Print Friendly

Vatikanen i nutiden

Av Redaktionen | 31 december 1959


1959


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VATIKANEN I NUTIDEN
Av fil. lic. JON PETER WIESBLGREN
I HOLBERGs komedi Mester Gert
Westphaler eller Den meget talende
Barber förekommer en scen, där
Mester Gert söker imponera på den
vackra apatekardottern Leonora.
Han vill gärna gifta sig med henne
och nu söker han visa henne, hur
väl han känner den högre europeiska politiken. Bland annat har han
mycket att berätta om de sju kurfurstarna och kardinalerna i Rom:
När kejsar Augustus utnämnde
kurfurstarna, frågade påven honom
varför han tillsatte så många
världsliga dignitärer. Härpå gav
kejsaren ett så skarpt svar att på-
ven blev rädd och föll till föga, :.ved
hvilken Ydmyghed han saa meget
udvirkede att Keyseren tilstädde
ham at giöre 16 eardinaler paa een
Gang, hvilke ere ligesom geistlige
Grever eller Baroner. Thi Cardinalskabet falder alleene til den reldste
Sön men aldrig til Datter, thi hvis
en Cardinal döer og efterlader sig
alleene Datter falder Cardinalatel
til Paven igien.»
Dessa Mester Gerts märkvärdiga
upplysningar kan antagligen anses ganska signifikativa för vad
man på Holbergs tid på våra nordiska breddgrader visste om den
romerska kyrkans högsta ledning
och styrelse. Ovetenheten var inte
bara motiverad av det långa avståndet till Rom och sällsyntheten
av de svenska besöken där, den
sammanhängde också med den
skräckblandade ovilja som man
länge hyste för allt som kom från
påvedömet. I en känd psalm bad
man Gud om beskydd mot »påvens
och turkens mord», och den känsla
som tagit sig uttryck i dessa ord
hade sin botten långt ner i folkdjupet. stämningar av detta slag är
visserligen numera i vår realistiskt
inställda tid längesedan försvunna,
men ovetenheten om hur den romerska kyrkan styr sin menighet
på bortåt 450 millioner själar torde
alltjämt vara ganska stor. Vid ett
personskifte på påvestolen och i
sammanhang därmed följande
kreationer av nya kardinaler kan
det därför ha sitt intresse att kasta
en blick på utformningen av den
styrelse, som sammanhåller den
romerska kyrkans organism.
Under Pius XII:s sista år· kom
det kuriala maskineriet alltmera i
oordning. Den åldrade· påven, som
———————————-
44
lär ha hyst en stark motvilja mot
att se nya män omkring sig, gjorde
intet eller föga för att fylla de vakanser, vilka uppstod i kardinalkollegiet och inom den kyrkliga
centralförvaltningen i Vatikanen,
vanligen kallad den romerska kurian. Sålunda var de olika kongregationerna på grund av personalbrist eller sjuklighet hos kardinalerna inte alltid i stånd att fullgöra
sina uppgifter på föreskrivet sätt,
vilket hade till följd att påven mer
och mer handlade kyrkans olika angelägenheter genom statssekretariatet, vars chef han själv en gång
varit och vars funktioner han återtog vid kardinalstatssekreteraren
Magliones död 1941.
Vid Pius XII:s död stod dock
klart för alla, att detta sätt att fullgöra de uppgifter, som åligger kurian, endast varit ett provisorium,
som nu borde bringas att upphöra.
Man torde sålunda ha all anledning
att tolka den nyligen skedda massutnämningen av nya kardinaler
bl. a. som ett tecken på en återgång
till de mera traditionella former, i
vilka kyrkostyrelsen tidigare hade
bedrivits.
De statuter, som numera reglerar
den katolska kyrkans centrala administration och verksamhet utgö-
ras av bullan Sapienti Consilio av
år 1908 och av bestämmelser i Codex iuris canonici, den kyrkliga
lagboken, som promulgerades år
1917. Enligt dessa uppdelas den
moderna kurian i tolv kongregationer eller kyrkodepartement, tre
påvliga överdomstolar, statssekretariatet samt några från medeltiden
stammande ämbetsverk som kammaren, kansliet och sekretariatet
för breven till furstar, vilkas uppgifter numera är föga betungande.
Härutöver finnas fjorton permanenta kommissioner, av vilka några
förmodligen med tiden kommer att
omvandlas till kongregationer,
samt tolv s. k. palatsadministrationer, bland vilka de viktiga organen
för påvestolens ekonomiska förvaltning befinner sig.
Under medeltiden diskuterades
och avgjordes kyrkans angelägenheter regelmässigt i kardinalkonsistoriet, vilket bestod av kardinalerna
församlade till rådplägning under
påvens ledning. Den väldiga anhopning av ärenden, som vid nya
tidens inbrott förorsakades av upptäcktsresorna till länderna på
andra sidan haven och av reformationen i Europa, tvingade emellertid
motreformationens påvar till en genomgripande omändring av det kuriala förvaltningsmaskineriet. I stället för de tidigare kollegiala diskussionerna införde man nu ett system, enligt vilket de inkomna ärendena fördelades på olika kommitteer av kardinaler, kallade kongregationer, där de förbereddes till fö-
redragning inför påven, som sedan
själv ensam beslutade i alla vikti–
gare frågor. Rutinärenden kunde
handläggas och avgöras av kardinalerna på eget ansvar. I sina huvuddrag äger detta system fortfarande bestånd, även om det under·
århundradenas lopp varit utsatt för
betydande modifikationer, avsedda
att anpassa det efter de förändrade
tidsförhållandena.
År 1908 genomförde Pius X en
genomgripande kuriereform, vars
viktigaste resultat var att vart och
ett av de kuriala organen nu fick
sina funktioner klart och entydigt
definierade. Av kongregationerna
ägnar sig sålunda kongregationen
för tros- och sedcfrägor huvudsakligen åt att avgöra lärofrågor, medan de övriga handlägger ärenden
rörande tolkningen av kyrkans gällande lagar och författningar, förbereder utnämningar av högre
kyrkliga ämbetsinnehavare, övervakar den kyrkliga administrationen på skilda områden, meddelar
dispenser av olika beskaffenhet
samt avger uttalanden i ceremoniella och rituella frågor av skilda
slag.
De påvliga överdomstolarna åligger det att, i regel i andra och tredje
instans, avgöra rättstvister samt
att utöva kyrkans domsrätt i kriminal- och disciplinmål över kyrkans medlemmar i både det andliga
och världsliga ståndet.
statssekretariatet handhar allt
vad som hör till den kyrkliga utrikespolitiken. De därtill anslutna
organen liksom kansliet sysselsätter sig med att ombesörja expedieringen av fattade beslut samt att
tillse att dessa iföras en värdig och
för adressaten lämpad språklig
dräkt. Kommissionerna och administrationerna åligger det att tillse,
r45
att kyrkans och den Heliga stolens
intressen tillgodoses på de områ-
den, de är satta att övervaka.
Kardinalkollegiets medlemmar
fullgör sin uppgift att vara påvarnas närmaste medarbetare och rådgivare huvudsakligen inom kongregationernas ram. Varje kongregation har således en kardinalprefekt
eller (i de kongregationer, där på-
ven nominellt är prefekt) en kardinalsekreterare som ledare. Därtill
kommer ett större eller mindre antal kardinaler som bisittare. Av
dessa är i regel majoriteten bosatt
utanför Rom och deltager mera sällan i kongregationens förhandlingar. De kardinaler, som stadigvarande vistas i Rom, kallas kuriekardinaler och brukar utgöra cirka
en fjärdedel av kardinalkollegiets
medlemsantal. Genom den massutnämning av kardinaler, som ägde
rum vid jultiden, har gruppen av
kuriekardinaler åter satts i stånd
att fungera på övligt sätt. Av dessa
brukar fem å åtta tjänstgöra inom
varje kongregation. Varje kardinal
måste därför deltaga i flera kongregationer antingen som dess ledare
eller som ledamot i densamma.
Detta förhållande ökar å ena sidan
givetvis kardinalernas arbetsbörda
men har å andra sidan den fördelen, att den ger de olika kardinalerna rika tillfällen att än i den ena.
än i den andra befattningen deltaga i kuriearbetet på olika områden
och i olika funktioner, något som
skänker vederbörande överblick
över de olika slag av ärenden, som
46
kommer under den romerska kurians handläggning, vartill även den
kollegiala arbetsformen bidrager.
Den närmast efter kardinalprefekten viktigaste ämbetsmannen
inom kongregationen är dess sekreterare, i vissa kongregationer även
kallad assessor. sekreteraren har
den närmaste ledningen och översynen av kongregationens arbete
och över dess sekretariat, protokoll
och kassa. Under sig har han i sin
tur en undersekreterare, biträdande
sekreterare samt ett växlande antal
av lägre tjänstemän, de s. k. minutanti, aiutanti di studio, addetti,
scrittori osv. Så gott som alla
dessa är prästvigda och har avlagt
prov för doktorsgraden i teologi och
kanonisk rätt.
En betydelsefull roll spelar också
kongregationens rådgivare, de s. k.
ko:nsultorerna. Dessa är i regel
präster eller munkar, bosatta i Rom
och kända för stor lärdom. I varje
fråga anlitas två sådana sakkunniga. När de fått en fråga på remiss, åligger det dem att utan ömsesidig kunskap om varandras åsikt
författa ett utlåtande om ärendet.
Deras yttranden biläggas akten,
dock utan att deras namn utsättas,
varefter alla handlingarna skickas
till den kardinal, som är utsedd till
föredragande vid kongregationens
veckosammanträde.
Kongregationerna sammanträder
en gång i veckan på en bestämd
veckodag efter en i förväg uppgjord plan. Denna anordning har
man vidtagit för att ge de kardinaler och övriga tjänstemän som deltager i flera kongregationers arbete
ett mera organiserat arbetsschema.
Av kongregationerna är kongregationen för tros- och sedefrågor,
Sanctum Officium, eller :.det heliga ämbeteb den förnämsta. Dess
uppgift är att övervaka och tillse,
att kyrkans lära bevaras ren och
oförfalskad. Inom denna kongregation märkes även sektionen för
bokcensur, som f. n. utgörs av
summa fyra personer. Det är vad
som återstår av den en gång så inflytelserika indexkongregationen,
som på sin tid omhänderhade den
katolska kyrkans litterära censurverksamhet. Därnäst i rang kommer konsistoriekongregationen,
som handlägger alla ärenden rö-
rande utnämningar av nya biskopar, upprättandet av nya stift samt
vad som rör den katolska immigrationen i främmande länder. Sedan
följer kongregationen för den orientaliska kyrkan, för alla de angelägenheter, som angår de med Rom
unierade österländska kyrkorna.
Andra viktiga kongregationer är
sakramentskongregationen för
ärenden hänförande sig till de sju
sakramentens mottagande och bruk
samt vissa svåra äktenskapsfrågor,
konciliekongregationen för vad
som rör sekularprästerskapet och
kongregationen för ordensfolket,
under vilken faller alla frågor rö-
rande munk- och nunneordnarna.
Kongregationen för trons utbredande sysselsätter sig som namnet
antyder med den katolska kyrkans
missionsverksamhet, medan av rituskongregationen en avdelning ägnar sig åt de rituella föreskrifter,
som reglerar gudstjänsterna och en
annan handhar salig- och helgonförklaringarna. Av de övriga kongregationerna är kongregationen
för extraordinära kyrkliga angelä-
genheter den katolska kyrkans
stora politiska råd och nära knuten
till statssekretariatet.
De påvliga domstolarna dömer
antingen i »forum externum» eller
»forum internum,. Med forum externum menas allmänt bekanta
rättssaker, som bringas inför rätta
efter vederbörligt åtal eller anmä-
lan. Med forum internum däremot
förstås en rättegång, som utspelas
i den skyldiges eget samvete och
som har sin grund i omständigheter, som endast är kända för honom
själv. Då dylika :.rättsfall» ofta kan
vara oerhört tryckande för den enskilde, har den katolska kyrkan instiftat en kyrklig domstol i Rom,
kallad penitentiären, vilken sysselsätter sig med de samvetsärenden,
som är för svåra för att kunna uppklaras i en vanlig biktstol.
Påvedömets bägge andra överdomstolar dömer endast i forum
externum. Av dessa fungerar Signatura Apostolica som kassationsdomstol, medan den bekanta Rota
Romana eljest är sista instans i de
flesta processer. Signatura ApostoIica erinrar i sin organisatoriska
utformning mycket om kongregationerna och ledes likaledes av en
kardinalprefekt. Till domstolen hör
4-593441 Svensk Tidskrift H.11959
47
också tvenne grupper av prelater,
varav den ena, kallad votantes, deltager i voteringarna och i besluten
tillsammans med kardinalerna.
Den andra gruppens prelater, som
går under namnet referendarii,
tjänstgör som ett slags revisionssekreterare, men saknar rösträtt.
Endast skriftliga förhandlingar fö-
rekommer.
Första instans inom den katolska
kyrkans domstolsväsen är i regel
den i varje stift befintliga stiftsdomstolen. Därnäst kommer oftast
som nästa instans den ärkebiskopliga domstolen för hela kyrkoprovinsen. Sista instans är sedan Rota
Romana-domstolen i Rom. Det är
en egenhet inom det kanoniska
rättsväsendet, att det fordrar tvenne samstämmiga domsslut för att
en process skall anses avgjord. Vinner en part i ex. en äktenskapsprocess, måste den tappande parten
överklaga utslaget vid nästa rätt,
och skulle domsslutet där gå emot
den vinnande parten från den tidigare rättegången, överföres målet
till Rota Romana för slutgiltigt avgörande. Skulle åter de två första
domarna överensstämma, beror det
på den förlorande parten om han
vill överklaga.
Rota Romana är således kyrkans
centrala appellationsdomstol. Den
dömer antingen i plenum eller uppdelad på divisioner, s. k. turnus,
vardera bestående av tre domare. I
det senare fallet är det föreskrivet
att de olika domarna ofta växlar
mellan divisionerna för att man på
48
så sätt skall förhindra, att någon
bestämd praxis uppkommer på en
avdelning. Domstolen ledes av en
dekanus och består i övrigt av
tjugo auditorer, alla präster. Domarna avkunnas genom enkel majoritet och förhandlingarna är även
här oftast skriftliga.
Av de övriga kuriala ämbetsverken intar statssekretariatet en särställning. Som dess ledare fungerar
en kardinalstatssekreterare, vilken
som sådan är påvens förste minister. Rörande arten och formen för
dess verksamhet är ytterst litet
känt utöver uppgifter om byråindelning, schematisk uppdelning av
ärendena m. m.
Samma förhållande gäller även i
vad beträffar de organ, som handhar den Heliga Stolens ekonomiska
förvaltning. De fyra viktigaste organen, som även de i sin organisatoriska uppbyggnad mycket påminner om kongregationerna, är den
ekonomiska byrån inom kongregationen för trons utbredande, den
Heliga Stolens förmögenhetsförvaltning, den Heliga Stolens speciella finansförvaltning samt bestyrelsen för religiös verksamhet. Av
dessa administrerar förmögenhetsförvaltningen påvestolens fasta
egendom, olika företag, övervakar
tullfrågor och liknande. Den speciella finansförvaltningen förvaltar
det skadestånd som Italien erlade
till den katolska kyrkan vid Lateranfördragets avslutande 1929 och
bestyrelsen för religiös verksamhet
är ett bankinstitut. Påvestolens utbetalningar sker i regel genom förmögenhetsförvaltningens försorg,
medan intäkterna omhänderhas av
den speciella finansförvaltningen.
Den nuvarande kuriala organisationen är som ovan visats av ett
ganska sent datum och är ett uttryck för de papalistiska ideernas
seger inom kyrkan.
Att utvecklingen gått i denna
riktning sammanhänger givetvis
med kyrkans allmänna ställning i
världen. Den har under långa tider
varit och är ännu hårt betryckt av
fientliga makter som med alla medel såväl på den andliga som den
världsliga fronten, även i många
fall med öppet våld, vill hindra
dess verksamhet. Därför har kyrkan tvingats att intaga en försvarsställning, som ger dess ledning
möjlighet att samla och med största
möjliga effektivitet utnyttja alla
dess inneboende krafter.
Givet är emellertid att man i Vatikanen mycket starkt känner den
enorma svårigheten i att bemästra
alla de religiösa, administrativa, judiciella och sociala problem som
erbjuder sig inom kyrkolivet. Den
fara som ligger i en alltför stark
centraliser’ing av alla ärenden till
Rom har man säkerligen inte
förbisett vid uppgörandet av planerna för den kyrkliga organisationen. En följd av en alltför stark
koncentrering av alla kyrkans
ärenden till Rom skulle ju vara,
att man antingen skulle tvingas
genomföra en ofantlig ökning av
kurians personella resurser eller
att kurian skulle sluta att effektivt
fungera.
Detta problem har man löst genom ett omfattande system av delegationer. Sålunda är det praxis,
att man såväl inom kurian som
utanför denna delegerar beslutanderätten av enklare och likartade
årenden till underlydande organ.
Påven överlämnar sålunda beslutanderätten i hela grupper av mål
till kongregationerna och domstolarna, och dessa i sin tur kan
göra detsamma genom att ge stiftscheferna rätt att besluta i deras
ställe. Det är dock en genomgående
regel att alla frågor som handlagts
på så sätt i någon form inrapporteras till det egentligen beslutmässiga organet i kurian samt alla
ovanligare eller extraordinära mål
reserveras för behandling och avgörande i Vatikanen.
Genom alla de olika slag av rapporter som inkommer till kurian
dels från ordinarierna och ordenssuperiorerna, dels från nuntierna
och de apostoliska delegaterna erhåller den Heliga Stolen en omfattande och överskådlig bild av
kyrkans läge i världen och kan med
utgångspunkt härifrån fatta sina
avgöranden. Det torde f. ö. inte finnas någon världsorganisation som
är på samma gång så överskådligt
och så i detaljerna väl informerad
som den katolska kyrkan.
Den överblick över världsläget
som kurians ledning får genom ingående rapporter från alla olika håll
kan till fullo utnyttjas blott så
49
länge dess system är centraliserat.
Detta medför också att alla de problem som oavlåtligt uppstår under
det mångfaldigt skiftande arbetet
inom kyrkans alla delar, behandlas,
bedömas och lösas ur en klart fattad och enhetlig synpunkt. Den på
detta sätt genomförda och verkande
centralisationen medför också att
personalbehovet vid kurian trots
dess enorma arbetsbörda är relativt
litet. Hela den katolska världens
angelägenheter förvaltas av en personal som anses uppgå till endast
mellan l l 00 och l 200 personer
(exakta uppgifter kan icke erhållas), varav den största delen torde
utgöras av konsultorer och likställda.
Ett utmärkande drag för sammansättningen av personalen i kurians olika departement är att inte
bara kardinalerna utan så gott som
alla de högre ämbetsmännen innehar befattningar i olika organ. Det
gäller därvid oftast konsultorsbefattningar. På så sätt anser man,
att alla de ansvariga befattningshavarna som får tillfälle att taga del i
olika ärenden inom kurian, undviker en farlig ensidighet samt erhåller en djup och ingående förtrogenhet med hela det väldiga komplex av problem som kurian har att
behandla.
Den kuriala förhandlingsgången
utmärker sig för en viss långsamhet. Det är en kanonisk tradition
att underkasta de inkomna ärendena den mest sorgfälliga prövning
och kontroll innan ett slutligt be- 50
slut fattas. Men i de fall ett snabbt
beslut är av nöden arbetar kurian
med stor effektivitet.
Centraliseringen inom kyrkan är
dock snarare en beredskapsåtgärd
än ett arbetsprogram. Det system
som kyrkan numera följer gör det
sålunda möjligt för påven att ingripa överallt i det kyrkliga livet
och att, om omständigheterna så
kräver, taga kyrkans hela ledning i
sin hand och ensam tala och handla
för henne. Detta är emellertid att
anse som ett extraordinärt fall, vilket endast ytterst sällan kan tänkas
inträffa. Det ordinära förhållandet
är att alla ärenden av lokal betydelse handlägges på platsen av biskopen i stiftet. Sådana ärenden däremot i vilka vädjats till påven eller
som anses äga universellt intresse
kommer under kurians handläggning och avgöras där i lagstadgad
ordning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner