Print Friendly

Veckan som gick

Av Utrikeskorrespondenten | 21 oktober 2011

Inte bara spioner…” heter professor Birgitta Almgrens nya studie av Stasi i Sverige. Det framgår att utöver de rena militära spionerna fanns även en ansenlig grupp ”informella medarbetare”, alltså agenter som sysslade med att på den östtyska statens uppdrag kartlägga svenskar och svenska förhållanden, samt sprida propaganda och desinformation.

Sverige var ett prioriterat land för kommunistdiktaturernas skyltfönster, DDR. Där hade man resurser att avdela just för penetration av broderlandet i norr; 90 000 anställda på hemmaplan och en halv miljon informatörer i nätverk i världen.

Så många behövdes inte för att övertyga svenskarna om att Östtyskland var en förebild i det socialistiska modellbygget globalt. Här fanns en betydande spontan mottaglighet för tanken att Sverige skulle inspireras av mönsterstaten; daghemmen i öst var ett uttryck för den solidaritet och rättvisa som många ville se också i blågul tappning.

Inte minst i kultureliten fanns dessa frivilliga böjelser, medan den mer vanliga proletära vänstern föredrog realsocialismen i Kina, Sovjetunionen, Vietnam och Kuba. Östtyskland kom därigenom att framstå mer som Lenin Light, socker- och koffeinfritt, och utgjorde därmed en lockelse för de svenskar som av ideologiska skäl gärna hjälpte till att spionera lite på fritid, om de inte var fullt upptagna med att stjäla företagshemligheter på heltid. Många kunde rekryteras från de frontorganisationer, särskilt fredsrörelsen, som finansierades från Moskva, medan andra togs från vänligt sinnade partier.

”Politiker, journalister, lärare och forskare” var enligt professor Almgren målgrupper för den östtyska säkerhetstjänstens ansträngningar att infiltrera. Syftet var att påverka inrikespolitiken och vinna över opinionen till östs favör.

Det kan te sig absurt idag när det kalla kriget vunnits av väst. Men så var det inte i den svenska gråzonen mellan öst och väst i ett 60-70-tal när Sverige var på glid in i planekonomin under trycket från vänstervågens extrema tänkande och med Rudolf Meidners fondsocialism som verktyg. Jan Guillou var inte den ende som lät sig värvas av sovjetisk underrättelsetjänst.

Det var på allvar, inte en fråga om fikastunder för filosofiska diskussioner. De svenskar som gick ärenden åt främmande makt och dess intressen hade inte bara låtit sig bjudas på en lunch, som några utrikeskorrespondenter mot bättre vetande hävdat. De namngivna i Stasiarkiven var inga tillfälliga diplomatiska kontakter bland tusentals omnämnda i de närmare 3 000 underrättelserapporterna utan noggrant odlade, rekryterade och dokumenterade personer.

Inga av det femtiotal svenskar det rör är namngivna i Almgrens bok; hon vet vad de heter men är förbjuden att avslöja det. Några är kända bland journalister som varit deras kolleger. Alla är kända bland dem som har tillgång till uppgifterna i Rosenholz-arkivet i CIA:s högkvarter i USA.

För att allmänheten ska kunna bedöma denna del av vår historia, hur spioneriet och manipuleringen gick till – och var – borde fler få ta del av dessa hemligheter. USA borde göra det möjligt.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner