Veckan som gick

1981 stod Sverige på sin höjdpunkt. Sedan dess har det gått utför. Det var den underliggande analysen för den helkväll om klass som Dramaten ordnade i måndags, i samarbete med den fria och oberoende radion.

Nu vidgas klassklyftorna, tiggarna blir fler, menade Stefan Jonsson, numer i rollen som forskare. Det var bättre förr, åtminstone om man utgår ifrån Jonssons märke för den högsta grad av civilisation som hittills skådats: ”Vi kom så långt att vi avskaffade inträdena på muséerna.”

Denna kväll kunde dock kulturvänstern gratis trängas i Dramatens pampiga marmorfoajé för att drömma om det klasslösa samhället.

Vid ingången fick besökarna välja knappar att sätta på sig. Under-, medel- eller överklass. Oavsett klass var det dock ingen vidare stil på publiken som medelst höga nysningar och burop tydligt markerade när något föll utanför det marxistiska paradigmet.

Klassklyftorna är tillbaka på samma nivå som när Strindbergs Lilla katekes för underklassen skrevs, proklamerade Radioteaterns chef Stina Oscarsson. Publiken insåg genast hur ord som backstusittare, torpare och inhyseshjon snart kommer att behöva återinföras i ordböckerna.

Eller som Jonsson, som för en stund tillät sig att ta av professorshatten, uttryckte det: ”Kapitalismen skapar rikedom genom att skapa fattigdom. Och den skapar fattigdom för att skapa rikedom.”

Därefter kunde skådespelaren Claes Malmberg berätta om hur arbetarklassen bygger sina liv på mänskliga värderingar och istället för snöd materialism.

Jo, det fanns de som framförde andra perspektiv. PM Nilsson, chefredaktör för debattsajten Newsmill, ifrågasatte om klassbegreppet överhuvudtaget är relevant för hans generationskamrater. Läraren Aho Alp tyckte att det var rimligt att även barn i Rinkeby har möjlighet att välja skola. Nationalekonomen Stefan de Wylder pekade på att bilden av världen som uppdelad i många väldigt fattiga och några mycket rika inte stämmer. Av sju miljarder utgör trots allt majoriteten en global medelklass. Det borde åtminstone vara något att glädjas åt.

Tidskriftsdrottningen Amelia Adamo vände sig mot den dystra beskrivningen av Sverige: ”Sverige är fortfarande ett väldigt bra land.” Och Beatrice Ask berättade engagerat om uppväxten i moderns frisersalong där såväl kommunalråd och vårdbiträden skulle schamponeras. ”Oavsett var vi börjar handlar det om vad vi åstadkommer”, sade justitieministern och tillade att hon avskyr klasskampsretoriken. ”Alla har vi samma mänskliga problem.”

Den som inte tilltalades av det budskapet kunde istället se föreställningen Palmes spöke på den angränsande Stora scenen. Där bjöds på ”safari på liberalismens stäppmarker” – ”Ur ruinerna av det klasslösa samhället reser sig jägarna och bytet.”

Kvällens största jubel? När ordet ”revolution” hördes mellan de guldornamenterade marmorpelarna.