Veckan som gick

Näst efter Anna Anka – vilket artistnamn! – har det norska valet tilldragit sig ett visst intresse. Inte det faktum att majoriteten av väljarna röstade borgerligt (49,4-47,8) och att oppositionen fick 45 000 fler röster än de tre regeringspartierna tillsammans – en fördubbling jämfört med föregående riksval 2005. Medierna har heller inte varit särskilt intresserade av det faktum att valets största framgång noterades av höyre.

Priset för vinklad valrapportering går till Svenska Dagbladet som på första sidan i en rubrik som huvudnyhet påstod att det var ett ”Bättre val för sosialistisk venstreparti än väntat”. Tja, det beror förstås på vad som väntades. Med tanke på att SV noterade den största tillbakagången av alla partier och tappade en fjärdedel av mandaten undrar man hur en framgång skulle ha rapporterats.

Se, det var en riktig anka. Men det speglar väl redigerarens egna förväntningar. Vänstern borde ha gått bra, så då fick den ha gjort det, även om så inte var fallet. Om terrängen avviker från kartan, gäller kartan.

Tidningen hävdar dessutom på fullt allvar på nyhetsplats att mandatställningen 85-83, plus en röd vilde, utgör en ”klar majoritet” för regeringsunderlaget. Det är ett något egendomligt påstående, med tanke på att de flesta väljare inte stödde regeringskoalitionen för de kommande fyra åren, än mindre en ”klar majoritet” av de röstande.

Så när både Mona Sahlin och Lars Ohly kommenterar utfallet med att de känner sig inspirerade kan vi bara önska deras vänsterblock samma ”framgång” som den norska koalitionen: bakåt en tiondels procent och ett tappat mandat. Det vore ett utmärkt valresultat även i det svenska valet om ett år.

Men vad ska man säga om SvD? Förr brukade tidningens varumärke vara liktydigt med kvalitet, idag är rättelsespalten en av de mest läsvärda delarna. Det märks att sparpaketen har satt sina spår.

Inte undra på att två av skälen för prenumeration – Richard Swartz och Maria Abrahamsson – inte längre finns kvar. Blott presstödet bevaras.