Print Friendly

Varthän driver den svenska Socialdemokratien

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

VARTHÄN DRIVER
DEN SVENSKA SOCIALDE~10KRATIEN?
DET socialdemokratiska partiets ensamma regeringsseglats sedan
augusti 1945, då samlingsregeringen av hr Wigforss och hans
trogna torpederades, har visat sig sannerligen inte bli någon nöjesfärd, vare sig för partiet eller landet. Höstriksdagen hade för
regeringspartiets del en nästan askgrå prägel. Det saknades den
geist och tillförsikt, som under ett par årtionden utmärkt vårt
största parti. Delvis sammanhängde detta med, att den gamle och
trygge ledaren, Per Albin Hansson, ej längre sågs på kommandobryggan. Det kan inte begäras, att den nye, relativt unge statsministern genast skulle kunna skaffa sig företrädarens pondus –
om det någonsin sker. Visst fick regeringen sina propositioner i
stort sett igenom, fastän det särskilt skar sig n~ir det gällde fullmakterna i fråga om kaffet, spriten och efterskänkandet av statens
fordringar. Visst voro många beslut mycket betydelsefulla, t. ex.
den obligatoriska sjukförsäkringen, statstjänarnas lönereglering,
omsättningsskattens borttagande, subventioneringen av importen,
det svensk-ryska handelsavtalet och överenskommelsen om de
tyska fordringarna. Men regeringen kände sig inte lika karsk och
maktmedveten som förut. Den har märkts av sin dagliga känning
med svårigheterna, och den har framför allt stått ganska rådvill
och i vissa fall eftergiven gentemot den ständigt farligare inflationstendensen. Många regleringar bestå alltjämt; materielbristen
är lika svår som arbetskraftsbristen; både för export och import
möta nya svårigheter eller komplikationer; här och var råder faktiskt bostadsnöd; prisstegringar äro på många håll i tydlig gång;
och de stora organisationerna låta sig inte alltid behärskas av
statsmakten. Faktiskt kan man tala om en högkonjunkturkris.
Inte på länge har en regering i Sverige haft emot sig en så regelrätt och aktiv opposition. Det notoriska stödet blott från kommunisterna har regeringen säkerligen inte alltid känt som renomerande.
Den beklagliga förseningen av årgång 1946 har vållats av tryckeriets cxccptionella överbelastning under året. Red. av Svensk Tidskrift.
633
Varthän ddver den svenska socialdemokratien?
De politiska motsättningarna ha skärpts efter kriget. Höstriksdagen har ytterligare accentuerat dem och särskilt personfrågorna
ha tillspetsat dem. solidariteten är alltid stark på socialdemokratiskt håll, och de två mest utsatta statsråden, hrr Myrdal och Wigforss, ha åtminstone utåt profiterat av denna partivännernas notoriska reaktion mot kritik av partiets toppar – bortsett från Värner Ryd{m, som måste gå på grund av Svensk-Import-skandalen,
har ju ännu aldrig något socialdemokratiskt statsråd fått falla
utan alltid per fas et nefas hållits om ryggen. Liksom den katolska
kyrkan har socialdemokratien sin ofelbarhetsdogm. Även om en
del av det socialdemokratiska partiet otvivelaktigt starkt radikaliserats på sista tiden, är det dock lika visst att andra grupper blivit
alltmer betänksamma inför utvecklingen. Dragkampen mellan de
olika riktningarna inom partiet är tydligt på väg att hårdna till.
Även inom regeringen, vars splittring Wigforss-Möller vid partiledarvalet öppet blottades, tycks samspelet inte gå lika glatt som
förr. Det finns intet som tyder på att socialdemokraterna i nuvarande politiska motvind kunna lyfta sig ur den ställning som
minoritetsparti, vilken vid senaste valen blivit partiets trots överrepresentationen i bägge kamrarna. Det finns heller intet, som
gör det troligt att exc. Erlander, vilken närmast har hr Wigforss’
förord att tacka för sitt val och vilkens politiska mål är ett socialdemokratiskt-kommunistiskt enhetsparti, skall vara mannen att
moderera kursen och hålla hr Wigforss tillbaka.
Redan forcerandet av de 27 punkterna i nuvarande läge rubbade mångas förtroende för socialdemokratien som det »statsbä-
rande» partiet. Åtskilligt av vad dessa teser innehålla var intet
nytt och kan underskrivas av goda borgerliga. Men mycket var
renlärig socialism, och själva syftet kunde inte misskännas. Bakom
de många oklara och dubbeltungade formuleringarna framlyser
författaren, hr Wigforss, och bakom honom formerar sig det nervöst otåliga unga gardet inom partiet, med dess mera doktrinära
än insiktsfullt praktiska läggning. Kommunisternas accept av
»hela klabbet» punkter är det mest talande. För partiets stora
massa har detta kompletteringsprogram tydligen varit mycket
dunkelt fattat eller alldeles okänt. Utan att förläsa sig på programskriften ha de flesta röstat efter instinkt eller klass. Att åberopa att folkets majoritet två gånger, låt vara mycket knappt, godkänt de 27 punkterna låter formellt säga sig men är i realiteten
en fiktion. Väsentligare är emellertid att de beryktade punkterna
634
V arthän driver den svenska socialdemokratien?
just när alla krafters samverkan är nödvändigare än någonsin
söndrat nationen och skapat missmod bland de produktiva skaparna. Ovissheten inför framtiden kan aldrig utgöra en god jordmån för en expansiv företagsamhet. De otaliga närings- och socialiseringsutredningarna äro helt visst inte tänkta uteslutande som
skådebröd. Det ligger ännu i vida fältet, om utredningarnas radikala majoriteter skola ta någon hänsyn till de färskaste, såvitt
man kan bedöma mycket nedslående praktiska erfarenheterna från
de panikartade socialiseringsexperimenten i t. ex. Frankrike och
Tjeckoslovakiet. Det principiella motargumentet mot socialiseringen, faran för den medborgerliga och politiska frihetens beskärande genom ökat statstvång, vilja ju socialdemokraterna a
priori negligera.
Till detta har partiet nu fogat sitt skatteprogram. Visserligen
har regeringen ännu inte fattat ståndpunkt till detta, och det kan
tänkas att regeringen liksom när det gällde folkpensioneringen i
slutupploppet ger efter för en stark opinion. Tills vidare ha dock
inga avståndstaganden varit synliga på socialdemokratiskt håll.
Som bekant innefattar partiets skatteprogram en sänkning av den
direkta statsbeskattningen för inkomsttagare upp till c:a 20,000
kronors beskattningsbart belopp, en höjning av samma skatt för
inkomsttagare över denna gräns, en skärpning av förmögenhetsbeskattningen och bolagsbeskattningen samt införandet av en konfiskatorisk kvarlåtenhetsskatt, kompletterad med motsvarande
skärpning av gåvoskatten. Genom detta skatteförslag är hr Wigforss på god väg att ta revansch för nederlaget 1928, då han drev
socialdemokraterna att acceptera hans konfiskatoriska arvsskatteplaner. Han förfogar nu över den majoritet, som då felades honom.
skatteförslaget är taktiskt väl tillrättalagt för folkmajoriteten,
som i stället för skatteskärpningar utlovas skattelindringar. Men
kan förslagets realiserande ur någon synpunkt ligga i folkhushållets och alltså även folkmajoritetens sanna intresse~ Det är
uppenbart, att en skärpning av inkomstskatten för de driftigaste,
mest framskjutna och därför också högst avlönade inkomsttagarna
kommer att hämma deras vilja till extra insatser och ansträngningar. Varken staten som beskattare eller produktiviten i samhället komma att gagnas därav. Ån känsligare för det ekonomiska
livet kunna verkningarna bli när det gäller företagarna, som lätt
skola drivas till ett improduktivt »skattetänkande»; i längden
måste skatteskruven förlama framstegs- och nyerovrarandan,
själva livsnerven i det ekonomiska livet. Inte heller kan det vara
635
.•..
V arthän driver den svenska socialdemokratien?
i välståndsstegringens namn, som bolagsbeskattningen föreslås
skärpt; i vissa fall blir väl denna skärpning genom övervältring
på förbrukarna ingenting annat än en ny omsättningsskatt. Och
de konfiskatoriska förmögenhets- och kvarlåtenskapsskatterna
måste undergräva sparsamhetsviljan i de för kapitalbildningen så
viktiga befolkningslager, som drabbas av dem; i många fall får
man räkna med att arvtagarna måste realisera sin egendom eller
överge denna för att kunna gå i land med kvarlåtenskapsskatten.
Att slopandet av barnavdragen, för vilka i gengäld fixa barnbidrag skola utbetalas, för vissa familjeförsörjare innebär en direkt försämring av deras standard har nyligen kritiserats i denna
tidskrift.
Gäller det att hägna de ekonomiska framstegen kan domen över
det socialdemokratiska skatteförslaget alltså inte bli mer än en
och fällande. Häremot kunna önskningarna <;>m ekonomisk och
social utjämning inte få vara utslagsgivande. Denna utjämning,
som ändock sker nästan dag för dag, kan dock inte utan de största
och mest genomgripande kulturella och sociala återverkningar ta
formen av en allmän nivellering. Ingen bestrider numera, att skatt
skall utgå efter förmåga. Men det ges en gräns även för denna
princip. Det kan inte vara rättmätigt, om en majoritet känner sig
hinderslös i sin makt att via beskattningen frånhända människor
hur stor del som helst av frukterna av deras arbete eller sparande.
Beskattningen har i så fall förlorat sin uråldriga karaktär som ett
medel för täckning av oundgängliga behov och övergått till något
helt annat och för rättsmedvetandet främmande. På lång sikt
kommer detta skatteförslags genomförande att innebära större
samhälleliga omvälvningar än det mesta i de 27 punkterna. När
detta går upp för det svenska folket, kan reaktionen inte gärna
utebli även bland dem, som ej direkt beröras av dessa skatteskärpningar men som fortfarande ha sinne för omsorgen om det produktiva livets krav och för den skäliga begränsningen av statens fiskaliska befogenheter. Även vid beskattningen gäller den gamla sanningen, att makt ej är lika med rätt.
636

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner