism utan kapitalister – och det var väl det som Schumpeter såg framför sig som kapitalismens slutpunkt.

Så nog finns det anledning även såhär långt efteråt att fundera över lärdomarna från löntagarfondsstriden. Vem står idag på barrikaderna?

larsson_67x100Janerik Larsson är seniorrådgivare till Stiftelsen Fritt Näringsliv.

Läs första artikeln i vår serie om löntagarfonderna:
Den 4 oktober: från löntagarfonder till kanelbulle (31/5) av Carl-Johan Westholm

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner