Veckan som gick
 |
|
|---|---|
|
|
Demokraterna har det svårt, både i den amerikanska kongressen och i den svenska riksdagen. I den senare finns de som nämner sig demokrater men angriper andra folkvalda för deras tro, från talarstolen i kammaren, och får reprimander från talmannen. Eller startar krogbråk under Nordiska rådets session på Island och blir utkastade. Eller bemöter kritiska frågor från journalister med att kalla dem ”rövskalle”, som en SD-ledare om TV4-journalisten Ulf Kristofferson.
Inte ens i kyrkan får denna politikens brölande Black Army vara ifred utan måste tåga ut. Undras hur de ska göra på Slottet vid kungamiddagen den 24 november; hälsa på den invandrarkung som ockuperat deras land och hans utländska fru eller marschera ut även där? Kängor till smokingen rekommenderas ej.
Annars är veckans korridorämne i parlamentet förstås vem som ska efterträda drottningen där, Mona Sahlin. Så många är vrårna att de räcker till alla de olika fraktioner som nu tisslar och tasslar om sina favoriter och vilka belöningar de vill ha för att stödja den ene eller andre. Sedan Göran Persson tömde partiet på ideologi och politik har den tidigare så stolta arbetarrörelsen förvandlats till ett kafferep för internskvaller. Först person, sedan politik – som när de slogs om makten i elevrådet och SSU.
Bussiga klubbens ordförande Jytte Guteland sade det fint härom dagen: ”Vi har blivit lite av ett museum för historiska framgångar, det är farligt” (AB11/11). Och morganiternas ledare, Morgan Johansson, var lika tydlig med att peka finger för valförlusten, mot den som sålde ut partiet till v och mp i de rödgröna förhandlingarna: ”Östros gick med på lite för mycket.” (SDS 10/11)
Så vem blir det då? Med Mona Sahlins besked på söndagen att hon lämnar sin plats kompliceras bilden. Tidigare gav hon intryck av att vilja sitta kvar till pensionen efter valet 2018, då hon kunde ha bytt Vuitton-väskan mot en rejäl medalj. Det är hon värd, tycker de motståndare som tidigare i veckan bildade stödgruppen Moderater för Mona, och som gärna såge att hon hade blivit kvar så länge som möjligt.
Nu blir det någon annan (Anders Sundström?) som får ta tag i politikens förnyelse. Kanske är det läge att man tar intryck av landets främste vänsterpolitiker, Jonas Sjöstedt. Den blivande v-ledaren skriver i en debattartikel att det inte räcker med att skylla nederlaget på medierna, problemet är själva partiet:
”Vi lyckas inte förmedla en positiv bild av det Sverige vi vill se. Däri ligger vårt huvudproblem. Vi måste fokusera på radikala och genomförbara lösningar som visar en väg ut ur samhällsproblem som arbetslöshet, klimatkris och växande klassklyftor.”
Mer socialism, alltså – det är förnyelsen. Så kan den nye ledaren efter omvalet på en jublande kongress under stående ovationer och till Internationalen säkerställa att väljarna känner igen sig hos Bidragspartiet. Alla kommer att hylla vederbörande, ty det är och förblir partiets uppgift i svensk politik att höja skatterna och bidragen. Vem kan nu bättre än Mona Sahlin sälja in det budskapet som ”rättvisa”?
(Artikeln är uppdaterad 14/11 efter att Mona Sahlins avgång blev känd.)