Veckan som gick

Tacka vet jag Björn Ranelid.

För oss som i likhet med Moderaterna hyllar maximen ”Vi älskar människor” och därmed skiljer oss från alla dem som inte älskar människor och därför inte är värda att rösta på, är Ranelids senaste framgång glädjande.

Vi älskar Ranelid. Inte nog med att mannen är det svenska språkets motsvarighet till Ingmar Stenmark, en elegant som bara gliiider förbi hindren. Han kan framträda också. Vilket alla vet som sett honom trollbinda en förvånad publik på Bokmässan år efter år, inte bara medelålders kvinnor med något fuktigt i blicken.

Om det räcker för att vinna Melodifestivalen återstår att se. Där är konkurrensen obarmhärtig från falskt skrikande fjortisar som hetsar tonårspubliken till hysteri med plagiat som var betydligt bättre i originalversionen. Till glädje endast för det telefonbolag som tjänar storkovan på allt röstringande, samt skattemedelsförskingrande kommunpampar som vill ”sätta Knohult på kartan”.

Inte undra på att artistvärlden är i uppror; Ranelid är ju ingen ”riktig” folkidol. Han saknar den naturliga underlägsenhet som är nödvändig för jämlikhet nedåt. Frånvaron av inställsamhet i kombination med ett språk som sällan hörs i kön till korvkiosken på stora torget gör honom helt olämplig som vinnare.

Dessutom är hans kvinnosyn inte korrekt. Att ge ut en bok med titeln ”Kvinnan är första könet” (2003) med en omslagsbild som visar just detta och därför inte är godkänd av Genuskommissariatet tyder på ett civilkurage som strider mot tidsandan. Är Tiina Rosenberg larmad?

Och som han får till det med bokstäverna; ”de snåla och bittra älskar allt som är fult och lågt” skriver han som inledning till ett kapitel om det sköna och vackra i livet, inklusive kvinnokroppen.

Nej, det duger inte åt de folkhemske. Och så talar han skånska också, utmanande. Vem tror han egentligen att han är?