Print Friendly

Veckan som gick

Av Inrikeskorrespondenten | 27 januari 2012

Foto: Frankie Fouganthin Bilden finns tillgänglig under licensen CC BY-SA 3.0.

Hade kungen dött? Var landet i krig?

Tonen i nyhetsprogrammen var allvarlig, så dramatisk att man kunde tro att något omskakande hade inträffat. Men nej, det var bara ett parti som hade avsatt sin ledare. Först uttalade man sitt ”fulla förtroende” för honom, sedan skickade man hem honom.

Om de närmast sörjande fått bestämma skulle landssorg ha utlysts. Nu fick det räcka med att partipoeten Greider tolkade våra känslor i alla medier under de svåra krisdygnen. Icke oväntat befanns vårt lidande bero på elaka medier i borgarklassens tjänst.

Men även om den förlorade sonen återvände till hembygden fortsatte det nationella traumat. Dagarna gick, ingen statsbärare stod att finna. De sökte honom här, de sökte honom där, de sökte honom everywhere, den röda nejlikan.

Mona Sahlin skulle ha kunnat komma tillbaka. Hon var ju faktiskt bara någon vecka ifrån att bli Sveriges första kvinnliga statsminister i senaste valet, om sjukfallskampanjen hade fortsatt att fylla tv-rutan några valdagar till. Så klokt av regeringen att exportera henne till Geneve.

Andra tänkbara hette Wallström, Nuder, Bodström, Sundström, Messing och Nygren. Vore det inte för att de blivit miljonärer hela bunten, flera av dem med nya karriärer i näringslivet bakom sig. Att leda klasskampen skulle de förvisso kunna göra, mot god betalning, men det skulle nog ändå inte vara trovärdigt i längden.

Stockholmare – som Jämtin och Damberg – var givetvis uteslutna, med tanke på hur splittrat detta distrikt är, hur dåligt det gick i senaste valet och de skottpengar som resten av partiet betalar för varje utmobbad huvudstadskandidat. Inte undra på att S i senaste Sifon lokalt höll på att passeras av Miljöpartiet.

En av katastrofdagarna troddes ljuset komma från Skåne. Ja, om den sugne Morgan Johansson fått med sig Malmös starke man Ilmar Repalu i ett tandemstyre skulle de ha kunnat högervänstervrida partiet och ta tillbaka röster från åtminstone Sverigedemokraterna. Inget tjafs om multikulti och HBT längre utan tillbaka till rötterna, åtminstone kålrötterna.

Så där höll det på, dagarna i ända, i den nya Idolkampen. En av mina socialdemokratiska vänner tröttnade på tjafset och föreslog en import för att fylla vacuum: Tarja Halonen blir snart ledig från presidentjobbet i Finland. En annan pläderade för en tillfällig lösning från Manpower.

Det var förstås i djärvaste laget. Bättre satsa på en trygghetslösning i de trygghetstörstandes parti: Metallfackets Stefan Löfven. Det är ju ändå LO:s parti. Ordning och reda, löning på fredag. För honom har vi nu fullt förtroende.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner