Veckan som gick

Verkligheten var bättre än filmen.

Phyllida Lloyds version av ett stort stycke av västerlandets politiska nutidshistoria, ”Järnladyn”, visar glimtar ur Margaret Thatchers långa politiska karriär, men förmår inte ge helhet och kontext åt den dramatiska epoken. Yngre åskådare måste undra hur denna balanspunkt kunde förändra världen och varför.

Invändningen liknar den som hörts om den nya filmatiseringen av John Le Carrés ”Tinker, Tailor, Soldier, Spy” – välgjord och stämningsfull, men vad var egentligen det kalla kriget? Varför blev en del gubbar landsförrädare, och för vad?

Visst ger Meryl Streep liv åt The Lady i en fantastisk rolltolkning, väl värd en kommande Oscar (26 februari). För att inte tala om den osannolika figur som den tidigare Oscarsbelönade karaktärsskådespelaren Jim Broadbent gör av hennes make Denis. Bara dessa prestationer är värda hela entrépengen.

Man kan förstå om filmmakarna inte riktigt vågat lita fullt ut på att ge politiken huvudrollen utan valt den tryggare vägen till fyllda kassor med ett mer publikfriande fokus på Streeps förvandling från parant stilikon till senildement grå gumma. Perspektivvalet är också en markering av att personen är viktigare än politiken, vilket resulterar i att halva filmen ägnas åldrandets problem snarare än regerandets, vilket är gripande nog.

Men det är gott nog att det kan göras en film som denna, att den får stor spridning och att den inte är gjord av Maj Wechselmann. Kulturvänstern måste gråta över scener som när en triumferande premiärminister i parlamentet talar om segern över fascistjuntan i Argentina i Falklandskriget inför jublande anhängare och en rent fysiskt krympande opposition. Då applåderas det även i biosalongen.
För oss politiknördar går det bra att komplettera menyn med fler godbitar, till exempel BBC:s två dramadokumentärer, ”The Long Walk to Finchley” (2008), om hennes tidiga karriär under misslyckade försök att vinna lokalval 1949-59, samt uppföljaren ”Margaret” (2009) om uppgång och fall under partiledaråren.
Man unnar henne att inför den oundvikliga solnedgången komma ihåg sitt moraliska mantra:

”Watch your thoughts for they become words. Watch your words for they become actions. Watch your actions for they become habits. Watch your habits, for they become your character. And watch your character, for it becomes your destiny! What we think we become.”

Det gällde då och det gäller nu.