Print Friendly

Veckan som gick

Av Otto Järta | 25 juli 2014

Ja, var ska sleven vara om inte i grytan?
Det är klart att om man nu är representant för de ”antirasistiska, antifascistiska, socialistiska, queera och feministiska rörelser jag ingår i” och någon annan redan visat brösten mot Reinfeldt måste man få tala i medievänsterns högmässa, ”Sommar” i P1.

Varför just denna årstid skulle vara undantagen från vänsterns hatretorik har inte klarlagts, men Granskningsnämnden får nu avgöra det som Sveriges Radios chefer inte klarar, att sätta gränser. Inte för yttrandefriheten, utan för hatet.

Det skedde i måndags då en poetissa var utvald att tala till nationen. Den ansvarige utgivaren Daniel Klintberg ville inte göra sitt jobb, ty då hade det ”blivit ett censurläge där hon hade sagt att hon inte kunnat stå för sitt manus. Så vi har kompromissat oss fram”, säger Klintberg som förklaring till hatprogrammet.

Med tanke på innehållet undrar man vad ”kompromissen” bestod av – vad ströks?

En ledtråd ges i en intervju med Sommarprataren själv, apropå radiocheferna:

”De måste vara sjuka i huvudet som ger en kommunist, extremfeminist och antirasist en miljon lyssnare två månader innan valet. Det jag hatar borgerligheten mest för, förutom att deras makt förgör oss, är att de tror att de har så jävla god smak, när de i själva verket bara har stulit sig till möjligheten att konsumera flådiga grejer… vi måste beväpna oss…”.
Tillfrågad om vad som skulle ha censurerats utpekade hon två ledande skribenter:

”Vårt modesta ändringsförslag till Sveriges radios jurister var ”Ja jag, jag hatar Peter Wolodarski, ja jag, jag hatar Johan Hakelius”.

Varför just dessa två representanter för förtryckarna i Sverige får allmänheten sväva i ovisshet om, men man kan alltid
gissa: män, inte kommunister, vet hur man äter med kniv och gaffel.

En slutönskan i intervjun är obetalbar, den om ett hopp för framtiden: ”den dag vi tillsammans stormar radiohuset och tar över alla mikrofoner”. Det kan tyckas överflödigt, de är ju redan där.

Visst kan detta program avfärdas som en vanlig vänsterprovokation, en på dussinet nuförtiden som säljer på politiskt hat. Att epatera bourgeoisin är ett gammalt knep för att få uppmärksamhet. På Aftonbladets kultursida kan sådant läsas dagligen. Men i det opartiska public service som ändå har programregler och en ”demokratisk” värdegrund?

Några spår av sådant fanns inte i radiokåserandet. Det handlade om den rättslösa svenska staten, där knivar behövs till angrepp på motståndare, där polisen är befolkad av fascister, och där sossarna gav blommor till poliserna efter kravallerna i Göteborg.

En medverkande sjunger: ”jag hatar hela borgerligheten, vi ska beväpna oss, för dom tål lite bly”.
Sverigedemokraterna jämförs med en norsk massmördare. Rasismen påstås genomsyra folkhemmets historia, som apartheid i Sydafrika och Ku Klux Klan i USA. Som bevis anförs att forskningen vid Rasbiologiska institutet (1922-1958) syftade till folkutrotning och att medelinkomsten i en stadsdel i Göteborg är lägre för vissa grupper. Poetissan har också en gång varit ”den enda svartskallen på en poesifestival”. Som mantra upprepas en lånad diktrad om att barn svälter ”medan det går vitingar på månen”.

Till det mer handfasta hörde konkreta uppmaningar om att upplösa nationalstaten och utföra olagliga handlingar för att kringgå invandringslagstiftningen.

Och vad vore ett Sommarprogram utan Mellanöstern-analys, här dock inget om Hamas raketkrig, bara: ”Israel mördare”.
Som en gång Ulrike Meinhof frågades ”Varför bildar vi inte stadsgerillor?” Och i Valerie Solanas efterföljd hetsades mot ett visst kön till en visa med texten ”I just shot a man down”.

Klassanalysen var kristallklar: Tjuvarna går fria – de arbetsköpare som har stulit resultatet av ”vårt” arbete. Sverige framställs som ett ”arbetsläger” med snabbast växande klassklyftor i världen, vilket inleddes av sossarna.
Här tappade Sommartalaren gnistan och började låta som en parodi på Veiron i ottan, högläsning ur ett nummer av Proletären.

Nå, att kommunister framför kommunistisk propaganda mot borgare och sossar förvånar väl ingen. Den verkliga dumstruten i efterspelet presterade SVT-chefen Eva Hamilton som förklarade att det är fel att vägra betala public service med hänvisning till vänsterns propaganda, man får ju annat istället: ”Trist stil att andra ska betala för valdebatt o allsång han kommer att se på datorn”, skrev hon på Twitter.

Att jämställa kommunistiskt hat med demokratisk debatt – så ser man på äpplen och päron på toppen av public service.
Så lyckades Sveriges Radio öka lyssnarnas sympatier för Sverigedemokraterna. De rödbruna behöver varandra.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner