Print Friendly

Veckan som gick

Av Utrikeskorrespondenten | 19 augusti 2011

Tänk om det hände ett terroristdåd i en nordisk huvudstad. Tänk om det fanns en politisk koppling. Tänk om någon dog och många fler kunde ha strukit med.

Det har hänt, men man har inte läst, sett och hört särskilt mycket. Det hände i ett okänt grannland, Estland.

Torsdag den 11 augusti tog sig Karen Drambian, 57, in på försvarsdepartementet i centrala Tallinn. Beväpnad med två pistoler, åtminstone hundra skott och tio rökbomber tog han två personer som gisslan. Två timmar senare, efter försök att få honom att ge upp, utbröt en eldstrid som ändade hans gärning. Dessbättre med bara en skadad polis som offer.

Det politiska motivet är fortfarande under diskussion, men i bakgrunden fanns en hotbild mot försvarsminister Mart Laar som av en slump undgick att möta mannen. I den senares kretsar talar man om den demokratiska ledningen av Estland som ”nyfascistisk” och libertarianen Laar i samma ordalag.

Sådan är vokabulären och tänkandet hos de grupper som fortfarande, idag 20 år efter befrielsen från sovjetockupationen, längtar till flydda tider. Sådan mobb kunde mobiliseras i kravallerna 2007 då ”rysk ungdom” härjade till protest mot flyttningen av ett soldatmonument från centrum till en lämpligare plats nära en kyrkogård.

Drambian var medlem av en sådan extrem vänstergrupp. Uppväxt i Moskva tillhörde han den grupp sovjetmedborgare som flyttades till de baltiska staterna i den ockupationspolitik som gick åt båda hållen: ryssar till republikerna, balter till Gulag. Trots utbildning till jurist, arbete som advokat och estniskt medborgarskap 1993 kände han uppenbarligen större lojalitet mot Moskva än sitt mångåriga hemland – därav medlemskapet i förenade vänstern, en oreformerad lokal arvtagare till det sovjetiska kommunistparti som upplöstes i samband med imperiets sammanbrott.

I den egenskapen publicerade han texter i olika nyhetsbrev och bloggar med just den hatets retorik som de postsovjetiska grupperna håller vid liv, också i vårt land – och i tilltagande grad, vilket tyder på organiserade aktioner av folk som har till jobb att göra propaganda. Drambians partikamrater förklarar dådet med att han var skuldsatt och arbetslös till följd av bristande språkkunskaper.

Återstår att se vilken koppling Drambians slutsatser hade att göra med det faktum att aktionen sammanfaller med uttalanden från det ryska utrikesdepartementet på temat att Estland som stöd för nazismen sprider nynazistiska idéer – en våg som sköljer fram över Baltikum lagom till firandet av befrielsen. Visst hade det varit intressant att få följa en sådan debatt i svenska medier.

En kommentar av Mart Laar finns från tankesmedjan Frivärlds seminarium i måndags, här.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner