Veckan som gick

Säga vad man vill om Förenta Nationerna, men inte är de så förenta – i alla fall inte kring västerländska värden som frihet och demokrati. Det påtalades med skärpa i argumenten av Fredrik Segerfeldt, författare till den nyligen utgivna pamfletten FN. Spruckna drömmar (Hydra förlag), vid ett seminarium hos den utrikespolitiska tankesmedjan Frivärld i onsdags.

Han ställdes under moderatorn Willy Silbersteins ledning inte oemotsagd i sin plädering för ett Demokratiernas förbund som kunde ta över FN:s roll som internationell mötesplats och konfliktlösare.

Inga-Britt Ahlenius, tidigare chef för FN-revisionen och lika stridbar kritiker av den föga karismatiske generalsekreteraren Ban ki-Moon, höll med om fördömandena av alla de diktaturer som fyller utrymmet i generalförsamlingen, men menade att de trots allt spelade en marginell roll i hela systemet med alla underorgan. Ett Demokratiernas förbund skulle inte lösa de problem som alla är överens om är inbyggda i organisationen – under ett svagt och destruktivt ledarskap kommer FN:s svagheter att bestå, om inte annat för att stormakterna (främst USA) vill ha det så.

FN-förbundets ordförande, den tidigare socialdemokratiske riksdagsledamoten Alexander Gabelic, blev inte heller svaren skyldig. Bristerna ligger inte i FN:s grundläggande idé om internationellt samarbete för att lösa fattigdoms- och konfliktproblem världen runt utan i bristen på reformvilja hos de stormakter som ytterst styr verksamheten med sitt veto i säkerhetsrådet. Här fanns också en udd i kritiken riktad mot den svenska regeringen för att den inte driver reformfrågor med egna initiativ i FN.

Från golvet påpekades att det inte var så konstigt om FN alltid misslyckades, med tanke på hur svårt det är att bedriva internationellt samarbete överhuvudtaget. Som exempel nämndes mindre komplicerade sammanhang som till exempel Nordiska rådet och EU, som utgör just exempel på Demokratiernas förbund med egna problem trots frånvaron av motsättningen demokrati – diktatur, och mindre korruption och hyckleri i själva strukturen.

Sammantaget blev det en spänstig seminarieafton i Frivärlds regi, med hetta och bredd i tankeutbytet. Vilket kan konstateras på den tv-inspelning som gjordes och som nu finns till allmän beskådan här. Frånvaron av ”apberg” i publiken gör att debattörerna faktiskt får tid att säga något meningsfullt och inte behöver avbryta varandra hela tiden som tanken är i Debatt-TV med Jerry Springer som förebild.

Om det påverkar ”verkligheten” i FN? Inte ett FN där Zimbabwe leder arbetet för fri- och rättigheter och Saudiarabien står för genustänkandet.