Print Friendly

Veckan som gick

Av Mats Johansson | 11 februari 2011

BRYSSEL. Nästan vårvärme möter riksdagens utrikesutskott vid en snabbvisit i gemenskapens huvudstad. Desto kyligare blir stämningen under ett besök i Nato-högkvarteret när Baltikum kommer på tal.

De baltiska bröderna har länge efterlyst ett svar på frågan vad som är det materiella innehållet i artikel 5, åtagandet mellan medlemsländerna att en-för-alla, alla-för-en, försvara varandra i händelse av angrepp utifrån. Det officiella svaret är att de nu borde vara nöjda med det faktum att Nato som följd av sin nya strategi infört en krisplanering (contingency planning) för vad som ska hända utifall att säkerhetsläget skärps i området.

Vackert så, men balterna själva talar fortfarande om vapensystem, militärövningar, baseringar – kärnan i ”planeringen”. Utan kött på benen vad avser styrkeförmåga och förberedelser syns färdkosten mager på den resa ”nya Nato” inlett, åtminstone i detta område.

Den högt uppsatte Natochefens replik låter inte vänta på sig: Vi måste förstå att Baltikum ändå inte går att försvara i händelse av ett ryskt angrepp. Och förresten finns ingen hotbild.

Det låter som en intressant paradox, en ny sorts försvarsdoktrin: Eftersom vi inte kan försvara oss, finns det inget hot. Vilken tur att det inte är den doktrinen som ligger till grund för svensk försvarsplanering!

Nå, någon timme senare får vi bättre svar på frågan om vad vi ska säga till kollegerna på andra sidan Östersjön när vi senare i år ses för att fira 20-årsminnet av den baltiska frigörelsen från sovjetockupation. Ordningen är återställd i Nato-kansliet och världsfreden räddad för en stund när det rätta svaret ges, att förberedelserna syftar just till att stärka det kollektiva försvaret även av Nato-medlemmarna i norr.

Trots det sagda undrar man. Natos sökande efter nya roller att spela väcker frågan vilket sorts Nato det är vi vill gå med i, när tillfället är inne. Det är många av världens problem som listas i den nya uppdragslistan, och allt ska då Nato fixa. Men Röda korset finns redan, och EU, och FN och …

För närvarande växer gapet mellan ambitionerna och resurserna; Nato-medlemmarna är utsatta för allvarliga hot, inte främst från omvärlden utan inifrån, från oviljan att finansiera gemensamma åtaganden i ett läge när de nationella statsbudgetarna är försvagade av växande underskott.

Skulle man behöva ett yttre hot som medvetandehöjare rekommenderas studier av den ryska upprustningen, i ljuset av försvagningen av amerikansk politik och ekonomi.

Mer läsning: Mats Johanssons essä om Ryssland i Dagens Nyheter 9/2.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner