Veckan som gick

Eva Brunne Foto: Bea Tigerhielm

Stockholmsbiskopen Eva Brunne har gått till världshistorien i veckan genom sin bravad att inför den nyvalda riksdagens öppnande tala evangelium i kyrkan.
Tilltaget kan tyckas rimligt, om än ovant för många ovana besökare i Svenska kyrkan. Det var som att svära i densamma, tyckte SD-folket och svarade med exodus.

Den teologiska grunden för uttåget förefaller något oklar. Utgångspunkterna är oklanderliga: Gudsorden i texterna Salomos vishet 7:15-22, 1 Thessalonikerbrevet 5:16-24, Lukas 19:37-40.

Tämligen harmlös i de flestas öron var Brunnes inledningsvisa maning till de församlade att lyfta blicken, ty ”vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster. Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan.”

För älskare av ett självkonstruerat fosterland, ett volksheim utan ingång, kan det förstås te sig stötande att påminnas om världen utanför densamma, men den risken får man nog ta vid besök i Svenska kyrkan. Gud är väl, om han finns, trots allt internationalist.

Uttågarna kände sig kanske också illa till mods även av maningen att med Pauli ord ”sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning.” Det innefattar flera av de regeringsledamöter som har utländskt påbrå eller annan hudfärg.

Men nog borde de kränkta ha insett att denna predikan skulle ha sin grund i osvenska förhållanden, formade av sådana där utlandsfödda som de inte gillar. Jesus hade knappast fått uppehållstillstånd i deras Sverige.

I evangelium enligt Brunne bör vi ropa ut vår ”avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.”

Det är det uppdraget förkunnarna i SD inte vill ha. Men frågan är vilken kyrka de ska hitta till så att de slipper höra det igen.