Print Friendly

Veckans guldkorn
Dagens namn: Carl Bildt

Av Mats Johansson | 9 december 2011

Vem är då denne Bildt – egentligen? Han har kallats lovande studentpolitiker, underbarn och Bohmans skugga men har nu en egen profil och framtiden för sig. Det konstaterar Mats Johansson i detta guldkorn från arkivet anno 1983.

Onsdagen den 14 september 1983 hade Carl Bildt en trevlig kväll på restaurang Latona i Gamla stan i Stockholm. Inte bara så att mat och dryck höjde stämningen – det var också något extra i luften. Unge Bildt hade nämligen för första gången framträtt i egen lång person för Högerpressens förening. Och lyckats över hövan. Veteranredaktörer och grånade direktörer från norr till söder hade inte bara lyssnat uppmärksamt långa stunder, utan uttryckte t o m förtjusta sin uppskattning av Bildts person.

Församlingen är på intet sätt lättflirtad, vilket en del av hans partikolleger och även statsråd fått erfara under årens lopp. Men sedan Bildt i flera timmar elegant och precist berättat hur saker och ting verkligen förhåller sig i världen och Sverige, i allt från beräkningsgrunderna för olika socialförsäkringsindex till slagstyrkan i vapnen vid sovjetiska militärbaser, hade han erövrat även denna luttrade publik. Fler än en av åhörarna tänkte högt efteråt: Bildt är partiets sparkapital, han blir bra efter Adelsohn.

Det verkliga officiella erkännandet kom förstås tidigare på året, i och med att regeringen om inte in pleno så åtminstone in corpore uttalade att riksdagsmannen och USA-resenären Bildt var en säkerhetsrisk. Efter den dagen kommer ingen längre på tanken att kalla Bildt för ”Bohmans skugga”, en lovande studentpolitiker, underbarn och allt det där andra som 34-åringen fått leva med sedan SECO-tiden. Nej , nu har han en egen profil, mannen som Fälldin inte ville ge statssekreterares titel, fast han egentligen var den som styrde landet, åtminstone den gången han på grund av slarvig handstil lyckades få chokladskatten höjd av misstag med en extra femtioöring efter en beredning.

Vem är då denne Bildt – egentligen? Han blygs förvisso inte att berätta om sig själv i pressen. Då kan det t ex heta att han är politisk allätare, beredd att syssla med allt utom jordbrukspolitik. Det är nog till fördel både för honom själv och svenskt jordbruk, ett område som f ö godsägarna i partiet gärna sköter själva.

Det kan också heta att han inte sitter i riksdagen för att motionera om älgbeståndets fortlevnad, utan vill uträtta något. Det yttrandet föll sig nog naturligt, ty Carl Bildt är bättre på makt än älgomsorg, mer hemmastadd som Machiavelli på Operabaren än bland fisknäten på Sundskär. Ambitiös som han är tränar han dock hårt även på den senare detaljen, och lär enligt svärfars förljudanden nästan kunna ta upp nät i styv kuling.

Enligt egen utsago är han ingen känslomänniska (”det skulle verka mycket egendomligt om jag plötsligt började hålla långa känslomässiga tal i riksdagen”). Fast nog klappar innerst inne ett varmt socialkonservativt hjärta från de dagar då en yngre upplaga förklarade att makten alltid låg i politikens mittfält, att man inte a priori kunde vara motståndare till en utbyggnad av den offentliga sektorn, att momsen på mat borde bort och reklam i TV förhindras. Goda vänner från kanslihustiden vet också berätta att Bildt inte alltid tillhörde de brutalaste välfärdsslaktarna. De vet också att bakom den stundtals kyliga och arroganta masken ryms en underhållande charm.

Själv ser han sig inte som konservativ (”jag har aldrig varit konservativ, utan liberal”). Det stämmer nog; en konservativ är ju en man som är för feg för att slåss och för fet för att springa, och ingendera gäller för Bildt. Bättre stämmer möjligen definitionen att den konservative är förälskad i existerande missförhållanden, medan liberalen vill ersätta dem med nya.

Gemensamt med antagonisten Palme har han inte bara det adliga påbrået – hans far är uppväxt i samma Östermalmshus som Palme – utan främst den utrikespolitiska lidelsen. Som en gång den unge studenten Palme reste Bildt på 70-talet Europa runt för att organisera demokratiska krafter mot auktoritära hot, i Grekland, Spanien och Portugal. (Det förbi ses lätt i svensk debatt att det är dagens unga högergeneration som har den politiska glädjen av sitt internationella engagemang, med rötterna i upplevelsen av den sovjetiska ockupationen av Tjeckoslovakien och det nordvietnamesiska maktövertagandet i Sydvietnam, den generation som egentligen är 1968 års män i svensk politik, som fick sin världsbild i hög grad formad i kampen mot en totalitär vänster, och vars ledare heter Carl Bildt.)

Det satte självfallet djupa spår hos Bildt, så djupa att han av en djupsinnig analytiker i Dagens Nyheter en gång avslöjades som ”känd för att vara starkt för väst”(!). När sådana hemligheter står att läsa i en stor svensk tidning, är det inte underligt att Bildt är en av tre kända svenskar som står på Kremls svarta lista.

Bortsett från detta kan mänskligheten och svärfar nog sluta att oroa sig för Bildt. Visst är det långt till den hägrande landshövdingeposten i hemstaden Halmstad, men han har framtiden för sig. Tids nog blir han väl klar med pol magen också.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner