Vårt genompolitiserade land

”Syftet med sänkta skatter måste rimligen istället vara att medborgarna
får större möjligheter att bestämma över sitt liv och sin tillvaro.
Egenmakt istället för politikermakt. Det är det som det handlar om. Att
förändra Sverige måste rimligtvis vara uppdraget för en borgerlig
regering.”

Dessa ord, som avslutar Allan Erikssons artikel, har genomsyrat hans politiska förvärv. Som debattör och artikelförfattare har Allan fört fram principen om människors rätt till sin frihet. Skattesänkningar, frihet för
individer, värnandet av den personliga integriteten och bekämpande av monopol har varit några av de frågor som stått i fokus.

Denna artikel hann inte publiceras innan Allan gick bort lördagen den 4 mars. Med sorg och saknad kommer jag att minnas Allan. Detta genompolitiserade land skulle må bra av fler Allan.

Ulrika Karlsson, redaktör för Svensk Tidskrift

.
.

Vårt genompolitiserade land

Av Allan Eriksson

Det är mycket påtagligt att Sverige är ett av världens mest genompolitiserade länder. Internationella jämförelser talar sitt tydliga språk. Och frågan är hur det kunde gå så illa. Hur kan Sverige skilja sig så från vad som är vanligt i andra länder? Det välkända problemformuleringsmonopolet innebär att frågorna här i Sverige ställs utifrån ett socialistiskt perspektiv. De politiskt korrekta svaren är givna på förhand och det genompolitiserade samhället ifrågasätts inte.

Det främsta måttet på politiseringen är skattetryckets höjd, där Sverige utan konkurrens toppar den internationella listan. Av EU:s 25 medlemsstater är det endast Sverige som tar ut mer än hälften av BNP i skatt, närmare bestämt 50,8 procent. EU-ländernas genomsnitt ligger på 40,6 procent. Väljer vi en jämförelse med övriga OECD-länder är skillnaden ännu större. Snittet där ligger på 36 procent och USA har med 25,4 procent hälften så högt skattetryck som Sverige. Trots det anses det inte opportunt att ifrågasätta skattetrycket. Med världens högsta skatter följer världens största offentliga sektor, där en majoritet av medborgarna för sin försörjning är beroende av ersättningar och bidrag. Varje problem som dyker upp i samhället – stort eller smått – leder till krav på insatser från det allmänna. Och den vanliga insatsen från det allmänna är att en utredning tillsätts. Möjligen leder denna till ett förslag och ett beslut i riksdagen, men det är inte säkert. Utredningar kan ha olika syften. En del tillsätts för att leverera en förutbestämd politisk lösning, andra för att förhindra en lösning. Så länge som frågan utreds är ju frågan avförd från dagordningen. Klart är emellertid att det alltid kommer ut tillräckligt mycket för att regelverket skall öka. Krångelsverige, som inte minst landets företagare känner av, växer konstant. Och då talar vi om att bygga på från en grund med drygt 1 000 lagar, drygt 2 000 förordningar och 7 000 föreskrifter och allmänna råd. Regelfloran växer med någon procent per år. Antalet blanketter som skickas till företagare från offentliga myndigheter har sedan 1999 ökat med 20 miljoner, eller 27,5 procent.

Hur många myndigheter som finns vet ingen, inte ens regeringen. Buden varierar mellan drygt 500 och 900. En förklaring till den yviga myndighetsfloran är att myndigheter alltför ofta tycks tillkomma i syfte att placera en partikamrat eller samarbetspartner på en lämplig stol som tack för hjälpen, först därefter gäller det att hitta ett passande ämnesområde. Att det redan finns en myndighet med ungefär samma uppgifter tycks inte spela någon roll. Man kan ju alltid tala om utvärdering, helhetsperspektiv eller något liknande diffust begrepp. Utan tvekan kan många miljarder sparas på nedläggning och effektivisering av myndigheter. Ytterligare några miljarder kan sparas genom att förbjuda marknadsföring av den egna verksamheten. Myndigheter och statliga bolag borde ägna sig åt viktigare uppgifter än att övertyga oss medborgare och politiker om deras värde och vikt.

Rörelsens makt
Sveriges unika politikermakt över medborgarna kan förklaras av ett sedan 30-talets början nära nog oavbrutet socialdemokratiskt maktinnehav. Någon enstaka gång har pragmatiskt sinnade socialdemokratiska finansministrar gjort avsteg från den sanna läran. Inte alltid har vägen mot den socialistiska utopin varit spikrak, utan det har förekommit nödvändiga avregleringar på valuta- och kapitalmarknadsområdet och en stor skattereform, den senare numera helt underminerad. Men färdriktningen har hela tiden varit klar – det handlar om att bygga ut och vidga det allmännas inflytande på bekostnad av den enskilde individens frihet.

En alldeles speciell företeelse i svensk politik är symbiosen mellan socialdemokratin och delar av fackföreningsrörelsen. Denna symbios innebär att LO beställer och s-regeringen levererar. Som tack får partiet både pengar och draghjälp i valet. I praktiken betyder det att arbetsrättslagstiftningen och arbetsmarknadspolitiken formuleras av facket samtidigt som regeringen ingriper i arbetsmarknadskonflikter, när den borde vara neutral. Ett tydligt och konkret exempel är den skamliga Vaxholmskonflikten. De lettiska byggarbetarna tvingades ut ur landet och byggföretaget drevs i konkurs på grund av fackets bedrägliga beteende som ivrigt understöddes av arbetsmarknadsministern. I inget annat land är politisk och facklig makt så sammanflätade och i inget annat land skulle en sådan symbios undgå hård kritik.

Allt är politik
Inte ens forskning och utbildning har fått stå fri från politiseringen. S-regeringen gödslar med nya högskolor som i praktiken tillkommer av regionalpolitiska skäl snarare än som institutioner för kvalitativ utbildning och forskning, vilket bland annat minskar forskningsresurserna för de traditionella universiteten. Ett annat drag är den socialdemokratiska dominansen i universitets- och högskolestyrelserna. Vi minns den socialdemokratiskt dominerade högskolestyrelse, som skänkte statsministern en doktorshatt som tack för att även den högskolan numera får kalla sig universitet.

Ett annat område som inte förbigåtts av den ofantliga politiseringen är sjukvården. Trots att Sverige har en avancerad medicinsk forskning, högspecialiserad sjukvård, framstående läkare och vårdpersonal ser det ändå mycket illa ut. I Sverige kan vi inte som i andra länder välja läkare och vårdinrättning och få den vård som vi behöver snabbt. Här gäller planhushållning i landstingens regi – med köer, obefintlig valfrihet och onödigt lidande för många patienter som följd. En sjukvård på patienternas villkor skulle vara till glädje för alla, men förhindras av stopplagar av alla slag. Varje socialdemokratisk landstingspolitiker får kalla kårar bara han tänker på hur det skulle vara om patienten hade rätt att själv bestämma. Då skulle många landsting raskt utkonkurreras av friska, frodiga och efterfrågade alternativ. Under förutsättning att privata sjukhus och vårdgivare fick utvecklas fritt och inte hindrades av socialistiska fördomar skulle Sverige inte bara kunna leverera högkvalitativ sjukvård till oss själva utan även exportera till andra länder.

Förbud och förmynderi
I spåren av den socialdemokratiska maktutövningen har ett förbuds- och förmyndarsamhälle vuxit fram. Under senare år har även de rödgröna stödpartierna i hög grad bidragit till en ökad klåfingrighet. Med föregivna miljöpolitiska syften har nya skatter och avgifter införts. Den sociala ingenjörskonsten frodas. Ett antal myndigheter, med Folkhälsoinstitutet, JämO och Socialstyrelsen i spetsen, gör sitt bästa för att styra oss. Mat och dryck har blivit det senaste experimentfältet för nya påhitt. Tidningarnas vinannonser skall numera beledsagas med stora och störande blaffor med förnumstiga texter om alkoholens faror. Den som köper ett gott vin skall hela tiden känna Folkhälsoinstitutet flåsande i nacken. Marknadsföringen av det som makthavarna anser vara skräpmat skall inskränkas. Den offentliga reklamen skall censurbeläggas och det fria ordet inskränkas. JämO framtvingar riksdagsbeslut med förbud mot tjejtaxa på taxi, förbud mot olika åldersgränser på krogen och förbud mot olika priser för damers och herrars klippning. Begränsningen av valfriheten går vidare med stopplagar och förbud.

Det märkliga är kanske att all denna klåfingrighet, alla dessa löjeväckande ingrepp inte väckt större protester än som skett. Är det så att vi är så vana vid att myndigheter lägger livet till rätta för oss att vi inte orkar protestera? Kvotering kan bli det som inträffar om vi inte passar oss. Kvoterade bolagsstyrelser, kvoterad föräldraledighet? Ja, i det senare fallet är nog protesterna i folkdjupet alltför starka för att kvoteringen utan vidare skall kunna genomdrivas. Nog borde det vara självklart att det är föräldrarna själva som bestämmer, utan styrning och pekpinnar. Men inte heller inom den borgerliga alliansen är detta helt självklart, inte ens moderaterna har kunnat hålla sig borta från att tafsa på familjens fria val.

Uppdraget är att förändra Sverige
Efter decennier av socialdemokratiskt styre ger en genomgång av ett antal centrala politikområden med exempel en dyster bild av Sverige. Det ligger nära till hands att tänka på den franske författaren och ministern Alexis de Tocquevilles (1805-1859) berömda framtidsvision i boken om det amerikanska folkstyret, där han säger:

”Jag ser framför mig en massa människor som sinsemellan är jämlika. Över denna människomassa reser sig en oerhörd förmyndarmakt som åtar sig att ensam sörja för dess behov. Denna skulle likna en fader om den som en fader försökte fostra dem för det vuxna livet, men den söker i stället att oåterkalleligen hålla dem kvar på barnastadiet. Den sörjer gärna för deras behov, men den vill vara denna lyckas enda smed och domare. Den styr deras näringsliv.”

Nog vore det konstigt om inte slutsatsen blev att här krävs förändring – en genomgripande och radikal förändring. Frågan är bara vem som kan leverera denna förändring.

Vi minns den första borgerliga regeringsperioden 1976-1982. Den var tämligen misslyckad. Utan tidigare regeringserfarenhet och utan genomtänkt strategi blev ministrarna ett lätt offer för departements- och myndighetsbyråkratin. Två av partierna ansåg dessutom att regeringspolitiken inte fick skilja sig från den socialdemokratiska. Växling vid makten var det överskuggande målet och nu skulle det svenska folket minsann få se att borgarna kunde regera lika bra som sossarna. Nåväl, en framgång blev ju i alla fall friggeboden.

Regeringen Bildt 1991-1994 var betydligt bättre förberedd och hade en klar politisk målsättning och därmed goda förutsättningar. Tyvärr fick man en fastighets- och finanskris i knäet och efterdyningarna av en misslyckad socialdemokratisk politik upptog regeringens tid under de tre åren.

För en ny borgerlig regering måste det stå klart att resultatet av ett maktskifte inte kan begränsas till små förändringar i marginalen. Skattepolitiken kräver genomgripande reformer. Förmögenhetsskatten måste genast, och inte stegvis, slopas. Värnskatten och den orimliga och orättvisa fastighetsskatten måste avvecklas. Det är cyniskt att låta statens intressen gå före individens. Utsugningen av enskilda individers och familjers privatekonomier måste få ett slut.

Jag är naturligtvis medveten om att allt gott inte kan genomföras på en gång. Men färdriktningen får det inte råda någon tvekan om. Målet kan och får aldrig vara makten som sådan, utan vad man vill göra med makten. Att sänka skattetrycket har ett egenvärde för att familjer och individer skall få mer pengar i plånboken, samt för att minska politikens makt över människors vardag. Sänkta skatter måste gå hand i hand med en minskad offentlig sektor och minskad myndighets- och byråkratiflora. Skattepolitiska reformer måste bäras upp av idéer. Men tyvärr handlar skattedebatten alldeles för ofta om teknikaliteter och procentsatser. Syftet med sänkta skatter måste istället rimligen vara att medborgarna får större möjligheter att bestämma över sitt liv och sin tillvaro. Egenmakt istället för politikermakt. Det är det som det handlar om. Att förändra Sverige måste rimligtvis vara uppdraget för en borgerlig regering.

—
Allan Eriksson är pensionär och ledamot av Uppsala kommunfullmäktige sedan 35 år. Tidigare var han näringspolitiskchef och direktör på Grossistförbundet och det senare sammanslagna Svensk Handel. Förbundssekreterare för ungdomsförbundet 1960 – 1965. Sekreterare i partipresidiet åt både Yngve Holmberg och Gösta Bohman. Därefter kansliråd på Försvarsdepartementet. Ordförande för två utredningar om det datoriserade samhällets sårbarhet. Allan har dessutom haft och innehar fortfarande ett stort antal kommunala uppdrag och medverkat i ett antal statliga utredningar.