Veckan som gick

Rysslandskännaren Staffan Skott har hittat en pärla i avdelningen dumheter-som-aldrig-borde-ha-kommit-i-tryck. I en recension i Gefle Dagblad av den nya historieboken ”Sveriges historia 1920-1965” (Norstedts), som i och för sig får hyggligt betyg, noterar Skott att följande står att läsa om livet i kommunistdiktaturerna i öst:

”Situationen för Östeuropas oppositionella motsvarades av de amerikanska skådespelare, producenter och manusförfattare som under 1950-talet svartlistades från allt arbete inom kulturindustrin på grund av sina politiska värderingar – och för all del, av den svenska säkerhetspolisens övervakning av kärnvapenmotståndare.”

På så sätt! Av bokens tre författare – Yvonne Hirdman, Jenny Björkman, Urban Lundberg – är det den senare, fil dr i historia vid Stockholms universitet, som har anledning att förklara hur han tänker.

Äldre läsare inser givetvis det absurda i att jämställa det kommunistiska förtrycket av en världsdel under 50 år med övervakningen av enstaka individer i demokratier, hur förkastlig McCarthy-epoken än var. Men för yngre läsare utan egna erfarenheter av det kalla kriget är denna sorts revisionism förstås lockande; den ger ett alibi åt att förringa diktaturernas nederlag.

Sådan relativism hör hemma i debattlitteratur, inte i läromedel. Norstedts har uppenbarligen brustit i granskningen.