Veckan som gick

Sven-Erik Österberg
Foto: Linda Håkansson

Man skulle kunna tro att landssorg har utbrutit i medierna, som om något allvarligt hade hänt. Löpsedel efter löpsedel om den ena mer okända politikern efter den andra, helsida efter helsida. ”Så tar hon över”…

I Italien vore den mediala upphetsningen förståelig, nu när Berlusconi äntligen ska få sparken. Men i Sverige?

Det gäller inte ens kungen, bara Mona Sahlin som ska bytas ut. Det borde inte komma som en överraskning för någon efter valresultatet. Ändå framställs bytet som om en hel nation stod där och sörjde landsmodern, när det bara är en intern maktstrid i ett av åtta riksdagspartier som utspelas, driven av några SSU-konspiratörer och andra självpåtagna fraktionsledare som myglar.

Finns det nu någon enda socialdemokrat som inte blivit intervjuad i medierna om sina preferenser? Och ständigt denna statsvetare Jenny Madestam som uttalar sig som ”forskare” om sina privata åsikter om ditt och datt i politiken, synbarligen utan annan källa än kaffesumpen på kontoret.

Tjatigt värre, alltså. Till och med min socialdemokratiska huvudkälla är uttråkad och förutsätter att Sven-Erik Österberg snart slår näven i bordet och stiger fram som den samlande kraften för att få slut på eländet.

Det skulle gagna inte bara hans eget parti utan alla andra. Folk kan få för sig att riksdagen inte har annat att göra än att kafferepa om vem som ska ta över i alla partier. Ungefär som i bankvärlden där det enda som diskuteras är bonuskonstruktioner.

Men så viktigt är det faktiskt inte vem som blir ordförande i Socialdemokraterna. Den där fixeringen är en reflex från en svunnen tid när partiet var statsbärande, decennium efter decennium. Så tar det också en stund innan ljuset från en sedan länge slocknad stjärna har slutat lysa.