Print Friendly

Vem främjar konsten i USA

Av Redaktionen | 31 december 1966


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

422
VEM FRÄMJAR KONSTEN I USA?
Av cand. philol. NILS BJöRN KVASTAD
Om förändringarna i det
amerikanska kulturstödet och
den nya syn, som håller på
att växa fram, orienterar i
denna artikel cand. philol.
Nils Björn /{vastad.
De utvecklade länderna i Amerika och Västeuropa är på många
sätt stater under uppbrott. Utvecklingen går så fort att man snart
inte längre kan tala om utveckling,
utan om explosion. Nationalprodukten växer oavbrutet, lönerna
stiger likaså och de gamla ideologiska spökena försvinner uppåt
skorstenarna. Denna allmänna
samhällsutveckling avspeglar sig
också i politiken och den politiska
debatten, som mer och mer distanserar sig från lönepåsen. De materiella förhållandena är nog viktiga,
men de är inte allt. I ”the affluent
society”, som inte tycks vara så
långt borta, rycker de stora ekonomiska frågorna från centrum ut
mot periferin, medan nya områden
dyker upp i synranden, områden
där nyckelorden är ”konst” och
”kultur”. Tidigare var kulturfrå-
gorna ofta begravna under mängder av ekonomisk statistik, och
den politiska tyngdpunkten rörde
sig från smör- till äggpriserna –
och tillbaka. Kulturfrågorna nämndes gärna bara i förbifarten.
Men nu på 60-talet har kulturpolitiken blivit ett av de politiska
huvudfrågorna, och i många länder har det gjorts åtskilligt för att
främja kulturlivet. I Norge har
man fått den så kallade Kulturfonden, och även i de övriga nordiska
länderna får konsten sitt bidrag.
Tidigare blev sådana tankar inte
ens avvisade – de tänktes helt enkelt inte. I dag har det gamla motståndet mot kulturlivet dämpats
ned, särskilt på pietistiskt håll, där
man tidigare visste föga om kulturlivet och tyckte illa om det man
kände till. De flesta regeringar vill
i dag gärna fungera som någon
sorts kulturell dynamo.
Kennedyinitiativ
En sådan utveckling med statligt
stöd åt kulturlivet är nu också i
gång i USA. Som med så mycket
annat, togs initiativet även här av
Kennedy. Han fick entusiastiskt bifall från många håll, men senaten
var tveksam när det gällde att använda skattemedel till kulturen, så
det blev små resultat. Johnson har
lyckats uträtta mer. Den 24 februari i fjol etablerades sålunda ”the
National Council of the Arts” med
Roger L. Stevens som president.
Denna utveckling har fått kraftig stimulans från den s. k. ”cultural explosion” i USA. Teatrar och
seriösa orkestrar går för fulla hus
och värdefull litteratur och klassisk musik är i solskenet som aldrig förut. Detta står kanske i sammanhang med den starka utveckling av befolkningens utbildningsnivå som äger rum.
Det stöd konsten mottar i USA,
får den huvudsakligen från tre
källor. Den ena utgöres av välbärgade privatpersoner, den andra av
olika organisationer och den tredje
av myndigheterna.
I Amerika har rika privatpersoner lång tradition som konstens
stödjepelare. Ofta har de nog varit
bättre orienterade om börsnoteringarna än om konst och har köpt
bra och dåligt om varandra, där
de for genom museerna för att se
vad som var till salu. De har nog
också lätt omgivits av halvkonstnärer som letade sig fram till grötfatet med sina refuserade verk,
människor som strömmade till, där
de anade en välfylld plånbok och
sociala pretentioner.
Detta var förr i tiden. I dag händer det mera sällan att en rik amerikan väljer ut t. ex. tavlor utan expertisens hjälp. Privata samlingar
väljs inte ut av ägaren ensam, utan
423
han söker råd hos konstexperter
eller konstgallerier.
Varför köper man då konst? Orsakerna är många. Den viktigaste
är givetvis att man tycker om den,
fastän så inte alltid är fallet. Konst
är på modet just nu, och folk med
ambitioner vill gärna följa med.
Det man köper är inte så mycket
verk av de gamla som det nyaste
nya. Ju mera experimentellt, dess
bättre, sägs det.
Organisationernas roll
Nog finns det också folk som använder konst, och särskilt dyrbar
konst, som penningplacering.
Men privatpersonerna är inte de
största konstkonsumenterna i dagens Amerika. De stora kunderna
utgöres av de många olika organisationerna. Tidigare kunde dessa nog företa sina inköp med entusiasm och fantasilöshet, men i
dag söker de flesta sakkunnigt råd.
De viktigaste av dessa organisationer är de s. k. ”non-profit-organisations”, som utbildningsinstitutioner, kyrkor, konstcentra och olika fonds. Den största av de sistnämnda är Rockefeller Foundation. Den delar också ut stipendier
och ger gärna alla begåvningar en
chans.
De stora kyrkoförsamlingarna
är också goda kunder, inte minst
hos arkitekter med konstnärliga
ambitioner. Bland de modernaste
och mest experimentella byggnaderna i USA finns det kyrkor.
”The Museum of Modern Art”
424-
är den största konstkunden. Kanske är detta också den konstinstitution som har det största inflytandet i världen i dag.
Som nämnt, är myndigheterna
konstens tredje stora huvudkälla i
Amerika. I den plan för ett nytt
Gosen som president Johnson har
lanserat under namnet ”the great
society”, ingår också konsten som
en viktig del. Man menar måhända
att det hjälper föga om magen är
full, men huvudet tomt. Och trots
ovilja från enstaka personer går
planerna sin gång med stöd åt kulturcentra och konstnärer.
Men det är inte bara de centrala
myndigheterna som ger sitt åt
konsten. Mycket göres också på det
lokala planet. Många städer har givit skattelättnader som kommer
kulturlivet till godo och ger även
bidrag till olika kulturbyggnader.
I staten New York har man t. ex.
ett kulturråd till stöd åt kringresande operaensembler, baletter och
utställningar. 24 andra stater har
nu så småningom fått liknande
program.
Samhällsstöd – hur långt?
Hur långt bör samhället gå i sin
hjälp åt kulturlivet?
Om detta råder delade meningar
i USA, som annorstädes. Det finns
folk som hävdar att om konstnä-
rerna kommer på statens lönelistor, kommer det att få tråkiga följder för deras oberoende. Och de
fruktar att man kan få samma förhållanden för konsten som i de totalitära staterna, där konstnärerna
är disciplinerade kultursoldater,
hängivna regeringen och med ett
rent sinnelag. Men det är inte mycket som underbygger ett sådant
påstående. De flesta forskare är
t. ex. statligt avlönade, i varje fall
i Europa. Men det torde inte vara
mycket som talar för att dessa
statsanställda låter sin forskning
bestämmas mera av hänsyn till de
makthavande än de privatanställda
eller forskare som arbetar för egna
medel. Och detta trots att särskilt
ämnen som sociologi, socialekonomi, statsvetenskap och filosofi lätt
kan vända upp och ned på många
av de makthavandes dyrbaraste teser.
Det kan över huvud taget tyckas
som om konstens frihet inte står i
något intimt sammanhang med
hur konstnären får sina inkomster
utan är mest beroende av det allmänna politiska klimatet. Både under Hitler och Franco har kulturlivet varit bundet till händer och
fötter, trots att det inte har varit
ekonomiskt beroende av staten.
Det finns all grund att tro att
det ökade stödet åt kulturlivet i
världens mest framåtskridna länder är ett tecken på en djupare
samhällelig utveckling. I dessa stater har man nu kommit så långt
att de materiella behoven i stort
sett är tillfredsställda, och i NordEuropa är dessa materiella förmå-
ner också relativt jämnt fördelade.
Så är inte fallet med de kulturella.
Utbildningen är fortfarande i stor
425
grad ett privilegium, bestämd som
den är av ekonomiska och i många
länder även geografiska förhållanden. Detsamma gäller tillgången
på kultur i allmänhet, på teater,
utställningar etc.
Stora politiska rörelser har haft
som sitt primära mål att förbättra
den stora massans materiella villkor. I dag har alla en rimlig levnadsstandard, som kan väntas öka
jämnt och säkert. Samtidigt ger
välståndssamhället social trygghet
åt alla. Detta gör att de rent materiella kraven inte längre blir så på-
trängande, och det sker en politisk
frontändring, så att andra sektorer
av samhällslivet kommer i brännpunkten. Från de materiella förhållandena i samhällslivet förskjutes tyngdpunkten – kanske inte
så fort, men riktningen är klar –
över mot det mera immateriella.
Som ett tecken på en sådan utveckling måste man antagligen betrakta det intresse och stöd som kulturlivet i USA i dag röner från landets politiska ledare.
Den socialdemokratiska MAKTAPPARATEN
— en serie utredningar som bl. a. vill sprida saklig
information om den roll, som förment opolitiska organisationer spelar för att stärka socialdemokratiens
politiska inflytande, när det gäller
BARN Jan-Olof Sundell: Unga örnar.
Pris 5 kr.
PENSIONÄRER Rolf och Lena Norberg: Pensionä-
rernas Riksorganisation och partipolitiken. Pris 7 kr.
FACKFöRBUND Birger Hagård: Socialdemokratien
och Fackföreningsrörelsen.
BOSTÄDER
Pris 12 kr.
östen Bohlin: l\laktcn och Bostä-
derna. Pris 7 kr.
HYRESGÄSTER Jan Gillberg: Hyresgäströrelsen och
bostadskonsumenterna. Pris 7 kr.
l bokhandeln eller direkt från
FORUM FÖR BORGERLIG DEBATT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner