Veckan som gick

En högt uppsatt facklig ledare som KGB-agent? Nej, det har vi inte hört talas om i svenska medier. Men i brittiska.

Närmare bestämt är det BBC News som rapporterar att Jack Jones, generalsekreterare i Transportfacket under 70-talet, var betald informatör i sovjetisk tjänst. Med tanke på hur skickliga spionorganisationerna i öst var att penetrera framförallt sina brittiska motsvarigheter kommer avslöjandet inte som någon överraskning.

Trovärdigheten i påståendena styrks av att källan är en ledande forskare på området, historieprofessorn Christopher Andrew. Han baserar sin nya bok om underrättelsearbete, The Defence of The Realm, på att han fått fri tillgång till hela MI5-arkivet från grundandet 1909 till det kalla krigets slut för att skriva organets historia.

Där finns flera intressanta namn, att lägga till alla de kända europeiska kulturpersoner, journalister och politiker som namngavs redan i hans tegelsten i ämnet, The Sword and The Shield (1999), baserad på den avhoppade KGB-arkivarien Vasilij Mitrosjins utsmugglade material.

Jones hade goda meriter för att låta sig rekryteras. Som frivillig på den röda sidan i det spanska inbördeskriget steg han efter hemkomsten snabbt i rang inom vänsteroppositionen i facket och Labourpartiet, och utnämndes till brittiska LO:s ekonomiska talesman. Ledande bakom gruvstrejken 1978-79 och EU-motståndet spelade han också en allmänpolitisk roll, som rimligen applåderades i Moskva.

Men det var i rollen som rapportör om interna förhållanden i Labour som Jones var mest värdefull, enligt Andrew. Och han var inte ensam; flera parlamentsledamöter i Labour medverkade.

Inte bara där. Riksdagsledamoten (s) Georg Branting, son till Hjalmar, var uppgiftslämnare till KGB:s föregångare under andra världskriget och på 50-talet övervakade den svenska säkerhetspolisen LO:s andre ordförande Einar Norrman för hans kommunistkontakter, något hans son Leif Norrman skrivit bittert om i Dagens Nyheter, här.

Han tvingades småningom lämna LO-posten för sitt engagemang i den Moskvastyrda fredsrörelsen och som Tage Erlander senare noterade i sin dagbok var det ingen sensation att han enligt säkerhetspolisens avlyssning hade fört samtal om inträde i det då Moskvatrogna svenska kommunistpartiet.

Vilken tur att det fanns säkerhetspolis både i Sverige och Storbritannien som kunde hålla ett vakande öga på dem.