Veckan som gick

Plötsligt var hon ett namn på allas läppar. Michele Bachmann har gjort en ”Sarah Palin”, dykt upp som en stjärna bland republikaner inför det amerikanska presidentvalet. Det tycks finnas ett behov av sådana rollspelare, nu som för fyra år sedan. Då begick John McCain misstaget att tynga sin annars tunga kandidatur med en person som skrämde bort många mittenväljare med sin okunnighet och frånvaro av moderation.

Nu är den kristna fundamentalismen åter på marsch, vädrar morgonbris efter en framgång för Bachmann i ett test av ringa värde i en icke representativ delstat som Iowa. Strax framstår hon som president Obamas främsta tillgång i ett välförtjänt kärvt läge för Vita huset. Opinionsmätningar visar att republikanska kandidater leder med några procentenheter i mätningarna. Vilket kan förefalla marginellt med tanke på hur lång tid som är kvar till november 2012, men det är illa nog för presidenten att underläget manar fram bilden av ett ledarskap i klass med Jimmy Carters.

Att döma av ett porträtt av Bachmann i den vassa tidskriften New Yorker – amerikansk journalistik när den är som bäst – behöver Obama en sådan motkandidat för att återfå initiativet. I den långlånga artikeln The making of a Republican front-runner tecknar Ryan Lizza (15/8) bilden av en politiker som säkert kommer att mobilisera gräsrotsstöd från hela tepåserörelsen, men i minst lika hög grad tvingar de ”oberoende” väljarna att resa sig ur soffan för att stoppa henne.

Nog för att hennes vallöfte om att införa ett bensinpris på 2 dollar per gallon kan locka Joe Sixpack till vallokalen, men går han verkligen på hennes prat om att Obama är antiamerikan och att det inte är en tillfällighet att svininfluensan bröt ut under en demokratisk president (fast det var republikanen Ford). Hennes personliga make up-artist (från Fox News) kanske gillar sådant tal, och det faktum att Bachmann betraktar homosexualitet som en form av slaveri. Som kreationist hävdar hon att evolutionsläran inte styrkts.

Att felfinnarna hittar en rad egendomliga faktafel i hennes tal må väl vara, likaså att hon efter att ha mött Gud förkunnade att hon nu kände igen synden och mörkret från sin uppväxt och inte ville vara en del av den. Hädanefter skulle hon ge upp sin självkontroll och överlåta till Gud att styra hennes liv.

Som andlig inspiratör fann hon evangelisten Francis Schaeffer, mest känd för att fördöma renässansen, upplysningen och Darwin; endast Bibeln har sanningen. I sitt “kristna manifest” predikade Schaeffer våld som vapen mot den statsmakt som infört aborträtten. ”En fantastisk filosof”, enligt USA:s kanske blivande president, som tog sin examen i ”kristen” juridik vid pastor Roberts universitet, vars lagsyn bygger på bokstavstolkningar av Bibeln snarare än konstitutionen.

Som en annan inspiratör anger hon David Noebel, medlem av rasistiska John Birch Society, författare till skrifter som hävdade att kommunisterna använde Beatles för att förvrida ungdomar. En tredje tänkarfavorit tillhör den revisionistiska skola som framhäver sydstaternas syn på slaveriets positiva effekter. Sammantaget ger det en världsbild som säkert delas av många tänkbara väljare. Men är det en plattform för en världsdels undergång eller uppgång?